HALLOWEEN ORANGE...

Ni som traskar in här nu och då, vet redan att jag inte är speciellt förtjust i gult - och orange är NÄSTAN gult, så det är verkligen sällsynt att man hittar det här hos mig - inte ens till halloween;)

Så jag nöjer mig med lite "minipumpor" i form av mandariner på köksbänken. Men jag har faktiskt engång köpt en riktigt gigamegasuperjätte-pumpa som jag karvade ut ett par tre timmar sisådär...*puh*.

När jag äntligen gjort det så stod jag där med en stor hink med pumpainnehåll som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med. Skall man göra nåt alls??? Pumpa har liksom inte riktigt hittat till mitt mathjärta. Gubben som dessutom äter det mesta utan urskillning som han hittar på tallriken - men nåt av pumpa, NO WAY!

Den gången hamnade innehållet direkt ner i komposten så det bara schmaskade om det och pumpan, utskuren och fin placerades på trappan i väntan på att få ett ljus i sig ett par dagar senare. Min äldre unge var då ganska liten, och stolt som en tupp över vår fiiina halloween-pumpa.

Det blev natt, en riktigt grymt kall höstnatt, med temperaturen ner mot minus tio. Vad tror ni vi hittade på trappan följande morgon???

Jo en halloweenpumpa i något flytande form, bestående av en trög smörja som bredde ut sig över, och rann ner för trappstegen...yäk!

Vi stod något snopna där, både ungen och jag, den gången och ja...efter det har det inte blivit några nya pumpaäventyr för vår del...

Numera är det gulorange, som sagt en liten dust bara. Några löv från vinrankan fick idag stå för stämningen på matbordet - och så hade den allra första lilla, pyttelilla, pyttepyttelilla, ljusslingan slingrat sig upp från källarskrubbens mörka skrymslen.

Hjääälp!!! Vad ÄR detta? Riktigt ruskiga halloweenvarelser som skall ge sig ut i oktobernatten för att skrämma slag på allt och alla?!! Huuu!!!

Medan lillungen och hans kompis roar sig med det tassar jag runt och tänder ljus i lyktor och i ljusstakar. Ikväll möter mörker ljus och det är enslags brytning mellan höst och vintern. Kontraster på många plan.

I morgon skall också min trädgård uppleva kontraster. Nämligen kontrasten mellan krattat och okrattat. Jag har nu i en veckas tid tvingats vada i eklöv för att ta mig till bilen på morgonen, och från bilen till ytterdörren igen på kvällen...Men i morgon, då jäklar skall det krattas...tills armarna trillar av!

Nu blir det en kopp kvällskaffe, och sedan skall jag kanske plocka fram lite garnnystan. Om inte katterna far iväg med dem kanske det till och med resulterar i ett par sockor! Man vet aldrig...

Må så gott, alla söta därute i oktobernatten!

Kram M.

LJUS OCH MÖRKER...

Först av allt vill jag tacka er för era varma kommentarer! De värmer skall ni veta!!!

Livet fortsätter sin sakta lunk, så är det alltid, också om något sorgligt händer. Och sorg och saknad hör till livet, på något sätt berör det oss alla vid något skede. Med olika styrka.

Visst blir det blir tomt när ett djur som man delat sin vardag med många, många år dör. Det är ett tungt beslut att ta, och att veta när det är dags att ta farväl. Men en dag märker man bara att svansen inte längre vispar riktigt lika ivrigt, att blicken är trött...
En dag möter man just denhär blicken och då bara vet man att det är dags.

Man måste ta det där osjälviska beslutet för en som hela livet varit en så osjälvisk vän. Som en klok gammal man engång sade till mig; det är en rättighet som djuren har. Och det är vår skyldighet att förverkliga den rättigheten, att hjälpa dem gå vidare innan smärtorna som det inte finns bot för tar över.

Att vara osjälvisk.

Allhelgona helgen hör till mina absoluta favorithelger. Jag tycker att det är så lugnt, vacker och rofyllt att gå till gravgården och tända ljus, vandra bland alla dessa dekorerade gravar medan ljusens lågor lyser upp den höstmörka kvällen.

Även den minsta lilla låga lyckas jaga bort litet av mörknet. Många lågor jagar bort mycket mörker. Alla dessa ljus som berättar om att någon, någonstans minns någon som gått bort med värme och saknad.
Bland alla gravar på "vår" kyrkogård finns en allmän minnesplats, inringad av täta, klippta idegranshäckar. Man går liksom in i ett slutet rum. Därinne finns ett bord, till allhelgonahelgen sprängfylld av ljus. Det blir en nästan overklig känsla att stå där i oktobermörkret, bland täta idegranshäckar och uppleva all värme och allt ljus som dessa hundratals små lågor sprider omkring sig.

I veckan har jag lagat kransar att lägga på gravarna i morgon. Till minne för dem som inte längre är...

Och så fick jag en så vacker dikt i veckan, här kommer den, tillägnad alla de, djur (och varför inte människor också, för den delen) som gått vidare över Regnbågsbron:

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron.

Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna.

Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran.

Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt.

Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

Vem som skrivit dikten har jag tyvärr ingen vetskap om. Men jag vill gärna tro på att det finns ett regnbågsland. Både för djur och människor - nånstans.

Ha en fin helg alla!
Jag lovar att återkomma med piggare och gladare inlägg nästa gång, det är bara det att det här är just nu så på ytan här hos oss. Alla de som inte längre är...

Stor kram, M.

ETT SKALL HAR TYSTNAT...

10.01.1996 - 26.10.2009

Farväl min älskade lilla hund!

Sov gott!

TIDENS GÅNG...

Sällan blir jag så medveten om tidens gång som när jag nångång tar itu med tråkjobbet att storstäda upp i skafferiet. Jag blir alltid lika förvånad över att till exempel den där ingefära-sirapen som jag precis just köpte för att ha till....öh, vänta..vad var det nu jag skulle ha den till???...har bäst föredatum 11.04.07. Jamen, jag köpte ju den nyss?! Jag looovar!!!

Och de torkade fikonen som jag använt till Fikon Noël, en gudomlig efterrätt som jag brukar sno ihop nångång i december. Men just dessa torkade fikon väcker ingen lust att göra något alls med...bara att konstatera att det är snart ett år sedan jag använde halva påsen.

Jag har ett sånt där underbart inbyggt skafferi i mitt kök. Jo, jag vet att ni ser framför er välordnade hyllor, med vackra syltburkar, spetsband längs hyllkanterna och fyllda korgar med färskvaror.

Njaa...riktigt så är det nog inte - tyvärr!!! Oftast är det så att jag nästan måste ta till skosleven för att få in kaffepaketet, müslin, eller senapstuben där. När jag nu släpat hem en hel del torrvaror från stugan var det bara för mig att bita i det sura äpplet och ta itu med att rensa ut - och ordna upp...

Den fina Skafferiskylten har jag köpt hos Annica på Home Nr 1 som textar dessa underbara skyltar (länk till henne hittar du här till höger!) Jag har faktiskt beställt en till av henne. En som det står Städskrubb på. Härligt!!!

Nu är det ju inte så att jag elller någon annan i min familj inte skulle hitta till skafferiet utan skylt, men jag kan ju alltid hoppas på att någon annan förutom jag skulle hitta till städskrubben om där skulle vara en skylt...hahhahahaa!!

Ofta bakar jag faktiskt mitt knäckebröd själv, men minst lika ofta kastar jag mig l a t och köper knäckebrödet hos en lokal bagare som bakar det mest underbara speltknäckebröd. Ahh!

För att lite spara utrymme i mitt lilla skafferi hängde jag upp knäckebrödet i taket. Och litelite också för att jag tycker det ser så fint ut :)

Nu finns det ingen större risk att det skulle hinna bli särskilt dammigt där, för vi gillar alla att knapra i oss knäckebröd, så det dröjer inte länge innan detta "skådebröd" är försvunnet.

Nu när jag fått detta måste undanstökat tänker jag ägna morgondagen åt att skutta i gummistövlarna och ge mig ut i skogen och plocka mossa, ris, kottar...ni vet? Sånt som kan behövas till både det ena och det andra. För en gångs skull är jag ute i god tid. Det har funnits år då jag blivit tvungen att gräva fram riset ur snödrivorna och bända loss mossan som frusit fast.

Om jag nu sedan skulle ramla över några små övergivna trattkantareller, så får de givetvis komma med hem till mig ;)

Men i år är jag ute i god tid. Eller så beror det på att hösten är sen? Oftast brukar jag ha gården krattad till Allhelgona helgen, men ännu sitter hälften av löven segt kvar, vilket jag tycket om, för ljuset (fast det är mörkt) är ett annat när det finns annat än bara kala grenar som sträcker sig mot den gråa himlen.

I morgon får jag sova en timme längre:) Det blir vintertid här hos oss, och för ett morgonsömnigt murmeldjur som jag, är det sann lyx att få sova dendär extra timmen - och ändå stiga upp i nästan vettig tid!

Ha en sköööön lördagskväll och en sköööön söndag!

Stor kram! M.

DÅSIGA DJUR...

...Det är oktoberslöhet och -dåsighet för hela slanten här hos oss.

Djuren tycks kunna ta mörkret som kommer krypande ur alla vrår på rätt sätt.

Tänk att bara få krypa upp någonstans och ta en lite tupplur när hösttröttheten gör sig påmind.

Jag blir nästan lite smittad av dessa dåsiga djur. Har en och annan tanke på vad man kunde göra, men att sedan ta itu med det...njaaaa-eeeee....imorgon...kanske....eller nästa vecka...

Jag har tänkt att det kanske finns inbyggt i oss, såsom i djuren, behovet att ta det lite långsammare på senhösten. Som våra förfäder gjorde - typ? Tänkt om jag i år skulle hörsamma det? Ta det riktigt piano några veckor?

Samla lite energi - och inspiration inför julen ? Jag som egentligen blir lite småirriterad på att julen redan börjar synas i oktober lite här och där, den droppar in i postlådan varochvarannan dag i form av reklam...Jag vill inte ha den julen - och absolut inte än!

Det blir ju lite tudelat dethär nu...jag som älskar adventstiden och väntan på julen mer än själva julen faktiskt bromsar ändå allt vad tygen håller. Jag vill hinna njuta av den dåsiga hösten, innan allt det hetsiga som julen onekligen för med sig kommer stormande...

Jag vill och vill inte...

Lite som katt och hund i samma fåtölj...;)

Vill sätta igång med alla idéer jag har, men ändå vill jag hålla avstånd till allt juligt en tid till och koncentrera mig på hösten, och dess dåsighet.

Ja-a om ni inte somnat över mitt dåsiga inlägg nu så...

...önskar jag er alla därute sköööna höstdagar, mysigt mörker - och småsmå julfunderingar (för de lär ändå komma smygande, som små tomtar ur mörkrets vrår.)

Må gott! Tänk pepparkaka, tänd en brasa, kratta löv - eller ta en tupplur!!!

stor kram

M.