EN MILSTOLPE

I dagarna är det i runda tal tre år sedan jag satt och slöbläddrade i en tidning och 

natur och miljö. Det var sent på kvällen och resten av huset sov redan. Min blick fastnade 

på en annons i tidningen gällande en naturfotograf-utbildning. 

Oftast är jag inte speciellt impulsiv av mig, gillar ju när vardagen lunkar på och så, men 

den där kvällen skickade jag iväg min ansökan till utbildningen på pur spontan intuition. 

Glömde sedan lite bort hela grejen, den vintern var jag i Spanien i några veckor och kom

tillbaka hem till Finland i februari eller så. Bland högen av post på bordet fanns ett brev från

skolan som bekräftade att jag blivit antagen till utbildningen. Alltså wow - liksom! 

Och så en kall och ruggig mars- (eller april?) weekend 2017 träffades vår kurs för första gången. 

Ett brokigt, lite udda, men härligt gäng som skulle ta sig fram till en specialyrkesexamen inom foto. 

På "den tiden" var fotografutbildningen uppbyggd så att man först blir sk "vanlig fotograf". 

Med andra ord skall man påvisa att man behärskar studiofotografering, porträttfotografering on location, och en massa, massa annat! När den delen av en tredelad examen är är avklarad riktar man

in sig på det man vill specialisera sig på. Det kan vara pressfotograf, studiofotograf mm. 

Eller som i mitt fall naturfotograf. 

Man kunde tro att en naturfotograf inte skulle ha nytta av att kunna rigga upp studioblixtar, 

för det är extremt sällan man fotar med blixt ute i naturen. Men det har faktiskt varit till stor hjälp

i att försöka förstå ljuset. För det är ljuset - och inget annat - som gör bilden. 

Inte motivet. Ljuset. 

Man kan ha ett alldagligt motiv som lyfter av ett fint ljus.

Och omvänt motivet må vara hur häftigt som helst men i fel ljus

blir det intetsägande. Nå ja...det skall inte bli fotosnack här nu - inte på det sättet.

Men summasummarum. Nu har jag då klarat av min sista examensdel som 

för min del blev en bok om S K O G. 

Löjligt glad och stolt.