HAN ÄR PÅ VÄG...

...han har startat! Inte en dag för tidigt skulle jag säga! Men nu är han äntligen på väg.
Aj vem då?
Nej, nej, det är INTE tomten, han trimmar nog sina renar fortfarande på okänd ort, utan killen från DatorBolaget som skall leverera min nya dator!
Snart go´vänner är jag tillbaka med förnyade krafter.

Jag har saknat er!
kram, M.

P.s Ni tror inte, men under dessa veckor har det hänt att jag torkat damm (!) från min kamera. Oj, det trodde jag aldrig kunde ske...Och så har jag så mycket att ta igen hos er alla! Det blir en låååång kväll när jag väl kopplat den nya. Härligt!

SMÅ LIVSTECKEN...

...vart försvann jag nu då?

Ofta går vardagen, om nu inte direkt som en dans på rosor, så ändå något sådär utan större mankemang. Men så en dag är det som om hela världen (minst) skulle ha fått för sig att nu skall vi bråka lite med den där kvinnan i det lilla huset...

Först åkte lillungen och jag på svininfluensa. En vecka gick galant i feberdimmornas luddiga tillvaro. Vi hostade i kapp och flämtade oss igenom eländet.

När febern lättat och jag rätat upp mig från fosterställningen jag befunnit mig i sedan första feberdagen hasade jag mig fram till min trotjänare (nu talar jag om datorn) sedan ett år tillbaka och skulle med stor iver kasta mig ut i cyberrymden kom följande kalldusch.

Den var bara blå...hela rutan. Så hickade den till en gång eller två och - dog. Men den var ju baske mig just på service! Kanske det bara var något som går över, det också? Godtrogen och optimistisk som jag är, prövade jag nästa dag, och nästa och nästa, tills jag till slut insåg att den behöver bättre vård än jag kan erbjuda.

Så när jag kände mig tillräckligt stadig på benen att jag vågade mig ut en sväng traskar jag då iväg med eländet till datorakuten.

Efter en dag fick jag diagnosen: Slut, kaputt, fini - skrället är utom all jordisk hjälp.

- Men, men...men mina foton då? Jag har ju några stycken...stammade jag med ängslig röst.

- Du har väl en extern hårdskiva för sånt? sade den barska datordoktorn.

- Joooo-ooodå...men...

- Ja, vadå men?

- Jag har inte flyttat över dem - ännu...pep jag.

- Oj, det var ju inte så bra det då...för här kan vi inget göra. Inte alls bra.

- NEJ! DET ÄR JU INTE SÅ BRA!!! INTE ALLS, kraxar jag med en röst som åker upp i falsett.

Snopen kom jag hem och tänkte att jag får väl sätta igång det gamla tröskverket (denhär datorn) och åtminstone få lite foton från kameran överförda här då så länge. Lite mysiga adventsbilder till bloggen - ni vet?

Men nej! Här skall inget tekniskt fungera tydligen...Tröskverket vägrar ta emot mina bilder!

- Vad är det här nu då? muttrar jag och känner hur temperaturen börjar stiga i mig - och det är inte feber denhär gången...Tills jag kommer på att jag ju städat bort alla fotoprogram härifrån när jag skaffade mig den lilla fina...Just precis, så tänkte jag då ja, vad smart av mig????

Och nu tänker jag inte börja ladda ner de programmen på nytt, med detta tröga verk kommer det att ta fem timmar och tjugo minuter innan jag kommer så långt att jag skulle kunna bifoga en endaste futtig liten bild på bloggen. Så det gör jag inte...

...jag tänker gå och värma mig en mugg med het glögg och knapra på en torr pepparkaka och försöka glömma att den tekniska världen är emot mig, skall tänka vackra tankar för det skall man göra såhär innan jul.

Borde kanske passa på och önska er alla en God Jul redan nu, men eftersom jag är både godtrogen och optimist hoppas jag att jag får en ny liten platt sak om jag tillräckligt viftar med garantikvittot i morgon när jag skall träffa importörens representant

(Om inte, finns det en uppenbar risk att jag begraver min kära lilla dator djupt nere i strupen på den stackare som vågar sig på att påstå att garantin gick ut i typ förrgår! (ups, det om de vackra, snälla tankarna...hihih.)

Nu, mina sköna! Glöggen väntar!

Kram på er,

Milda M.

NOVEMBER...

Olust står målad i dragen.

Man håller sig lätt för skratt.

Piggnar man till frampå dagen

så är det redan natt.

- Alf Henriksson-

Är den inte slut snart? November, alltså? Dikten av Alf Henrikson säger det mesta som finns att säga om november, hihi.

Jag tror jag skall införa en ny adventskalender - en som räknar ner dagarna TILL advent. Inte FRÅN advent.

Efter en mörk kvällspromenad satt jag och förhörde lillungen som har ett miljökunskapsprov på kommande. Tänk att solenergi finns egentligen i allt vi äter- följaktligen måste man äta MER nu på vintern när ingen solenergi finns att få i annan form...Hur logiskt som helst, eller hur???

Så det blev italienska Panforte :

100 g torkade fikon

100 g mandel

100 g hasselnötter

100 g valnötter

1 tsk kanel

1 apelsin

1 dl vetemjöl

2 1/4 dl socker

1 1/2 dl flytande honung

150 g mörk choklad

Florsocker till garnering.

Sätt ugnen på 150 grader. Hacka fikonen ganska grovt, bland i en skål fikon nötter, mjöl och kanel. Tvätta apelsinen och riv ner yttersta skalet i skålen. Värm upp socker och honung i en kastrull. Rör om till sockret smälter, låt det sedan koka någon minut (passa att det inte bränns.) Blanda i chokladen och låt smälta ner. Nu gäller det att vara snabb i vändningarna annars stelnar alltsammans till en svårhanterlig smörja. Blanda det du har i skålen med sockerhonung blandningen och häll upp det i en bakplåtsklädd liten (15x25 cm) plåt eller liknande. Man behöver inte få det så snyggt, för smeten breder ut sig i ugnen. Grädda i mitten av ugnen ca 35 minuter. Låt alltsammans svalna ordentligt innan du lyfter upp det från plåten och skär små "fingerstora" stavar med vass kniv. Mmmm...

Det doftar jul och smakar italien - inte en helt fel kombination;)

Och plötsligt känns det inte alls så novemberligt mer...En liten godbit fylld med solenergi, nice!

Kram på er som tassar in här!

M.

ATT MÅ BRA...

Det är så lätt hänt att man tar det som en självklarhet, tror jag. Nu tänker jag inte på förkylningar eller musarmar eller sånt. Utan att man mår bra i själen. Hur fragil är inte vår själ? Våra muskler skyddar ben, hud skyddar muskler, ben skyddar organ,

men vad skyddar själen?

Var får man hjälp om själen går sönder? Och får man den? Lika lätt som man får hjälp om man bryter benet? Ja, får man det?

Jag har inget svar på det. Det är så lätt att tvivla just idag, när sonen min, tillsammans med många, många vänner följde Hugo till den sista vilan. En vila och ett lugn som denna begåvade 21-åring själv valde - framom att må dåligt, när ingen hjälp fanns inom räckhåll för en trasig själ.

Vi, som mår bra, kan nog aldrig förstå det stora mörker som kväver och handlingsförlamar så totalt. Jag känner att vi nog borde uppskatta mer att vi har förmågan att jaga mörknet på flykten - att vi kan tända ljus. Att inte mörknet tar över och blir för stort.

För gör det det, hittar vi då rätt, orkar vi ropa så högt att hjälpen hör oss? Eller går vi bara mer och mer vilse i mörknet, tragglar på tills krafterna inte längre räcker till? När orkar man inte mera sträcka sig efter händer som kunde hjälpa?

Jag berörs så djupt av dessa unga som mår dåligt, de som inte har den livserfarenhet som vi har. Livserfarenhet som kanske, kanske, ens lite, hjälper oss att ta oss igenom våra mörkerperioder.

Årstidsmörkret är ändå så mycket enklare att jaga på flykten. Och det jobbar jag på heeela tiden.

Och så har jag tagit in en liten, liten gran fast jag egentligen inte hade tänkt göra det riktigt ännu...men ibland kan man ändra sig. Sakteligen börjar nog julkänslorna ta över...

...och lite inspiration från ifjol har plockats fram,

och pepparkaksformerna dammats av.

Och om jag inte missminner mig så skall det finnas lite glögg i skåpet - från i fjol. Tror ni man skulle kunna damma av det också? Skall gå och testa det tror jag.

Hej så länge, ta vara på er själva och varandra!

Kram M.

SNÖ, INTE SNÖ, SNÖ...

Jag vet inte om jag skall vara sur eller lättad över att snöstormen som skulle täcka in hela tillvaron med tiotals centimeter vitt och vått tog en annan väg och bara snuddade vid denhär landsändan. Jag har ett aningen ambivalent förhållande till snö faktiskt. Det är vackert och ljust och det dämpar alla ljud så underbart. Men det är också så kallt och (oftast) vått och ja, jag vet inte riktigt...Jag gillar ju också senhöstens bleka färger, och skulle gärna njuta av dem ännu en tid. Problemet är bara att det känns som om ljuset inte riktigt skulle räcka till att hinna uppleva "färgerna" såhär i november.

Känns ibland som om dagsljuset skulle komma vid tiosnåret på förmiddagen och försvinna sisådär tjugo över tio - på förmiddagen. Och då kan det ju i och för sig lika gärna snöa.;)

Ni förstår mitt stora snödilemma?

Eftersom jag inte pysslat det minsta lilla här hemma, så tänkte jag släpa med er på en inte alldeles färgsprakande novemberpromenad istället:) Hur skoj som helst!

Om man vet var man skall hoppa över diket från landsvägen så hittar man en liten åkerväg som håller på att växa igen eftersom ingen längre kör på den. Till och med traktorn genar över åkern så ni förstår att vägen blir till en liten stig bara.

Snart kommer vi till sjön.

Kolla! En hjort som är ute och simmar! Tyvärr är bilden mer än suddig, för när jag försökte smyga mig närmare (i rasslande vass - hur lätt som helst, hehe) så satte den fart och förvann in i en vik utom räckhåll för min kameralins.

Det måste ha varit ett kylig simtur, för de små vågornas tröga rörelser skvallrar om att det inte dröjer länge innan isen lägger sig.

Här brukar jag stanna en stund. Någon har hämtat en bänk och placerat den ute på den lilla bergsudden varifrån man har utsikt över sjön och fälten. En riktigt liten funderarbänk! Så skönt att slå sig ner här och bara låta blicken vila och tankarna flyga fritt.

Är man lika tuff som hjorten kan man alltid ta sig ett dopp - själv är jag nog så mesig så jag föredrar att syssla med det en het sommardag.

Men nu känns sommaren så långt borta, och just därför känns det extra roligt att stuva ner lite blomlökar i krukorna. Lite fin mossa på toppen, som ett litet duntäcke och så får de stå där på verandan heeeela, lååååånga vintern...

... det är bara att vänta och vänta och vänta.

I morgon skall jag ändå gå och köpa lite tasettlökar - så jag inte behöver vänta sååå länge på det där ljuvliga späda gröna!

Och en bamsig amaryllislök lär nog slinka ner i korgen, den också!

Och mossan är hemma från skogen - så nu får det snöa, eller inte snöa, för min del.

Må gott i tisdagskvällen!

M.