...började mina mornar med en frukost och meditation på balkongen, med den här utsikten över Atlanten.
Det kändes stort.
Men så är den också rätt stor - Atlanten.
Där i ena utkanten av dessa 106 miljoner km2 som Atlanter är, en femtedel av jordens yta faktiskt, precis där finns lillalilla Madeira med sina ynka, enkla 797 km2.
(Jag bor själv i en kommun på dryga 900 km2 - bara så där för att ha något att jämföra med.)
Men vilka kvadratmetrar sen!
Här finns allt - förutom kanske sandstränder, även om man gjort sitt bästa med att fixa till en på öns nordvästra del. Till Porto Moniz, en liten stad, som tidigare var en känd välfågsstad, dit har man nu importerat sand från Marocko - rätt många lass sand faktiskt - så där finns en liten bit ljus tjusig sandstrand.
Också i utkanten av huvudstaden Funchal finns en sandstrand - men den är svart, som sig bör på en äkta vulkanö.
På norra sidan av ön, i övriga små städer har man också fixat till små sandstränder, men de är alla konstgjorda.
Madeira är lavasten. Punkt.
Himmel finns det om möjligt ännu mera av än hav.
Och sol.
Eller som den lokala mannen utryckte det:
" Här har jag allt, här ser jag solen 360 dagar om året".
Som nordbo med mörkertrötthet kan man känna en liten uns av avundsjuka.
Visst, det är ofta mulet och regnar uppe i bergen. Men här är det ingen av de lokala som förbannar det. Utan det regn som faller där skulle ju Madeira inte vara vad det är. Inte detta ymnighetshorn av växtlighet.
Madeira lever på turism, på Madeiravin (som förresten uppkom av misstag, som så många andra delikatesser...) fiske, export av bla bananer.
Min uppfattning av Madeiraborna själva var att de var företagsamma, flitiga, ärliga, vänliga. Och på ett jordnära sätt stolta över sin ö. Madeira lyder ju under Portugal, men har självstyre, eget parlament och egen president.
De producerar all sin elenergi som de förbrukar själva. Även när det gäller jordbruket är de rätt oberoende som det är i dagens läge. Hur situationen är om något år eller årtionde är osäkert.
All odling på Madeira sker på små terrasserade odlingslotter dit man inget har att göra med någon jordbruksmaskin alls.
Så gott som allt sker för hand. Senare visar jag bilder som visar varför.
Nu ser det ut som om den yngre generationen inte skulle vara speciellt intresserad av att ta över bruket av jorden. Och på sätt och vis förstår man det. Att odla på Madeira är som att gå tillbaka till jordbruksmetoder som vi hade för 100 eller 150 år sedan. Man kan helt enkelt inte sköta det maskinellt.
Synd är det förvisso, det kommer man inte ifrån. Just dessa odlingslotter längs de hisnande vackra bergsväggarna är en stor del av allt det vackra på Madeira. Sköter man inte odlingslotterna, repareras de gamla terassodlingarnas murar som rests och reparerats i hundratals år inte längre, förändras landsbygden - och ödeläggs.
Där som på så många, många andra platser.
Fiske.
Man fiskar på Madeira - vad annars?
Svärdfisk, tonfisk och den rysligt fula dolkfisken som man ser på var och varannan försäljningsdisk på torg och i saluhallar.
Ful men god - och garanterat färsk om man beställer den på krogen.
Men nej, det var inte för stranden, inte för havet, inte heller för himlens skull jag tog mig hit.
Inte enbart.
Men det är också en bonus.
En stor bonus.
