ETT MISCHMASCH...

Av allt och inget. Det är min lördag det. Mest inget. Inget som kryper över den där kända nyhetströskeln, men just de där sakerna att göra som får mig att landa på det allra skönaste sättet i veckoslutet. 

Numera är mina sovmorgnar sällan så där riktigt skönt utdragna som jag burkar vara van med. 

En tid då det bara var grabben och jag och hunden och katten så var det liksom ett samlat gäng som inte hade bråttom upp på lördagsmorgonen. Inte alls. Sovmorgon är livskvalitet, så tänker vi alla.

Sedan kom det först en hund till i familjen, brorsans gamla jackrussel-herre som minsann tycker att maten skall serveras i arla morgonstund oberoende om det är tisdag eller lördag. Och envis är han, den gamle hunden. 

Och vem skulle nu bota en envis, gammal terrier som lider av morgonpigghet...

Och så har jag ju konvalescenten som också hör till de som stiger upp innan tuppen ens stavat till kuckelikuu. Kokar gärna sig en kopp kaffe och skramlar, mycket försynt, men dock skramlar i köket på en tid då vi övriga inte har en tanke på att ännu vara mogna att möta en ny dag. 

Och vem skulle nu bota en envis, gammal gubb…karl som lider av morgonpigghet.

Och vid något skede ger man bara upp, och kryper fram ur täckens underbara töcken. Ja.

De övriga åker iväg på sitt och jag börjar packa för en vårvecka på stugan. Filtar, sockor, böcker.

Sådant viktigt. Choklad och en flaska rödvin. 

Bara tanken på att i lugn och ro få koppla ihop de där alla ingredienserna framför en sprakande brasar,

där mitt i skogen på randen till havet. Aaaaah, att jag längtar! 

Går med kameran en sväng till havsviken här intill var jag bor. Än ligger isen i viken. Hör både måsar och gäss och det är plötsligt lite vår i luften trots stormvindar, några plusgrader och grådaskigt väder.

Byter kameran mot ett par hundar och går en längre sväng i skogen. Det är stilla och tyst, vinden ruskar om i granarna och får dem att viska och susa. Jag är ensam i skogen, på skogsvägarna.

De är fortfarande isiga även om snön i skogen smultit bort nästan helt. Stigarna är tampade med en sådan där maskin som gör skidspår och snömolekylerna ligger tätt, tätt ihop klämda och tar god tid på sig att smälta i en skuggig skog.

Skidspår har det inte varit så mycket av den här vintern, inte. Ett par veckoslut kanske, då man kunde

skida här på mina breddgrader. 

Jag hann plocka fram skidorna. De står nu och lutar mot min husknut. Tillsammans med snöskoveln.

Så löjligt vidskeplig är jag att om jag plockar undan dem, så kommer det nog att snöa en meter snö på en vecka - bara för att. Är det någon annan som är lika fånig som jag? Undrar just…

Men i övrigt? En tvätt är tvättad, ett hus städat, ved inburen, hundar rastade, havsvikar kollade, rester från igår uppätna och en skön lördagskvälls-trötthet lägger sig över mina axlar. 

Ibland känner jag mig faktiskt rätt så privilegierad som kan känna mig så tillfreds över en alldeles vanlig dag. Kanske det skvallrar om att jag är en rätt så torr och tråkig person som inte kräver mer action än så för att finna välbehag. Men jag är tusen gånger hellre grå och tråkig och nöjd med min tillvaro, än intressant och färggrann och sådär men obekväm i en vanlig vardagsdag.

För min vardag må vara riktigt galet vanlig, men det är min vardag och jag gillar den faktiskt. I all sin gråhet och vanlighet och allt det där så är jag faktiskt ganska så glad över att det är just så. 

Och vi är nog rätt så många. Som gillar läget som man är i, eller är i alla fall nöjda och tillfreds. Jag tror bara att vi rätt sällan låter omgivningen veta att vi är nöjda. Ofta är det ju de som inte är nöjda som får sin röst hörd. Gnällarna, som alltid hittar något som är åt fanders. Om inte annat så är vädret fel, oberoende vilket vädret än må vara. För hett, för kallt, för torrt, för vått, alltid detta för…

Tänk om vi alla vardags-nöjda skulle börja högljutt berätta om hur bra vi tycker att det ändå är så som det är? Skulle världen bli en lite bättre plats då? För alla som inte orkar, kan eller vill se att det finns en

skönhet och en behaglig stämning i det mesta. Om man bara orkar plocka fram det. 

Och ge vardagen en liten stund där på piedestalen som vanligtvis är reserverat för mer häftiga upplevelser.

Jag skall banne mig bli en ambassadör för vardagens finheter! Jo!