EN KLAPP PÅ AXELN

Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 

Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 

Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 

innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 

börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 

när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 

utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 

på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 

Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 

Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 

men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 

rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha

ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas

att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 

Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 

Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit

här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 

kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 

ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka

och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade

örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-

föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 

Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 

Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 

Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig

brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite

väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 

Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett

par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 

Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 

Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 

himla präktigt och skönt! 

Skål! 

 

VINTERBAD

 

Här var vi bor nu finns det möjlighet att bada vid husbolagets vedeldade bastu 

varje måndagkväll. Männen mellan 18-20 och kvinnorna mellan 20-22. 

På sommaren är turerna tvärtom. 

Övriga dagar kan man boka strandbastun när man vill. 

Men nu på vintern är det så här. Och från bastun kan man direkt 

från terrassen gå ner i en vak - om man vill. 

Så finne jag är så är jag inte hemskt förtjust i vare sig bastu eller vinterbad i vak. 

Basta gör jag gärna på stugan, men för mig är det en ritual jag gärna gör 

för mig själv (eller med gubben). Så har det alltid varit för mig. Redan som barn så

ville jag helst basta när alla andra var klara och bastun inte längre var så där tokhet. 

Allra mest älskar jag att basta ensam. Elda bastun ensam där på stugan medan

jag glor ut över havet och bara låter tankarna irra. Så skönt för själen. 

Nu är det ju inte fasligt synd om mig om jag inte kan elda stugbastun under vinter-

halvåret eller har lust att delta i husbolagets gemensamma bastukvällar. 

Gubben tassar gärna iväg genom snöyra och köld för att träffa våra grannar och babbla 

dittan och datten på laven, ta sig ett iskallt dopp, en öl och ibland en grillad  korv. 

Vad gör jag i stället då? 

Jo, lägger på min favoritmusik, tappar upp ett varmt bad och droppar i bubbel av min favoritdoft. 

Lägger mig i badet och bara  n j u u u u u t e r. 

Slappnar av i varenda cell i min kropp, smörjer in mig med väldoftande kräm. 

Ger håret lite extra olja så här på vintern för att undvika att jag skall se ut som 

en angorakatt som kommit åt eluttaget...

En av orsakerna att jag föll pladask för den här lägenheten var badrummet. 

Och badkaret. Älskar badkar! 

Nu är det inte så att jag fyller badkaret varje vecka - något i det där att man inte 

skall slösa på vatten ligger i ryggmärgen, men en kall vinterkväll som denna kräver

sitt varma bad. Lite känsla av lyx. För en som inte badar bastu. 

*

I  övrigt har jag av någon orsak börjar reflektera över de saker här hemma som hängt med 

i åratal, i årtionden faktiskt. Till alla mina hem. 

Och en av dessa ting är bykkorgen som skymtar där bredvid badkaret. 

Den har hörni svalt vår smutstvätt i ärevördiga 35 år. 

Hur jag vet det? För den köpte jag som relativt nybakad fru eftersom 

gubbens tvättkorg var så erbarmligt ful...

Bra val kan man ju tycka, eftersom jag fortfarande gillar den. 

Ja, och gillar ju gubben också - förresten! 

Skön måndagskväll! 

ENSAM ELLER SJÄLV

 

Tja, nu tänker jag inte ta ställning till den grammatikaliska biten som är lite olika om man bor på den östra eller västra sidan om Bottniska viken. Det är lite så att på den västra sidan bor man själv, medan man på den här sidan om viken bor ensam. Jag har själv börjat använda den rikssvenska versionen för jag kan på något plan köpa förklaringen att då man säger att man bor ensam så låter det lite...ja ensamt. Övergivet. Vilket det nu i de flesta fall inte är. 

Nu är jag ju en introvert person och kan inte riktigt relatera till att det nu skulle vara så farligt att bo ensam. Snarare kunde jag tänka att det låter ganska skönt. Nu har jag ju inte gjort det någonsin i hela mitt vuxna liv. Och innan jag blev vuxen så fanns det ju den där barndomsfamiljen som man delade matbord med. Men som vuxen har det råkat sig att någon karl hittat mig (introverta hittar ju inte någon, vi blir hittade som ni vet...hehehe) och jag har flyttat in hos honom eller han hos mig. Lite beroende på. 

Så har jag ju haft fördelen att få ett par barn med nästan tio års mellanrum så då har det liksom automatiskt under en stor del av mitt vuxna liv funnits en annan mänsklig varelse under samma tak. Så jag borde kanske inte egentligen tala om hur det är att bo ensam eller själv. För jag vet inte. Inte egentligen. 

Men det som jag reagerade på idag var en artikel i vår finskspråkiga största tidning om hur man kan bete sig om man vill gå ensam på bio/teater eller bara äta på restaurang utan att det skall verka "ensamt och övergivet". Jag tappade lite hakan. Kan det vara ett "problem"? Själv föredrar jag hundra gånger hellre mitt egen eminenta sällskap än ett tråkigt "vem-som-helst-sällskap" både då det gäller att gå på bio eller kila in på en restaurang. Egentligen tycker jag att det är riktigt skönt de, numera rätt få, gångerna jag i samband med jobb eller någon kurs övernattar på hotell och får gå "själv/ensam" på middag. Faktum är att jag då ofta har en bra bok med mig som jag läser i samtidigt som jag avnjuter en god middag tillredd av någon annan och bryr mig blanka godmorgon i om någon i restaurangen tycker att jag bryter mot någon etikett genom att läsa vid matbordet. Kunde inte bry mig mindre. En egen stund med en bra text och god mat, gott vin och fin belysning. Det är ju underbart - och man borde bjuda sig själv på det oftare!

Lika lite har jag någonsin tänkt att jag inte skulle kunna gå på bio/teater ensam. Vill jag se en film eller en pjäs som jag vet att inte intresserar någon i min familj eller bland mina vänner så ser jag inte varför jag inte skulle se den i alla fall och om någon tycker det är märkligt att jag inte står och tjattrar med någon över ett glas champagne i pausen så är det inte på något sätt mitt problem, snarare hens. Som om någon annan ens skulle bry sig - så där på riktigt. När minns du senast att någon främling stått ensam i pausen under en teaterföreställning och du tänkt att; oj, nej - hen ser då ensam ut!

Precis - aldrig hänt! 

Men nu är jag ju i den lyckliga situationen att jag sällan känner mig ensam, inte ens när jag är ensam. Eller själv. Men förstår naturligtvis att det här med att gå ensam på restaurang, eller bio, eller teater är jobbigast för dem som från början upplever sig ensamma. Då blir det ju som om den där ensamheten fördubblas på något känslomässigt plan. Lite som; jag är ensam hemma men när jag går ut bland folk så är jag ensam så att alla ser det. Och det är naturligtvis inte skoj, det förstår jag. Det här var bara en ny aspekt för mig. Och en ny insikt. Att skillnaden mellan själv och ensam inte bara begränsas till hur man uttrycker sig om hur man bor, utan sträcker sig så mycket vidare än så. Det är lätt för mig att säga att jag njuter av ensamma hotellkvällar då jag får gå själv/ensam och äta, möjligen ta en själv/ensam drink i baren innan jag tar min bok och kryper ner i hotellsängen för att njuta av min själv/ensamma stund när själv/ensamheten är självvald. Där har vi introverta förmodligen en fördel. Vi gillar oftast vårt egna sällskap alldeles utmärkt bra. Bättre med hyfsat bra eget sällskap än dåligt andras sällskap - liksom! Låter knasigt, men det är faktiskt lite så introverta funkar.  Så om du känner en introvert som gärna umgås med dig - ta det som en rejäl komplimang - du har omedvetet genomgått en massa tester som du inte ens visste om för att "bli accepterad" som - En Riktig Vän. Och det är nu sedan en stämpel som man inte lätt blir av med när man väl fått den. Sådana är vi. Heh! 

Men ja, skulle vara intressant att forska i om det skulle finnas en skillnad, eller det finns säkert en skillnad med hur stark den är,  i hur introverta eller extroverta upplever det här med att gå ensam/själv på restaurang eller på bio/teater. Eller att resa ensam/själv. Jag tycker om att resa med andra, men väljer om möjligt eget hotellrum för att vara säker på att jag har ett eget utrymme dit jag kan dra mig tillbaka när det blir för mycket av allt. Detta i synnerhet om jag reser med en grupp eller om programmet på dagen involverat mycket sådant som dränerar en introvert persons energi. Ibland tänker jag att vi introverta kanske ibland kan upplevas som direkt oartiga när vi hellre avstår från sällskap. Men vi är lite som hybridbilar. Vi behöver en extra liten laddning i ensamhet för att orka tuffa på. En stund i ensamhet är samma som att snabbladda en elbil. Efter det går det bra att köra på en liten stund igen, och det utan att bränslet helt tagit slut. Lite klumpig liknelse där, men jag tror en annan introvert i alla fall förstår vad jag menar. Inte helt säker om extroverta gör det. Gubben min förstår det inte alls. Han har bara lärt sig att acceptera att så här är det. Lite som jag har lärt mig att acceptera hans extroversion. 

Balans. Allt är om balans. 

Det är härligt att gå på restaurang i sällskap, men det är underbart att bjuda sig själv- och bara sig själv - på det också ibland. Att umgås med sig själv offentligt kan faktiskt vara ganska intressant. 

Testa! 

RYSLIGT VACKERT, RYSLIGT KALLT

 I morgon är det trettondagen och då brukar jag packa ihop julhelgen. 

Fyller år dagen därpå, i övermorgon alltså,  och enligt tradition från min barndom 

skulle julen vara bort-städad tills dess. Numera tänker jag att det var kanske

min mammas sätt att poängtera att julen och min födelsedag skulle firas separat.

Liksom det sällan var i min barndom speciellt mycket julpynt framme innan den 22:a december

för att min bror fyllde år den 21:a. Kanske låg det samma tanke bakom? 

Så julen blev liksom tiden mellan våra födelsedagar. 

Fram till trettondag kan jag gärna mysa jul, men att ha jul(pynt) till

tjugondag knut, det känns främmande för mig. Kanske det just är en kvarleva från

barndomens jular då min födelsedag skulle firas "julfritt". 

Lika mycket som jag älskar att ta in julen vid första advent, lika glad är jag i att 

slänga ut julen och ta in vinterns vackra avskalade väsen till trettondag. 

Däremot har det för mig blivit lite oklart varför vi firar trettondag, och varför det 

åtminstone i Finland är en ledig dag. Så jag måste faktiskt - efter alla dessa år - googla det. 

Och google svarar: 

"Från allra första början, under fornkyrkans tid firades 6 januari som

Jesus födelsedag. Men på 300-talet flyttade man hans födelsedag till 24 eller 25

december i stället" 

Kanske man gjorde det för att bryta traditionen med det hedniska midvinterblot

som ju firades dagarna kring vintersolståndet. Många påstår att orsaken var den. 

Istället är det då de tre vise männen som man skall fira och uppmärksamma

under trettondagshelgen. Skall jag vara ärlig så har jag aldrig tänkt på dem 

speciellt mycket, inte på trettondag och inte heller annars. Men så är jag inte 

på det sättet kristet troende heller. Förmodligen så där lagom kristen - som folk är mest. 

I övrigt har jag njutit av vackra vinterdagar, jobbat en hel del och kämpat med

att komma in i min bil, vars dörrar frös fast i den stränga kölden och bara vägrade 

släppa taget. Dörrarna satt fast som skalet på ett ostron! 

Först då jag tålmodigt (inte mitt vanliga väsen när det gäller sådant här) 

stod och värmde upp dörren med hett vatten i dubbla minigrip-påsar så släppte det. 

Så nu i skrivande stund har jag en fungerande dörr på min bil. 

Väldigt tacksam att det råkar vara just chaufförens dörr. Skulle vara

aningen besvärligt, ur min synvinkel,  om det hade varit höger bakdörr som 

tinat upp först och jag på grund av det fått underhålla mina grannar genom 

att klumpigt med någon form av wannabe-akrobatiska rörelser 

tagit mig fram till sätet bakom ratten. Att det bara varit bakluckan som skulle gått

att öppna är en sinnebild som både jag och förmodligen grannarna också vill slippa.

Hahahaha....ja vinterkylan bjuder på en hel del överraskningar! 

*

På tal om det så är elpriset för de som har börs-el så högt som det 

någonsin varit. Om en halvtimme - klockan 19 ikväll - skall priset klättra upp 

till 2,35 euro/kWh. I morgon skall det sjunka igen till mer humana några tiotals 

cent/kWh. Nu är ju vår elförbrukning här i lägenheten inte rysligt stor, men

de som har elvärme i sina hus - för dem är de här priserna inte skoj! 

Men om man frånser det så har det nya året startat bra. 

Hoppas det gjort det för er också! 

ÅRET SLUTAR SOM DET BÖRJADE

 Pust! 

Det är vackert som i ett julkort därute! 

Bilden är från trettondagen i år, alltså nästan ett år sedan, men det ser precis

likadant ut idag. Snötyngda grenar och mängder av snö! 

Har precis kommit in efter att sopat fram min bil och skottat snö på min parkeringsplats. 

Ganska tacksam att det var all snö som behövde röjas, den är nämligen rätt tung.

Snart skall det dock ändra. Till nästa vecka har det utlovats riktigt bitande kalla dagar,

med gradantal ner mot -25 °C också här i södra Finland. 

Och sol skall det också bli! Hoppas bara snön hålls kvar på grenarna! Då skall 

kameran minsann luftas under nyårshelgen. 

Märker att jag nästan varje år så här innan nyår resumerat året som gått, men i år

känner jag att det faktiskt inte finns så mycket att summera. Det har varit ett år

som tassat på i skön lunk utan några större händelser. Eller visst hände det saker som 

rörde om känslomässigt. Min svärmor dog i februari, 98 år gammal, så det var ingen

överraskning precis, men med henne gick en slags era av "husmor" i graven. 

Gubbens kusin dog också knall och fall (helt konkret, faktiskt) en månad senare.

När sådant sker och kommer inpå en på något sätt så får det en att inse att vad som

helst kan hända, när som helst och vem som helst. Vänner och släkt har insjuknat allvarligt.

Även om de nu får vård och endel är på bättringen. Allra närmaste familjen har det ändå bra, 

vi är alla friska och vid god vigör så att säga, även om både gubben och jag ibland 

konstaterar att visst sjutton märker man av de där levda åren som påminner en om 

att man inte är tjugo precis. 

Gubben och jag har det bra! Han snusar förresten en eftermiddagslur i rummet här intill, 

hör hans tunga andning i det tysta hemmet. Det låter mysigt och tryggt. 

Han fick ett anfall av kristallsjukan, eller godartad lägesyrsel, här under julhelgen. 

Inte så illa denna gång, men stundvis var hans balans som om han tullat på glöggen mer 

än brukligt. Men anfallen gick om rätt snabbt, och han mådde till all tur inte illa så

han kunde njuta av julmaten precis som vi alla andra. 

Men året som gått ja. Märker att jag skrivit en hel del om att åldras. 

Om tidsperspektiv som känns intressant att få ha och känna.

Har ett par varv runt solen till innan jag blir 60 och märker att jag nu och då

reflekterar över det. För det är en hel del som ändrar i den kvinnliga kroppen i och 

med att man skall ta sig igenom de där klimakterie-åren, och när man kommer

ut där på andra sidan så har vissa saker ändrat sig. I kroppen och mellan öronen. 

Kanske skall jag skriva ett inlägg om min klimakterievandring?

Men det får bli till nästa år. 

Det reparerades och fixades en hel del på stugan - nästa sommar skall det inte bli något sådant! 

Bara de nya trapporna ner till stranden som skall behandlas. I övrigt - nada! 

Gubben och jag åkte på en roadtrip till vår västra granne. Med åren har vi 

blivit bättre på att resa tillsammans - så har det verkligen inte alltid varit, hehehe..

Vi har aldrig grälat speciellt mycket, men under resor kunde det bli lite spänt mellan oss. 

Egentligen minns jag inte konkret varför, men det var mer regel än undantag. 

Sedan jag börjat blogga för 15 år sedan har det i år blivit nästminst

inlägg. 2010 var ett år med färre inlägg - fast då hände det rätt mycket i mitt liv,

så det fanns inte riktigt tid att skriva. I år fanns det tid, men kanske inte så mycket att 

skriva om. Ett väldigt lagom år alltså. På ett bra sätt. 

I morgon är det nyårsafton och skall bjuda på lite god mat. 

Det skall bli stekt torskrygg med knaperstekt chorizo och 

blomkåls- och potatispuré. När jag i Alko (finska Systembolaget) frågade vilket vitt vin 

skulle passa till rätten blev försäljaren smått till sig. Först sade hon att det var då en utmanande

smakkombination att hitta vin till, sedan var hon tyst en stund och så skrattade hon till

och sade att hon blev och fundera på hur otroligt gott det där nog kommer att smaka. 

Att hon riktigt kände smakerna i munnen. 

Det gjorde jag också. Återstår bara att återskapa det i morgonkväll,

när året 2023 stapplar sina sista timmar fram mot midnatt. 

Gott Nytt År alla ni därute i slott och i koja, där i andra änden av internet-rymden, 

må det finnas lycka och glädje i era liv hela nästa år! 

Kram!