MAMMA, VAD HAR DU GJORT DÅ...






…var den första frågan när lillungen landade på finsk mark efter en knapp vecka i 
Portugal, med dopp i Atlanten, besök på Europas sydspets, 
stadspromenader…minst hundra kilometer!

Ja…a…jaha, vad har jag gjort då? Nå, inte så mycket…ju!
Glott på mina småledsna krukväxter, blivit lyckligt yr och glad och uppåt av tre 
minuter solsken, det måste ha varit på onsdag? Eller kanske det var måndag? Tisdag?

Det är skrämmande hur dagarna börjar flyta in i varandra!

Men! 
Jag har beställt pallkragar åt mig! Det är många år sedan jag odlat något ätbart 
överhuvudtaget. Lite örter i krukor och lökar nerpetade i rabatten räknas kanske inte riktigt?
Näe, det kanske det inte gör, men nu skall det alltså bli andra bullar av!

Medan jag glor på min marströtta älghornsbräken går ätbara trädgårdsdrömmar lite i gång.
Mangold, och rucola - helt klart.
Morötter? Nja…jo…kanske?
Gräslök förstås. Och dill. Basilika i stooora krukor.
Squash. Och tomaterna, de som är på gångs under glaskupan.
Måste gräva fram en gammal skev hink att plantera dem i.

Rädisa! Finns det något bättre? Och olika salladssorter, naturligtvis.
Rödbetor!!! Få se nu….hur många pallkragar beställde jag….?

Fortsätter drömma, medan solen visar sig lite till,
vinden är havskall, och lillungen är på väg hem.

Han som mött solen på riktigt och fått gå i t-skjorta och simmat i Atlanten.

Lövli!


ÄR MARS FULT...


…eller kan man alltid välja vad man ser?

Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.
Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.
Är det så?

Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.
Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av 
bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.
Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund
på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.
Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?

Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.
En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.
Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?

Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!)
Det osköna går liksom inte att undgå om 
man väljer att lyfta fram det.
På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon 
större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.

Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer
att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi 
inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att 
lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.

Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,
jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.
Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de 
försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.
Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.

Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer
i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?
Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att
rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.

Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som
är vackert, älskligt, för just oss.

*

Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.
Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer 
att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.
Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.
Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.

Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.
I år väljer jag att varje dag:
- lyfta fram, se, något vackert
- göra något som jag njuter av
- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint

Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.
(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)

För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till
det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att
man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.

Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!
Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)

För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig, 
vad man lyfter fram.
Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra, 
men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite
övermått av det som gör oss glada?

Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:

- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!

- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!





Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.
Så där för dagen, i alla fall.

kram på er!


AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.
Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.
Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.
Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.
Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 
aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.
Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna
intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 
är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.
Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.
Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att
de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.
Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.
Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 
säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med
bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.
Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika
fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 
språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill
hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen
från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin
lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.
Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.
Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att
vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?
Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?



Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 
världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 
till och med till våra soffhörn, 
faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.
Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 
Om att den oftast ändå är ganska så bra.




I MORSE VAR DET SNÖ...


…på marken där knopparna redan visat sig.
Glad att jag hann se, träffa, möta, dessa små, små tecken på vår innan
allt bäddades in i ett vått, tungt täcke av blötsnö.

Egentligen borde jag idag ha varit på en plats där våren redan kommit lite längre än här.
Hade beställt en resa till Lissabon, och in i det sista hade jag hoppats kunna
åka, men, men…
Så blidde det inte. Så är det ibland. Här sitter jag kvar.
Bara att försöka gilla läget, fast det just nu i tillvaron av snösörja känns lite krystat.

Försöker koncentrera mig på att skriva en text klar som jag jobbat på längre än
jag gillar att jobba med en text.
Orden, meningarna och ja, liksom hela tanken, vill inte samarbeta för att
skapa något vettigt över huvudtaget. 

Så ofta kan jag längta efter lugn och tystnad. Nu har jag det.
Och kan ändå inte koncentrera mig.
Lite patetiskt och komiskt, ynkligt och paradoxalt. 

Katten jamar utanför dörren, den har plockat ett möss till, vill ha lite beröm.
Smeker den över ryggen, hon gillar det egentligen inte, men har ibland överseende med 
att jag gör saker automatiskt utan att tänka. Hon får en bit ost.
Den katten älskar ost. Hon kunde lära sig jonglera för ständig tillgång till
gouda, eller ännu hellre cheddar.

Radion malar på om israpporten. Berättar var isbrytarna rör sig och om trafikrestriktionerna.
Jag förstår inget av det, och funderar på varför detta läses upp i radion i en tid då 
alla ändå hela tiden är uppkopplade, hela tiden?

Sedan följer nyheter, läget i Krim tar det mesta utrymmet.
Och så börjar en gudstjänst. Och jag fortsätter undra.
Varför är det väldigt ofta så att när det kommer religiösa program i radion så
blir talet såååå myyyckeeeet låååångsammmaaarrreeee?
Som om man förväntade sig att de som lyssnar har lite trögt att förstå?

Jag blir irriterad på det långsamma pratet och stänger av. 
Andlighet behöver inte vara trögt. Väl?

Kokar en kopp te och glor ut över den nu av snö täckta trädgården.
Det är ändå bara andra mars. Det kanske hör till att det skall vara snö?

Ja, ja…det är kanske så det skall vara. 


Och jag borde vara i Lissabon.
Men nu är jag inte det.

Lika bra att ta itu med den där texten nu.
Den som skall bli skriven.
Idag, det har jag bestämt…

…skall bara först.

Skön söndag! 

RASTLÖS I TANKEN….


Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste
solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.
Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa
som skall ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och
resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam 
och trivas med sig själv.

"Det osynliga barnet"
-Tove Jansson-

…försöker vara i stunden, för det är det enda jag kan just nu.
Värken i benet har nästan släppt, och dag för dag blir jag rörligare.
Men det är som om mina tankar, kanske min själ, eller det där man har
där inom sig, inte alls är i balans med kroppen.
Det känns som att vara i total otakt. Ett hjul är punkterat och farten har stannat upp, men
foten ligger på gasen och motorn skriker.

Inne i mig pågår ett litet krig, eller det är kanske att ta i, mer som ett uppror.
Mitt inre vill så mycket!
Det gastar och gapar, kastar tusen tankar omkring som confetti och lämnar mig sedan
med golvet i min själ täckt av små, små tankefragment som jag borde
lägga ett pussel av.

Min kropp skriker, protesterar:
- Hur skall du kunna ordna det här, du som inte ens kan böja ner dig?

Kroppen malar på, envisas med att försöka lugna ner mitt inre.
Det går sådär.

Nu skall jag ta mina bråkstakar, kroppen och själen,
koka en kopp kaffe och sätta mig i solen på terassen
och bara njuta av att det är mars.
Och så där alldeles underbart vårigt.

Morgondagen och gårdagen är lika långt borta.
Nu är här.

Det tar vi vara på!

Inte sant?