MER REGN?

Det var verkligen så att det förra regnet torkade in innan det hann börja regna på riktigt. 

På sina ställen lär det ha kommit rejält, men ute i skärgården var det bara att se 

hur regnmolnen drog förbi utan att släppa mer än en 

yttepytteliten regnskur över de torra markerna. 

Nu är jag hemma igen, efter en "vintersemester"-vecka på stugan. 

En behövlig paus har det varit. Utvilad och "nollad" och 

redo att ta tag i vardagen igen med nya tag sitter jag hemma på

balkongen och bara njuter av kvällssolen. 

Koltrasten drillar glatt i den närliggande tallen och 

staren flyger skytteltrafik till boet i björken som knäckts någon gång i 

någon storm och nu fått få stå kvar och murkna till glädje för både

insekter och fåglar som gärna bosätter sig i håligheter i träden. 

Kvällssolen värmer skönt och jag blundar och håller på att somna. 

Än är det bara lagom skönt med sol, hettan är inte ännu här. 

Undrar om jag någonsin redan i maj längtat så mycket efter ett rejält regn som i år?

Men i morgon ser det ut som om det utlovats regn i ett dygn. 

Man tackar! 

EN SÅDAN TOTAL TYSTNAD

 Ibland tänker jag att det är nästan overkligt att det kan vara så tyst

som det är vissa stunder här på udden. 

Havet ligger spegelblankt och allt är vindstilla. 

Ställer försiktigt ner kaffekoppen och håller andan bara för

att lyssna på - ingenting. 

Plötsligt hörs ett bekant knapper utifrån. 

Hackspetten har gett sig i kast med de sista nötterna som 

jag hittade i en kvarglömd påse. Med frenesi lösgör den

nöt efter nöt och gömmer i de närliggande tallarna. 

Den håller på en stund, sedan flyger den iväg djupare in i skogen. 

Och det är åter total tystnad som råder. 

TVÅ TON STEN

 Vet ni vad? Det är så mycket enklare och framför allt lättare

att under vinterns mörka kvällar sitta hemma vid skrivbordet och skissa på

vad man skall hitta på i sin trädgård. 

Det är till och med så mycket lättare att klicka hem de

där skiffer- och kullerstenarna som man så 

enkelt ritat in i sin trädgårdsskiss. 

Det är när det kommer till att faktiskt förverkliga de där

trädgårdsidéerna som det blir mindre lätt. 

Det blir snarare riktigt tungt. 

Skam den som ger sig - en sten i taget.

Och armmusklerna blir bara starkare och starkare. Ugh! 

På bild ser ni förresten också mitt lilla "klot" av idegran som

blev hjortmat i vintras. Tills vidare får den stå där och se

om den tar sig. Idegranen är på det sättet en alldeles fantastisk

barrväxt att den är den enda som skjuter nya skott direkt från stammen,

så med lite tid (och skydd här i skogsträdgården) blir den nog

ett litet klot igen. 

REGNAR DET SNART?

Sällan, om någonsin har jag så längtat efter regn i maj som i år. 

Visst är det fint med alla soldagar efter en lång och grå vinter, men 

naturen är verkligen knastertorr - redan i maj! 

Har faktiskt äntligen kommit åt att ta ut min vintersemester så 

njuter av stughäng i en veckas tid nu. Inte alls fel! 

Det är fortfarande ganska svalt så här vid havsbandet, och 

på sitt sätt tur det för skulle det vara sommarvärme så skulle

torkan vara ännu värre. 

Det har utlovats regn till kvällen, himlen är redan mulen och det finns

som en väntan i luften. Kollar in väder-appen och ser

att dessvärre verkar det komma mindre nederbörd än det som

utlovades ännu igår. Då planerade jag hur jag skulle

bädda ner mig i vår verandasoffa med en bok och bara lyssna till 

regnets sång. Skulle vara så mysigt. 

Och doften av ett maj-regn - finns det något bättre. 

Återstår att se hur lång den njutningen kommer att bli. 

DEN ENAS DÖD DEN ANDRAS BRÖD

Det är så livet är. Det finns lika mycket död - som det finns liv. 

Att inse det gör det kanske aningen lättare att godkänna död.

Och vilken död är godtagbar, och vilken inte? 

Finns det ens något sådant? 

Finns det en skillnad på maskrosen jag river upp som stör mig

samtidigt som jag berövar pollinerarna mat med hjorten som snaskar i

sig mina med möda uppodlade eller med dyra pengar köpta

växter, som för mig bara är till lyst. 

 

Gubben och jag (läs mest han) har under åren satt upp mängder med fågelholkar. 

Nu inför försommarens ringmärkning av ungarna så brukar vi kolla i vilka

holkar det finns häckning och vilka som är tomma. 

I en av uggleholkarna, där kattugglan häckat de senaste åren, hade en knipa 

påbörjat ruvningen, men blivit överrumplad av mården som slängt sig in

och prydligt halshuggit knipan. Huvudet - som ju är ytterst näringsrikt - hade

den tagit med sig. På något sätt hade det känts mer "okej" om den 

gjort tvärtom. Bara för att det är så vi människor gör. 

Vi lämnar oftast huvudet och hjärnan

men tar gärna filéerna och låren. 

Kanske det bara är så enkelt att man spontant känner mer för offret? 

Vi tömde holken och lämnade resterna av knipan intill en skogsstig. 

I min fantasi föreställer jag mig en hungrig räv i kvällningen komma 

traskande längs stigen och få vittring och sedan tänka att det är dens 

Lucky Day. 

Och inget går till spillo.