I går morse tog ett tolvårigt barn en pistol med sig till skolan och sköt mot sina klasskompisar.
En av tre barn dog på platsen och två fördes svårt skadade till sjukhus.
Efter det gick han ut ur skolan, fortfarande med pistolen i handen. Hotade några andra
ungdomar på väg till en annan skola, men han sköt inte. Åt en förbipasserande hundrastare
hade han ropat något i stil med "Titta inte hitåt".
Mindre än en timme efter att skotten avlossats blev han fastlagen av polisen.
Det gick lugnt till och enligt polisen hade han ganska omgående erkänt dåden.
Han är bara ett barn. Tolv år.
Han hade blivit mobbad.
Alla blir nog chockade över sådant här. Skolskjutningar lämnar ingen oberörd.
Mindre uppmärksamhet i nyhetsmedia får dessvärre de barn och unga som
på grund av mobbning, på grund av psykiskt illamående vänder sin
sorg, sin ilska och sin frustration mot sig själv i stället.
Bara i min rätt så lilla bekantskapskrets har jag tre olika föräldrar som
förlorat sina barn genom självmord. Också där hade en del av bakomliggande
orsakerna varit mobbning och utanförskap. Också där blev det dödsoffer.
Barn. Ungdomar.
Det är bara så sorgligt. Jag saknar ord.
*
I natt var det snöyra. När jag var barn så talade man om Marie-yra när det kom
en sådan här snöstorm i månadsskiftet mars/april. Trodde länge att det hade
med Marias namnsdag eller något sådant att göra, men det har tydligen en
koppling till Marie bebådelsedag.
Så oinsatt i de mindre kända kyrkliga dagarna är jag att jag
måste kolla upp vad det var för en dag egentligen.
Det var tydligen så att ärkeängel Gabriel kom och meddelade Maria att nu är det
så att du är liksom gravid. Lagom nio månader till jul är det också.
Mitt förhållande till kyrkan är aningen ambivalent. Jag är inskriven i kyrkan för
att jag tycker det är viktigt att man förvarar det kulturarv som kyrkorna ändå är.
Betalar alltså kyrkoskatt. Inte så att man renoverar en kyrka med just de slantarna,
men så där som princip. Man kanske får en burk silverputs - vad vet jag?
Tycker också om kristna traditioner. Jag menar de flesta högtider vi firar är ju
kristna traditioner. Dem vill jag ha kvar!
Också psalmen Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
För de flesta är det en vårsång bland alla andra.
Som Idas sommarvisa, fast lite äldre.
Men är jag kristen?
Det är en filosofisk fråga som jag knådar på ibland.
Och behövs kyrkan? Om där sitter fem kråkor på söndagsgudstjänsten?
Efter gårdagens skolskjutning öppnade kyrkorna sina dörrar och människor
kom, sökte sig till något. Gemenskap? Stillhet? Trygghet? Bön?
Är det så att när det krisar så är steget till kyrkan trots allt inte så långt som man
skulle tro? Är det ändå där man söker - och kanske finner - svar på existensiella
frågor som man annars inte hittar svar på?
Man skriver ganska mycket om att i synnerhet unga män söker sig till kyrkan,
funderar mer på trosfrågor. Man reflekterar kring vad det kan betyda och vad det beror på.
Finns det ett behov att söka sig tillbaka till någon form av trygghet, något traditionellt?
Kanske till och med en längtan efter något konservativt? Kan det vara ett steg bakåt, eller
är det bara ett tecken på att man tröttnat på allt det ytliga som råder?
Och vill ha något nytt? Och detta nya finns i tro?
Kanske är det samhället som är i obalans? Vår ständiga strävan efter att
bli bättre, snabbare, effektivare och det med allt mindre resurser.
Borde man verkligen lyssna på det rop som kommer från skolorna?
Det är för stora grupper, det finns för mycket annat som lärarnas tid
skall räcka till för än att lära och vara med barnen. Men ekar det för döva öron?
Som så mycket annat?
Sådant snurrar i mitt huvud denna kyliga, vintriga vårkväll.
