NÄR MAN KAN SKÖRDA...

….det absolut vackraste som finns!

Jag menar, bara tänk att få gå ut i försommaren och skörda syren.

Det är så att man blir berusad och lite bubblig inombords med mindre.

Hade tänkt plocka några klasar för att kandera dem ifall jag skulle få 

för mig att baka någon gång någonting.

Men så blev jag lite ivrig...

Någonstans i mitt bakhuvud viskade en liten röst om man minsann

kan göra annat av syrener än att kandera dem.

Det blev saft - och vilken saft sen!

Man kan ju lätt tro att det skulle bli lite parfymsmak över det hela, men

nix, det blir lite som flädersaft - fast sötare.

Eller ja, det är svårt att beskriva en smak.

Av den här satsen blir det dryga 2 liter saft, och den blir rätt koncentrerad,

så den är minsann dryg.

Men vad skall jag här babbla, syrentiden är snart förbi, så här kommer receptet:

Man knipsar ca 50-60 syrenblommor.

Jag lade dem på tidningspapper en stund så alla kryp skulle krypa bort.

Dessutom sköljde jag dem under kallt vatten innan de åkte ner i kastrullen.

Man kokar upp 2 liter vatten och häller i (håll i er) 2 kg socker.

Skala (tvätta innan, fast det är kanske självklart) 2 citroner.

Själv tog jag 1 citron och 2 lime för det råkade jag ha hemma.

Citron-limeskalen och den pressade saften av alla citrusar hälls över

syrenblommorna.

Ja alltså, jag lade i hela klasar så det är inte så pillrigt alls som att kandera

de små,små blommorna.

När sockret smält och vattnet kokat upp så häller man det

över syrenklasarna.

Och så skall det vara ca 50 g citronsyra också - det finns

på apoteket, i allafall här i Finland hittar man det där.

När saften svalnat i kastrullen ställer man hela härligheten svalt i

tre dygn. Glöm inte att röra om ett par gånger varje dag.

Sedan är det bara att efter tre dagar hälla saften på rena flaskor.

Bra att använda silduk så blir saften riktigt fin!

Och voilá försommarsmak om något är inkapsad på burk - eller ja,

flaska då.

Bäst att förvara flaskorna i kylskåpet - trots sockermängden.

Man kan också frysa saften.

Tänk er en varm sommardag...

…och så kunde man kanske blanda det med antingen vitt vin eller 

varför inte skumvin?

Det här var det bästa jag gjort på länge!

Och hur det gick med de kanderade blommorna?

Det gick däremot så där…

Riktigt pillriga sysslor är inte riktigt min starkaste sida, 

om vi säger så.

Jag tror jag kör med någon annan dekoration på kakorna i stället.

Som ett körsbär, eller en jordgubbe eller så…;)

Men det här var en riktig skoj ny bekantskap, syrensaften.
Det finns en risk att mina syrener nästa år ser mer eller mindre
skabbiga ut om jag slår på stort och lagar lite mer av den här gudomliga saften.

hälsar en syren(saft)frälst,

IBLAND BEHÖVS INGA ORD...

…för att beskriva hur skön en söndag kan vara!

Man bara njuter av det ändlöst vackra som finns just nu.

En sådan där skön dag då tidtabeller inte finns och tankar

har fritt spelrum.

Medan solen går ner där bakom de gamla tallarna.

En sådan dag. En fin en.

tycker,

FÖRSOMMARSKYMNING...

…jag får inte nog!

Där julidagarnas solgass och augustinätternas sammet får mig att bara

kura ihop mig av njutning just då, det lyckas försommarens skymning också med.

Förmodligen skulle försommarmorgonens gryning vara lika fin och

ge samma magiska känsla av lite overklighet, men jag är av den

renrasigt morgontrötta sorten så det liksom inte finns i min värld…

Jag kan onekligen tycka att det är synd, att jag skall ha så svårt att 

övertala mig själv att stiga riktigt, riktigt tidigt upp en morgon och gå ut.

Men vad kan man åt sin natur? 

Sedan när jag har semester och fått sova ut ordentligt - sen skall jag!

I alla fall en morgon…kanske?!

Men nu är det försommarkvällsskymmning som gäller.

Mina rensade maskrosor lever alldeles tydligt ett eget liv i komposten.

De lyser som små spöken i kvällen.

Kanske de är spöken? Jag menar det var ju en vecka sedan jag rev upp dem

och slängde dem på komposten.

Och likaväl fortsätter de…och stiger till och med upp över kanten.

Vilka envis en!

Igår kväll gick jag ner till stranden som ligger precis här nedanför där jag bor.

Eftersom jag dragit på mig en löjligt liten, men ack så irriterande skada

på ena foten, så är mina promenader just nu, för att uttrycka det lindrigt, 

skrattretande små och korta.

Med tanke på att jag om en dryg vecka skall dra till Lappland för att vandra lite

och hoppeligen fota kungsörn (med lite tur kanske det blir en bild eller två) 

så tar jag det riktigt piano nu och vilar upp foten.

Men ner till stranden kan man alltid klinka iväg.

Där i vassen - någonstans - håller rördrommen till. Jag kan höra den.

Inte för att jag har speciellt stora förhoppningar på att få syn på den, den är

ju en jäkel på att gömma sig och se ut som ett vasstrå, men ändå tar jag 

kameran med mig. Lämnar en snopen hund hemma.

Men när det är ungar av alla de slag i vassen så är det

inte riktigt läge för att ta en ivrig terrier med sig.

Sorry Aida.

Märker rätt snabbt att det här är terräng där man inte tar sig fram speciellt ljudlöst.

Är det fuktigt så sjunker man ner till anklarna (minst) i gyttja och det låter 

tjiff-tjaff-tjaff-tjiff när jag går.

Kommer jag in på lite torrare partier ser fjolårsvassen till att det låter 

som om jag traskade på knäckebröd.

Här är det fullkomligt omöjligt att smyga! 

Känner mig som en elefant i ett glashus - minst!

Det enda jag lyckas med är att skrämma upp ett gäng skrattmåsar som redan 

lagt sig till kvällsro i viken. Ups…sorry!

En av dem visar tydligt hur man borde röra sig här.

Genom att knappt krusa vattenytan flyger den in och lägger sig.

Jaa-aa…jag försöker, men det gååår inte att röra sig tyst och stilla här!

Så hör jag trumpetandet från rördrommen igen.

Det låter rätt långt borta. Tycker jag.

Fast det kan vara knepigt att veta. Lätet kan höras flera kilometer.

Är det rätt nära eller riktigt långt borta? 

Inte alldeles lätt att hitta en fågel som gör sitt bästa att se ut som ett vass-strå i den här

miljön. Med ett vassbälte som sträcker sig långt, långt åt alla håll, både utåt och åt sidorna.

Inser att jag borde parkera mig här i vassen i ett camotält (som jag inte har) för en 

längre tid (som jag inte vill) för att kanske få syn på den.

Nja…det är nog inte min bit av kakan.

Dessutom luktar en gyttjevik rätt så apa, om man skall vara ärlig…;)

I skrivande stund (klockan är halv tolv på natten, och jo jag skall på jobb i morgon, suck) så

håller ett åskväder att bygga upp sig över viken.

Det mullrar lovande på håll, och precis just lystes försommarnatten upp av en

blixt. Jag kan inte motstå åskväder!

Tycker att det är bland det finaste i naturväg som man kan bli bjuden på.

Så, ingen rördrom, men väl årets första åska.

And I love it!

så tänker,

OCH VÄRMEN SOM FÖRSVANN...

…och alla tröjor som igen plockats fram, och alla snopna miner

över att det igen är kallt därute som finns lite varstans omkring en.

Och visst blir man lite snopen, när temperaturen med nöd och näppe 

orkar ta sig till tio-strecket. 

Så där just och just!

När det var som varmast för en vecka sedan passade jag på att trimma

Aida till sommarpäls. Då kändes det som en fantastiskt god i idé, 

hon som älskar att ligga ute i solen och steka sig!

Nu vill hon in fort, fort.

Lite som jag.

Och fort, fort hinner vi bädda ner oss i soffan med filtar och täcken.

Brrrr…jag tycker det är helt onödigt att slå trettio år gamla rekord om

snabbaste temperaturraset!

Så himla onödigt! Jag kunde ha nöjt mig vid mindre ras faktiskt!

Helt utan problem.

Men vi lämnade ändå den dunmjuka tillvaron bland alla täcken och

stack iväg till stugan.

I år hade vi ingen student att fira, men väl en svägerska som fyller år

och befinner sig i stugan bara en kort promenad genom skogen ifrån.

I väntan på att få tassa iväg dit, sitter jag här på terassen med dubbla tröjor 

och ser ut över ett disigt hav.

Kanadagässen har redan ungar, men svanarna simmar fortfarande bara 

omkring på tumanhand, eller vad de nu behöver jaga bort en envis 

inkräktarsvan nu och då.

Ejderhonorna guppar i grupp ute på fjärden.

Och precis när jag sitter och skriver här, så dyker ett annat gäng

ejderhonor upp alldeles vid stranden. De är sex honor med

fem små dunbollar. Och så en till, en ensam en med en dunboll.

En ensam skarv drar förbi och och så plötsligt kommer

ett gäng sädgäss flygande.

Storskarken söker sin gumma. 

I holken invid husknuten har någon flyttat in. Om det är

paret svartvitflugsnappare som i fjol, eller ettriga lilla blåmesen är

än så länge oklart. 

Korparna flyger kraxande förbi och någonstans längre in i skogen

galar göken.  

Drillsnäppan niger hysteriskt på klipporna.

Det som först verkar vara bara en disig vik en kylig sista maj-dag,

bjuder på mer än man tror - om man stannar upp och följer med en stund.

Och plötsligt är jag väldigt glad att jag lämnade det varma boet av

täcken och filtar. 

Nog är här fint - fast värmen saknas...

SEDAN BARNSBEN...

…har det funnits en blomma som jag älskat över alla andra.

När jag var barn växte den invid dörren till jordkällaren, den spred sig ut på gräsmattan men under försommarens veckor klippte min far aldrig gräset just där.

Först senare har jag insett att han nog också gillade den starkt.

Han som annars var så noga med att rensa och att allt skulle se så 

välansat och prydligt ut.

Jag tror att min stora, lite stränga, muttriga, far faktiskt var lite svag för förgät-mig-ej!

Den där lilla, lilla, lilla veka blomma som skulle ha drunknat i hans stora näve om han

försökt sig på att plocka dem.

Istället lät han dem vara.

Jag minns dem som något man kom väldigt nära då man skulle ta sig in till

jordkällaren efter saft eller mjöd som hos oss var sommardricka nr 1.

Jag minns hur man nästan fick blommorna in i näsan när man skulle öppna dörren.

Då kom man åt att verkligen se dessa blommor riktigt, riktigt nära.

Och det är kanske så dessa skall avnjutas?

Riktigt, riktigt nära.

Där de är.

Hos mig här och nu, fyrtio år senare, blommar de minst lika

villigt som då någon gång 1974 när jag var en liten sorglös barfotatös 

någonstans på en helt annan adress.

Barfota är jag nu som då. 

Mycket vatten har ändå hunnit rinna under broarna, men

samma barnsliga förtjusning, samma ömma förhållande till

dessa små blå har jag nu..som då.

Hos mig växer de invid det gamla torpets knut, mellan rosenbuskar och 

syren, invid det lutande staketet, intill den slitna stockväggen.

Jag går sällan dit, till denna del av trädgården, där finns inget att se, 

inget att uppleva - 

förutom en liten äng av dessa pyttesmåblå.

Och just nu är det det vackraste lilla hörn av trädgården,

kanske av världen?

Breved kommer rosor att slå ut i en bedövande och berusande doft.

Redan nu tar syrenblommorna över, både i form, i färg och i doft precis intill.

Ändå är det de här små, små jag besöker, sällskapar med en stund.

Utsökta i sin enkla skönhet.

Helt bedårande är de.

I all sin enkla anspråkslöshet.

Och jag förstår så väl min far som inte förmådde klippa ner dem.

Kanske såg han samma som jag?

Min stora, bullriga far och jag. 

Man vet aldrig

vad som berör ens själ.

Det vet bara vi själva.

Där inne, någonstans vid hjärttrakten.

Eller hur?