...ja, jag går ut en sväng i trädgården precis innan de sista solstrålarna tackar
för idag och drar iväg för att lysa upp någon annans dag på andra sidan jorden.
Jag hade kanske planerat att fota lite fåglar, men eftersom min "kära lilla katta"
tyckte att hon minsann vill följa med så blev det för mig att byta objektiv
från zoom till makro.
Katt och fågelfotografering är inte världens bästa combo.
I och för sig så passade det mig rätt bra ändå. Att byta objektiv.
Det är nämligen så att just makrofotografering är för mig det mest meditativa
sättet att fotografera. Och kanske just i dag det jag mest behövde.
Den senaste veckan har flera av mina bekanta och vänner fått
besked som förändrat deras, och deras närmastes, liv fullständigt.
Det har varit väldans mycket mollbetonat.
Allvarlig sjukdom, olycksfall, dödsfall.
Riktigt tråktråkiga nyheter!
Jag känner mig både omskakad och berörd.
Hur skör och späd är inte livets tråd - egentligen?
Kanske vi bara är som små dun i vinden?
Som greppar oss fast vid den där torra pinnen vi kallar våra liv.
Den som kan brista när som helst.
När som helst så blir vi tvungna att släppa greppet...
...vill vi eller inte.
De flesta vill inte.
Men vi kan inte välja.
Går sakta vidare och finner en nästan utblommad vitsippa i branten.
Trots att den finaste blomningen är över och kanterna på kronbladen börjat rosta,
så finns det något otroligt vackert i sinnligheten och i sårbarheten hos en trött sippa.
Det är skönt att gå stilla i trädgården precis i den där stunden då allt tystnar.
Ljuden tystnar och ljuset tystnar.
Vinden mojnar och det känns som att man är extra mycket närvarande i just det ögonblicket.
Just där och nu och i den tanken. I det andetaget.
Det rensar. I själen.
Lite mollbetonat idag kanhända, men samtidigt, det är så livet är.
Den ljusaste vårdag har sina mörka färger.
Och den mörkaste höstkväll har sitt sken.
*
