SOMMARMAT...

...i all sin enkelhet.

Och jag kan sen tycka om det! 

Ofta är det bara jag och en eller någon extra till vid matbordet.

Förbi är de tiderna då man stod med armbågen i grytorna och rörde runt.

Det är på gott och ont faktiskt! 

Jag kan (nu) tycka att det var enklare att röra ihop större mängder mat

än att nu försöka krympa ihop.

Knepigast är det de veckor jag är själv. 

Hur gör man om man inte vill käka lasagne i fyra, fem dagar, liksom?

(Och jo, frysen är full....;))

Men bara att röra ihop en potatissallad för enbart två pers är ju en utmaning.

Man tar "några" nypotatisar. Kokar "några" ägg. 

skivar "någon" lök och skalar bara "några" räkor.

Och vips har man lunch för ett halvdussin istället för två! 

Jag får inte det att gå ihop. Jag kommer aldrig att lära mig! 

Hur sjutton bakar man en focaccia för två?

Tar en fingerborg som mått istället för decilitermåttet?

Glad att jag kunde dela lite focaccia till grannarna i 

närmaste stugan. Annars hade vi käkat detta till förbannelse....

Ja, jisses...detta om något är ett riktigt (osmakligt) i-landsproblem.

Jag vet! 

Och jag som ändå strävar efter att minimera spillet.

Hur svårt kan det vara, liksom?

Att laga lagom mat för en, eller två! 

*

Sedan början på året har jag roat mig med en lite annorlunda form av

kompostering, tänkte att jag nog nu, med lite längre erfarenhet 

skall bjuda på ett faktainlägg om det.

Men det tar vi en annan dag.

Det om Bokashi.

Nu är måndagens kväll långt liden.

Brasan i stugan har slocknat och i morgon blir det att ta itu med

målande och planering och ritningar och funderingar och skisser

på jobb som ligger på planeringsstadiet, men som skall bli verklighet.

Några dagar sådant och sedan om en vecka så gör jag det som 

jag kanske älskar mest av allt.

Bara sätter mig i bilen och kör vart näsan pekar i en knapp veckas tid.

Stannar där det känns okej och drar vidare om det känns så.

Den ultimata 'friheten' - i några dagar.

Lite 'Thelma and Louise-känsla', 

fast med medelåldersglitter i håret - på ett bra sätt - ni vet?

Men mer om det ena och det andra sedan.

Nu skall jag krypa i säng. 

Skönt mätt av sommarmat och trött av havsvind.

I morgon är en ny dag - och mycket att göra.

Natt! 

ÄLSKA BLÅBÄR...

...ja det är den tiden på året då skogspromenaden är så där extra givande.

Gick ut i skogen med en korg för det har ploppat upp bilder på kantareller 

på diverse sociala medier och lite hoppfull gällande det skuttade jag iväg.

Dessvärre lyste kantarellerna med sin frånvaro på alla mina "säkra" kantarellställen,

så jag tassade tillbaka och bytte ut den glesa korgen mot en bärhink.

Hunden var salig! 

Hon  ä l s k a r  blåbär och äter mängder från riset när vi är ute i skogen.

Och i år finns det att dela med sig av.

Blåbären är både många och stora.

Medan jag gick där och plockade så tänkte jag att det borde nästan

vara lag på att gå ut i skogen en dag, i alla fall en stund och plocka en liter

blåbär. Skulle jag vara läkare så skulle jag ordinera en timme blåbärsplockning till

varenda en kotte som skulle klara av att gå i en skog.

Det är så skönt för själen.

Inte precis då när man ger sig ut kanske. Inte ens för mig.

Men när man sedan går där i tystnaden och plockar och plockar, 

lite monotont petande. Går lite på måfå hit och dit för att hitta ett fint

bärställe. Glor på marken. Lyssnar på tystnad. 

Händerna som mekaniskt lägger bär till bär till bär.

Då händer det något mellan öronen.

Det blir liksom lugnt och ett ro lägger sig.

Det går inte att förklara - det måste nog bara upplevas.

Så om du bara har möjlighet, gå ut i skogen.

Plocka bär till en paj. Eller mer.

Andas djupt och ta vara på den stunden då hela fokus

är på att lägga bär till bär och låta tankarna forsa fritt.

Det kan låta banalt, och kanske du, som jag, hatade bärplockning när

du var barn eller så. Men ge det en chans.

Något väldigt skönt sker i själen där bland riset. 

Bakade en paj. Med knäcktäcke.

Det sjönk enkelt ner i diverse magar.

Det finns så många sätt att älska blåbär på.

Att plocka dem är ett.

Det finns fler! 

Som paj, och smoothie, och mer paj...

SKRAKAR OCH DRIVVED...

...lämnar klipporna i skogen för någon dag då andra uppgifter pockar på uppmärksamhet.

Packar upp i stan och skriver mail, printar papper, antecknar och 

skriver to-do-listor. Kom ihåg! 

Ljudet av trafik väller in genom öppna fönster.

Jag är inte redo för effektivitet än, vill vara kvar i den där sköna

kravlösa tillvaron på klipporna.

Jag vet att jag kan återkomma, alldeles snart kan jag återkomma, 

och kanske just därför känns det så märkligt att jag reagerar så ändå starkt som jag gör.

Det är som om jag inte än är riktigt mättad på skärgårdshäng.

Skrakens ungar har vuxit till sig och är fortfarande åtta till antalet.

De var fler från början, men det brukar bli glesare i leden under sommaren, men 

nu har de varit åtta ett bra tag.

Undrar om jag någonsin tröttnar på att följa med familjeökningarna i viken.

Knappast! 

Det finns något trösterikt i denna cirkel av liv som återkommer varje år.

Samma sak, samma lunk, samma upprepning.

Och lika vackert varje gång. 

Det kvittar dem om det blev en Brexit, eller vem som vinner fotis-EM.

De bara är. Och gör som de alltid gjort.

Och så är det bra med det! 

Vid bryggan har en näve blåstång flutit i land och torkat i solen.

Det påminner mig om att jag i år minsann skall gå ut i viken och samla in 

tång att torka. Lite sent ute är jag (igen) för det skall visst göras i maj

eller juni, men då jag är tillbaka om någon dag, där är det 

First Thing To Do.

Jag lider själv av lindrig hypotyreos och just att käka alger med höga 

jodhalter kunde lätta på symptomen. 

Mina sköldkörtelvärden ligger precis i nederkant, 

med nöd och näppe inom "normala-skalan" så någon medicinering har jag inte, 

men att hjälpa till på naturlig väg kanske kunde fungera! 

Och så är det ju intressant att pröva något nytt!

Som havets ek.

'Quercus marina', som redan de gamla grek...romarna

kallade blåstången.

Det får bli sommarens nya smakupplevelse.

Men innan jag åter är där, så blir det lite 

fixande och grejande med än det ena, än det andra.

Praktiska ting att ta itu med.

Innan det blir lite dags att ta sig ut till klipporna igen

för en stund av...

...allt det fina sommaren har att erbjuda. 

Längtar redan nu, fast jag precis lämnade det.

Ja, ja...det är nu så det är! 

SKRAKAR OCH DRIVVED...

...lämnar klipporna i skogen för någon dag då andra uppgifter pockar på uppmärksamhet.

Packar upp i stan och skriver mail, printar papper, antecknar och 

skriver to-do-listor. Kom ihåg! 

Ljudet av trafik väller in genom öppna fönster.

Jag är inte redo för effektivitet än, vill vara kvar i den där sköna

kravlösa tillvaron på klipporna.

Jag vet att jag kan återkomma, alldeles snart kan jag återkomma, 

och kanske just därför känns det så märkligt att jag reagerar så ändå starkt som jag gör.

Det är som om jag inte än är riktigt mättad på skärgårdshäng.

Skrakens ungar har vuxit till sig och är fortfarande åtta till antalet.

De var fler från början, men det brukar bli glesare i leden under sommaren, men 

nu har de varit åtta ett bra tag.

Undrar om jag någonsin tröttnar på att följa med familjeökningarna i viken.

Knappast! 

Det finns något trösterikt i denna cirkel av liv som återkommer varje år.

Samma sak, samma lunk, samma upprepning.

Och lika vackert varje gång. 

Det kvittar dem om det blev en Brexit, eller vem som vinner fotis-EM.

De bara är. Och gör som de alltid gjort.

Och så är det bra med det! 

Vid bryggan har en näve blåstång flutit i land och torkat i solen.

Det påminner mig om att jag i år minsann skall gå ut i viken och samla in 

tång att torka. Lite sent ute är jag (igen) för det skall visst göras i maj

eller juni, men då jag är tillbaka om någon dag, där är det 

First Thing To Do.

Jag lider själv av lindrig hypotyreos och just att käka alger med höga 

jodhalter kunde lätta på symptomen. 

Mina sköldkörtelvärden ligger precis i nederkant, 

med nöd och näppe inom "normala-skalan" så någon medicinering har jag inte, 

men att hjälpa till på naturlig väg kanske kunde fungera! 

Och så är det ju intressant att pröva något nytt!

Som havets ek.

'Quercus marina', som redan de gamla grek...romarna

kallade blåstången.

Det får bli sommarens nya smakupplevelse.

Men innan jag åter är där, så blir det lite 

fixande och grejande med än det ena, än det andra.

Praktiska ting att ta itu med.

Innan det blir lite dags att ta sig ut till klipporna igen

för en stund av...

...allt det fina sommaren har att erbjuda. 

Längtar redan nu, fast jag precis lämnade det.

Ja, ja...det är nu så det är! 

KRÅK-CAJANDER...

Vänner och bekanta på Facebook vet redan att Cajander varit 

borta några dagar. 

Det var på morgonen innan jag åkte hit ut till stugan, som Cajander

syntes till sista gången.

Kråkan hade ju tagit lite längre och längre flygturer och

på nätterna visste vi inte längre var den sov.

Den behövde mindre och mindre serverad mat, så

det kan ju hända att det vilda i dess natur tog över.

Eller så tog naturen över på annat sätt.

Vi har i trädgården i stan en rävmamma som mager stryker omkring på nätterna

och faktum är att en halvvuxen, tam kråka int är ett alldeles för svårt

byte för den.

Det var ju aldrig min, eller vår, tanke att skydda Cajander från livet.

Vi ville ge den en chans till bara då boet rasat. 

Där hade den inte haft en chans. 

Hur som helst så är nog sommarberättelsen om Cajander nog slut här.

Vi kommer knappast att få veta vad som hänt, det är ju så.

Men det har varit lärorika och roliga stunder med den lilla kråkungen.