…eller kan man alltid välja vad man ser?
Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.
Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.
Är det så?
Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.
Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av
bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.
Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund
på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.
Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?
Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.
En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.
Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?
Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!).
Det osköna går liksom inte att undgå om
man väljer att lyfta fram det.
På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon
större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.
Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer
att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi
inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att
lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.
Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,
jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.
Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de
försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.
Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.
Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer
i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?
Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att
rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.
Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som
är vackert, älskligt, för just oss.
*
Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.
Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer
att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.
Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.
Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.
Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.
I år väljer jag att varje dag:
- lyfta fram, se, något vackert
- göra något som jag njuter av
- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint
Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.
(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)
För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till
det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att
man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.
Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!
Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)
För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig,
vad man lyfter fram.
Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra,
men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite
övermått av det som gör oss glada?
Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:
- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!
- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!
Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.
Så där för dagen, i alla fall.
kram på er!
