KRISTALLEN DEN FINA...


...i ett blekt och rätt sällsynt novembersolsken tvättar jag mina kristall-lampor.
Det ligger en märklig förväntan i arbetet. 
Snart, snart tänds ljusen runt kristallerna och ett annorlunda sken tar över.

Det är ett stillsamt jobb. Att putsa kristaller.
Det droppar, sakta. Droppe efter droppe av damm från dagar
som varit ramlar ner på tidningar från igår.


Jag blir ibland andlöst betagen av skönhet så där mitt där i vardagen.
Städning är städning är städning....men mitt där finns ändå något vansinnigt vackert!
Hahaha...jo men så där kan det bli ibland! Det där herreminjeeså-tråkiga som man
bara liksom  m å s t e  ta itu med kan överraska. Och bjuda på något ändå.

Sådant gillar jag.


Eller som när jag nu på kvällen stod och rörde ihop en bolognese i köket.
När jag stod där och skivade morot och lök - och vitlök, såg jag ut över trädgården
som gått i vila, ut över havet, över molnen och solnedgången.

Och än en gång fick vardagens skönhet ett grepp om mig.

Det händer. 
Nu och då.


200 KM I TIMMEN...

...så fort lär skallen på en hackspett röra sig när den blir riktigt ivrig.
Fullt så fort går det ändå inte i mitt liv för tillfället, men nästan.
Känns lite som om jag ändå skulle lida av ett "post-traumatisk trauma" 
efter kontorsflytt och samarbetsförhandlingar och organisationsförändringar och 
nya arbetssätt som inte riktigt har hittat sin passform. 
Lite tom i rocken - och i hjärnan.

Men det går väl om? Jo, det gör det ju! Det gör det alltid.
Är bara mitt i det just nu. 

Satt häromdagen med kollegerna runt mötesbordet och hällde i oss lite wake-up-kaffe och 
konstaterade att....det bara är fem veckor till jul.

De flesta av oss såg ut som om någon berättat för oss att...ja, vad som helst som vi
aldrig trott på. På något sätt har hela kontorsflytten och invigningar och andra tillställningar
liksom stulit en hel månad av oss.
What?
Fem veckor till jul! 
P å  r i k t i g t ?

Nu hinner jag inte riktigt med!
Bäst att knappra på lite fortare.
Ta modell av hackspetten.

200 km i timmen eller så?



MIDDAG I SKYMNINGEN...



...så var det farsdag. Och middag. 
Och jag har fortfarande inte kommit ihåg att ringa elektrikern för
att koppla min lampa. Vanligtvis brukar jag klara av att koppla lampor själv, men 
eftersom jag samlat på mig både ett och annat som ändå kräver elektriker så kan han ju fixa det 
på samma gång? Isynnerhet som jag har tre meter i tak och höjder inte liksom är min grej.

Men tills jag kommer ihåg att ringa elektrikern (och bilservice för den delen) under
tillstymmelsen till arbetstid så äter vi middag i väldigt mysigt sken.
Så mysigt att jag emellanåt får upplysa mina gäster om vad det är de äter...


Gäller bara att komma ihåg att undvika att servera mat som kräver
att man till exempel skall bena en fisk.
För det lyckas inte i detta sken. Kör med filéer.
Om det serveras fisk, hos mig.

Och fisk har det blivit, och grönsaker.
Kom på att jag glömt att berätta hur min köttfria oktober gick.
Faktiskt var det riktigt intressant att "tvingas" tänka om, på nytt och helt 
annorlunda när inget kött ingick i menyerna.

Knepigast var faktiskt att äta "på stan" - i mitt fall luncherna.
Nu först inser jag hur smalt utbudet av vegetarisk kost är på de flesta 
lunchställen. Och jag hade ju ändå valt att också äta fisk under min köttfria månad. 
Men hade jag valt strikt vegetarisk föda hade jag nog stått besviken vid menyerna både 
en och två gånger. 





Efter en månad utan kött, ja.
Och nej, jag kastade mig inte över första bästa köttstycke med lysande ögon. 
Men inte tackar jag nej till en köttgryta med indiska smaker så där i
stearinljusens sken med gott rödvin till heller.

Temamånaden är över, men jag har hittat många nya vegetariska 
favoriter - dock inte på lunchställen då...



...men hemma i köket.
Och det är ju dit vintern driver oss.
När regnet dränker alla tankar på friluftsliv och mörkret tar 
över kvällarna. Då kan man ju alltid ställa sig vid grytorna och experimentera.
Det är sällan svårt att hitta frivilliga testkaniner om man 
lovar att kittla smaklökarna lite grann. 
Och tur är ju det!


För av god mat och gott vin är skymningsmiddagar gjorda.

Dem skall vi njuta av.


OKEJ...NOVEMBER...

...och stormen som inte kom. Men andra sorters stormar som kom istället. 
Och lugnet innan följande storm.

Vad talar jag om? Jo, det är så att vi har haft samarbetsförhandlingar på
jobbet. Och det är som att vara i en storm det också, på sätt och vis.
Eller som att invänta en storm. Man vet inte vad som är på kommande.
Om det ens är på kommande. Om stormen drabbar en.
Man går på spänn fast man inte vill, 
jo det kryper in i musklerna vid skulderbladen, rynkan mellan ögonbrynen
djupnar lite mer, man känner tröttheten bakom ögonlocken och ovissheten gnager
som ett par skor som aldrig passade.

Man tänker på alternativ och planerar både B och C och D.
Alla gör det, men för sig själv. Där inombords.

Man funderar på sin egen situation, naturligtvis, men lika väl oroar man sig för 
sina kolleger, sina vänner. Bakom varje siffra då ett företag sanerar finns en
människa och hens liv och öde.


Det griper om en som en alldeles för liten tröja. Det blir lite obekvämt under armarna och 
man vill liksom dra ner linningen hela tiden. Man vill inte vara i det man
hamnat i. Man vill byta tröja. Fort!

När förhandlingarna kommit till slut och vem som får stanna och vem som får
gå klarnat blir det lite som ett vakuum. För alla. Även för dem som stannar.
Den trånga-tröjan- känslan vill inte riktigt släppa.

Man läser på sociala medier kommentarer som: "När inget är nog" av någon som inte
kommer på jobb i morgon.
Och man känner hur tröjan blir än mer för liten.


Det är mer tungt än jag någonsin tänkt mig - även om jag inte berördes 
personligen (åtminstone denna omgång) så berörs jag in i själen för andras öde.

Det är bara så.

Det finns stormar av olika slag.
Och så har det hunnit bli november också, till råga på allt, liksom.....;)

Och lugnet innan följande storm då - ja då tänker jag ju på det här med julen.
Och DET är ju en ljuvlig storm det, då man har möjlighet att göra det till det man vill.

Jag gillar julen, det är bara så. Och jo den HAR lyckats krypa in i mitt medvetande.

Inte den där julen som prånglar på oss chokladkalendrar i september utan den där
som sakta och stilla kryper in i vårt sinne som en trygg och skön känsla.
Den där, där alla måsten och dumma traditioner som man egentligen
inte gillar är bortgallrade.

På något vis tänker jag att alla borde få rätten att göra just en sådan jul
de vill. Strunta i vad andra tycker och tänker.

Göra sin egen jul.

Skall vi lova det - åt oss själva - i år?

Vara lite ärliga.
Mot oss själva.
En självisk jul - får man tänka så?




DET HÄR MED VÄDER...

...jag har hört dem, deras vemodiga pipande på avstånd. En tid har de hörts, men inte synts till.
Har märkt att ofta, ofta, dyker domherrarna upp vid fågelmaten först när det utlovas riktigt 
hundväder inom någon dag.
Jag har absolut ingen vetenskaplig grund, bara ett enkelt iakttagande.
På lördag dök de upp, hela gänget, fladdrade runt i syrener och plommonträd och käkade
solrosfrön som om de aldrig sett det förr. 

Meteorologerna bekräftar det domherrarna visste.

Höststorm.

Inte så tuff här hos oss som mer söderut, men höststorm i alla fall.
Det kan nog lugga till lite här längs sydkusten i alla fall.

Och ifall om. 
Nu är det ju inte så att stormar skulle vara något ovanligt, de har en envis
tendens att dyka upp varje höst, varje vinter, varje vår och ibland till och med på sommaren.
Varje år.

Och just därför, för att jag varit med om elavbrott både en och två och sju gånger, så
har jag lärt mig att förbereda mig.

Utan att vara det minsta stormhysterisk så finns det vissa rutiner jag har inför varje storm.
Ni vet, plocka fram ficklampor, ladda telefonerna. Se till att det finns torr ved inne.
Nå, ljus behöver jag inte plocka fram
de har jag inom räckhåll största delen av åren ändå.
Men jag ser till att det finns ljus också där jag kanske inte normalt har ljus, 
som på tuppen till exempel.

Och så det viktigaste! Isynnerhet inför natt-stormar.
Jag tappar upp vatten så det finns nog för oss att tvätta oss på morgonen.
Och så lagom till en kopp kaffe och te.
Nu har jag ingen vedspis här inne där jag kunde koka upp vare sig mat eller kaffe, så då
tar jag till det nästbästa: plockar fram mitt spritkök som jag vanligtvis har med mig på
de där lite längre turerna i skogen.

Kollar att det finns sprit i behållaren och tändstickor inom räckhåll.

En höststorm med eventuella elavbrott skall banne mig inte hindra mig från att få mitt 
morgonkaffe, och lillungen att få sitt morgonte! Lite så tänker jag.

Jag gör som domherrarna, förbereder mig. 
Varför skulle jag inte?

Det krävs så lite. Egentligen. Inte så mycket mer
än att se till att man har ett paraply med när det regnar.

Just därför blir jag så förvånad när jag hör hur många som inte gör något alls då storm, 
med sannolika elavbrott, är i antågande? 
Hur tänker man då? Berör inte en storm alla? Om den slår till ordentligt?
Nu talar vi ju inte om att bunkra upp för isolering i veckor.
Mina förberedelser tog exakt 4 minuter.
Veden och ljusen hade jag redan.

Och oberoende av el eller inte så dricker jag kaffe i morgon bitti......;)

Håll i hatten i blåsten!
Heja höststorm!



P.s aj jo...och så plockar jag in prylar som kan få för sig att flyga omkring när det börjar blåsa på
riktigt.
Nu börjar det yla i knutarna här....och jag kom just på att jag har ett par saker till som skulle må bra 
att komma i skydd - om jag vill att de skall vara hela i morgon, vill säga...