RESANS MÅL

Ja, jag vet, jag hänger ju ohjälpligt efter i att uppdatera bloggen. Är ju hemkommen från vår roundtrip sedan ett bra tag och tillbaka på jobb och semestern är slut, men det har bara varit så mycket annat att bloggen har definitivt inte hängt med i samma rytm som livet. Men det är nu så ibland. Rätt ofta faktiskt. 

Lite fler bilder från resan hittar du här: 

Instagram

Men vi hade som sagt inte så många mål för resan. För egen del lyckades jag boka in en natt i ett gömsle intill ryska gränsen där man kan få se varg, björn, men också den så skygga järven. Jag har ju varit där innan några gånger, men ville gärna erbjuda upplevelsen åt lillungen också. Att sitta i ett fotogömsle en natt där ute i ödemarken, och bara tala viskande - om man måste - för att inte skrämma iväg de vilda djuren är oerhört rogivande. Just då kan det vara lite spänning i form av att man inte vet om det skall komma djur alls, man sitter som i en naturfilm som sänds online. Men efteråt kan man, när man sitter i trafikljuset en stökig vardag med mycket på to-do-listan, plocka fram känslan, tystnaden, väntan från natten vid myren och bara längta tillbaka. 

Jag lyckades fota både björn och varg - och järv. 

Och där jag satt i skymningen och fotade björn så insåg jag att om jag fokuserar på tuvullen framför björnen så blir det en bild bara och enbart för bloggen. Så den bilden är specifikt knäppt för er, från ett ruckel vid en myr ute i absoluta ingenstans. 

IMATRA

Det var för något år sedan som jag och lillungen var på någon av våra roundtripar och sov då över i Imatra. Vi hade kurvat denna väg för att kolla in forsen, men det visade sig att dammen var under reparation och inget vatten släpptes ut att forsa fritt i fåran. Reparationen skulle ta ett par år och så kom pandemin, så det tog ett tag innan vi återkom.  Då som nu bodde vi på Valtionhotelli som ligger alldeles intill Imatra fors. Forsen är, sägs det,  Finlands allra första turistattraktion, och det nästan slottslika hotellet är faktiskt byggt till ett hotell och har således hela tiden tjänat som hotell. 

Redan Katarina den stora reste på 1700-talet hit för att uppleva den häftiga forsen. Innan fanns här hotellbyggnader av trä som brann upp och detta stenslott byggdes istället 1903. 

Sedan hotellet byggdes är ju även den här forsen tämjd till elförsörjningens behov, men en gång per dygn släpper man vatten att forsa i denna fåra. Även om det förmodligen bara är en liten del av den vattenmängd som forsat fritt här i tiderna, så är det onekligen en mäktig syn. 

Valtionhotelli (Imatra statshotellet) är renoverat för ca 20 år sedan, och hör numera till Scandic-hotellkedjan, vilket tyvärr syns. Inget illa över hotellkedjan i sig, men ett ändå så här pass historiskt intressant och lite udda hotell skulle säkert vinna på att ha fått en mindre "hotell-kedja-stämning" i inredningen. I synnerhet i matsalen saknade jag lite av den lyxstämning från förr i form av linnedukar och mysig, dämpad belysning. Något lite extra som skulle föra en årtionden tillbaka i tiden. 

Men också badrummen och hotellrummen känns lite gammeldags fast på ett sådant där 90-tals vis som inte riktigt passar ihop med den 120-åriga byggnaden i övrigt. 

Hotellet är fint, det är inte det, men hoppas att man i framtida renoveringar tar och satsar mer på att restaurera hotellet mer tidstypiskt för då det byggdes. 

När ovanstående bild är tagen vet jag inte, men eftersom forsen än brusar fritt, så måste det vara innan 1929 då Imatras vattenkraftverk blev klart. 

I korridorerna finns det ännu kvar en slags gammeldags, anrik känsla och i en del detaljer i hotellet som att man bevarat de vackra fönstren. Och balkongerna är otroligt fina! Det här var enda natten på hotell, från och med nu var det ju husbil, eller "utfärdsbil" som gällde. 

Eftersom nu resan ändå skulle komma att ha natur som främsta mål var det skoj att vi mötte på en av de största, om inte den största nattfrjärilen i Finland, nämligen Det blåbandade ordensflyet. 

Tyvärr var den här individen redan död, men häftigt att se denna gigant ändå. 

Här ser man att det bara nog är en liten del av den vattenmassa som i tiderna brusat längs Imatraforsen som vi upplever under den stund man öppnar en del av dammluckorna. 

 

VERLA

Det kan hända att det är läge nu att gå efter en kopp te eller ett glas vin, för det här blir ett lite längre inlägg. Det här var första "målet" för vår tripp. Jag har besökt stället tidigare och blivit helt fascinerad av denna plats. Det här är så jädrans fint! 

Nämen, var och vad? 

Detta är Verla (eller Werla). Och det blir lite historia nu, är jag rädd. 

På 1870-talet tog träförädlingen fart i Finland och bland annat här i Kymmenedalen där områdets stora forsar började utnyttjas till den växande träindustrin. I området grundades sågverk, träsliperier samt papper- och cellulosafabriker. 

Till skillnad från andra, numera stora pappersfabriker byggdes Verla intill en liten fors, vilket kom att begränsa tillväxten. Det kom, en bit in på 1900-talet, att bli fabrikens fall, men som vi nu ser på det - också dess räddning. 

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja sekä s

elluloosa

-

ja paperitehtaita

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja sekä s

elluloosa

-

ja paperitehtaita

Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003

1

KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS

1. JOHDANTO

1.1. Taustaa ja historiaa

Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja

identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te

ollisuusalueen, jossa metsäteoll

i-

suu

den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos

Kym

i

joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800

-

luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu

-

hiomoja

Verla var alltså ett träsliperi, grundat 1872 och en pappfabrik, grundat 1882. Till en början var byggnaderna byggda av trä, men efter bara några år brann fabrikerna ner och 1893 byggdes fabriken upp på nytt och nu i tegel, vilket har hjälpt att området och dess byggnader bevarats så bra. 

Fabriksverksamheten fortsatte till 1964 och åtta år senare öppnades fabriken som Finlands första fabriksmuseum. År 1996 lades fabriken och det omkringliggande arbetarbostadsområdet till Unescos världsarvslista. 

Men vi tar väl en rundtur? 

Som alla vet så var det enklast att transportera timmer längs vattenleder och fabriker grundades som sagt vid forsar som gav energi åt fabrikerna vilket gör att de ofta byggdes i väldigt vacker miljö. Verla är inget undantag. Det är finskt kulturlandskap så det förslår.

Från vattnet släpades timmerstockarna upp längs en räls. Till en början var det män som drog upp lassen, men senare fick man hästkrafter till det. 

Länkar längst ner till Verlas egna hemsidor för mer detaljerad historiebeskrivning, och gamla foton, men framför allt så rekommenderar jag ett besök. Och gör man det så ta tid att gå den knappa timmes långa guidade vandringen genom själva fabriken. Det är en så välanvänd timme. 

Utanför kan man beundra byggnaderna året runt, och här finns både café och restaurang samt små bodar som säljer hantverks-grejer - om sådant intresserar. 

Personligen var det nog den härliga miljön, både inne och ute, som lockade till nytt besök. Och den så välbevarade fabriken. 

Rundturen börjar egentligen där fabrikens slutprodukt slutar, här lastades den färdiga kartongen för att skeppas runt hela världen. Främst tillverkades här kartong till olika askar som tobaksaskar, godisaskar, skoaskar, men också finare papp till kort bland annat. Under kriget var fabriken i full gång då efterfrågan på askar för ammunition var stor. 

De gamla skolplanscherna, som lite äldre kommer ihåg från sin egen barndom, och aningen yngre som eftertraktade inredningsdetaljer, är med största sannolikhet tryckta på kartong från just Verla.  

Här har då stockarna transporterats fram till dörren och på väg in till fabriken. Som jag nämnde så var det till en början män som knuffade och drog dessa vagnar, först på 1920-talet fick de hjälpkrafter i form av häst. 

Här är samma dörr på insidan dit vagnarna knuffades. Sedan började man med att såga timmerstockarna i lämpliga längder på 50-60 cm med cirkeln som syns här nere till vänster på bild. Det är ett riktigt monster till cirkel men faktum lär vara att det under alla år aldrig skedde en olycka vid den cirkeln. Den såg helt enkelt så skrämmande ut att man automatiskt höll sig försiktig och skarp hela tiden. 

Efter det kom klabbarna till barkningsmaskinen som är som en gigantisk snurrande ostskärare. Klabben snurrades med handkraft runt mot den vassa eggen, och här har nog ett och annat finger eller tumme gått förlorad. 

I dagens läge skulle kartong tillverkad på det här sättet vara rena rama eko-produkten. Till den färdiga kartongen användes nämligen bara två ingredienser. Trä och vatten. 

Massan som skulle bli kartong tillverkades genom att virket mekaniskt slipades mot en stor slipsten. Med en sådan maskin kunde man slipa ca 15 kubikmeter virke under ett dygn. Under hela fabrikens verksamma tid togs energi till att hålla slipmaskinerna rullande från forsen som forsade intill fabriken. 

Massan leddes en våning ner till åtta stycken rullmaskiner. Med rullmaskinerna kunde man tillverka olika tjockleks kvaliteter. Varje rullmaskin hade en klocka som klingade till då rätt tjocklek uppnåtts. Rullmaskinerna kunde tillverka ark i storleken 70 x 100 cm. 

När klockan ringde, och alla rullmaskiner hade en egen ton på klockan, så skulle den sammanpressade trämassan lösgöras från rullmaskinen. Det gjordes med en vässad käpp av trädslaget en, som arbetarna själva tillverkade så den passade ens hand och sätt att jobba. Med ett snabbt, kan man kalla det snitt, lösgjordes arken från valsarna. 

De tunga och blöta arken flyttades till en press där det mesta av vattnet pressades ut. Där det var män som jobbade ute med timret, cirklade och barkade virket, skötte slipmaskinerna så var det kvinnorna som jobbade med att lösgöra arken av pappersmassa från rullmaskinerna. Ett arbete som krävde precision, men också styrka då de blöta arken vägde en hel del. 

Man lade de blöta arken först på bordet framför valsarna, flyttade sedan dem till en vagn som rullades längst bak i rummet där pressen fanns. 

Ungefär en tredjedel av alla anställda i fabriken var kvinnor. Personalstyrkan varierade mellan 70-160 personer. Flest anställda hade fabriken på 1950-talet. Överraskande tidigt tog man i bruk elbelysning i fabriken, redan 1889. Men det var först på 1920-talet som maskinerierna, förutom slipmaskinen då, blev elektrifierade. 

Eftersom mycket i fabriken var mekaniskt så var det klart att det också fanns en egen verkstad i samband med fabriken då det mesta kunde repareras på plats och man behövde inte beställa reservdelar annanstans ifrån. Alla verktyg som användes finns fortfarande prydligt på sina givna platser i verkstaden. 

Det är också det som är så fascinerande med detta museum att här har allt blivit som man lämnade det sista dagen man var på jobb där. Här har verkligen tiden stannat och det är som att kliva in i en tidsmaskin. 

Men vi fortsätter väl? 

När det mesta vattnet pressats ur arken kördes de till torken för att torka. De hängdes upp en och en. Detta var också främst en kvinnogöra. Det fanns en tork som var i gång på vintern där arken torkade på några dagar då temperaturen där inne värmdes upp till 75 grader. Som att jobb i en bastu för även om inte värmen var påkopplad just då man hängde upp arken så var det nog svettigt därinne ändå. 

På sommaren använde man en "sommartork", en glest byggd träbyggnad där sommarvinden kom åt att torka arken. Visserligen tog det lite längre tid, men man ökade ändå på produktionen under sommarmånaderna på det sättet. Och helt klart var det skönare att få jobba i "sommartorken". 

När arken hade torkat skulle de sorteras. Varje ark vägdes separat med en våg och placerades på rätt hylla för rätt kvalitet. Det var också ett jobb som krävde både noggrannhet men också styrka för varje ark vägde mellan ett halv till ett kilo. 

Vid en av dessa vågar jobbade Maria Mattsson. Hon började som kartongsorterare 1884 och jobbade fram till 1936, dvs över femtio år! Under alla år jobbade hon vid en och samma våg, och i golvtiljorna vid hennes arbetsplats finns små gropar där hon stått. Hon lär ha varit så bra på att känna till vilken vikt- och kvalitetsklass ett ark hörde att hon knappast hade behövt en våg. 

Möjligen hände det att andra fuskade nu och då, men för att förhindra sådant hade de en övervakande chef som satt i ett inglasat kontorsrum i ena ändan av sorteringshallen. Han gjorde och bokförde kontrollmätningar så inget fusk skulle ske. 

De sorterade arken rullades på vagnar till en "giljotin" där kanterna snyggades till och varje ark kördes inom en maskin som gjorde ytan lite slätare och mer glansig. Arken packades sedan i knippen på ca 200 kg, Det här var åter igen en sk karlagöra. Och inte en alldeles lätt sådan.

Från fabriksgolvet skulle dessa tunga kollin kärras ut för vidare transport ut på världen. Fram till 1929 transporterades kartongkollina med häst till närmaste tågstation, men efter det tog lastbilarna över transporten. Kvalitetskartong tillverkad i Verla har exporterats upp till trettio länder. 

Lördagen 18 juli 1964 var den sista arbetsdagen på Verla. I kontorsrummet har ingen bytt datum på väggkalendern sedan dess. 

Tack vare att forsen intill är så liten har denna pärla undgått utvidning och återbyggnad av större och effektivare fabriker. Tack vare det kan man besöka denna fina plats och låta sig föras tillbaka till tider då pappersindustrin kom till Finland. En industri som vi alla på sätt eller annat dragit nytta av. 

Jag känner starkt för skogen, och hör till dem som är bekymrad och beklämd över hur våra urskogar försvinner och med den en biodiversitet som aldrig kan uppnås i en ekonomiskog. 

Men om det visste man inget när den här fabriken startade upp. Idag är det UPM Kymmene Oyj som äger och står för underhållet av museiområdet tillsammans med Museiverket. Den här gången hann vi inte med att utforska området omkring, så det kanske blir ett tredje besök, vem vet? 

Och då kanske jag hyr en av stugorna som förr varit bosatta av arbetarna på fabriken. Efter att fabriken stängde och stugorna blev lediga tjänade de en tid som stugor för rekreation för de anställda på UPM Kymmene Oyj, men numera tillhör stugorna Verla stugby och kan fritt hyras av vem som helst. 

Och här den lovade länken till hemsidorna (tyvärr bara på finska och engelska) 

VERLA

CAMPINGLIV ELLER UT PÅ CRUIZ

Min trotjänare, Trangia kaffekanna och så vårt fordon för en vecka, en Weinsberg, byggd på Fiat Ducato-botten. 

När jag var barn skulle det campas, med en liten personbil och fyra personer och inte så stort bagageutrymme och för det som inte rymdes däri klämdes in i en egensydd skyddspåse för tält och annat skrymligt som snurrades fast på taket. Maten lagades på ett spritkök och det fanns något rofyllt i att allt tog sådan tid. Packa upp, packa ner. Allt på sina egna platser. Jag gillade det egentligen. 

Jag gillar också fortfarande att så där primitivt laga mat - och ja, jag gillar att sova i tält också. 

Har utöver det tilltalats av tanken att ha "hemmet med sig" och med den bakgrunden är det ju ett under att jag ännu aldrig köpt, än mindre hyrt, en husbil. 

Jag har nämligen tänkt att husbilen är på sitt sätt begränsande i och med dess storlek och klumpighet. 

Men nu blev det ändå av att testa en. Och det kan hända att jag blev lite småförtjust! 

Bilen vi hyrde är en mindre modell, men innehåller allt man kan önska sig - och lite till! Den är dryga två meter bred och lite på sex meter lång. Man får köra den med vanligt körkort och är verkligen lätt att köra och annars också manövrera. Där den stod bland alla "husbilsmonster" på parkeringen när vi avhämtade den såg den ut som en pygmé, men den har varit helt perfekt! 

Kvällsdimma vid sjön Pielinen i Koli där vi övernattade första natten. 

Jag kanske skriver ett eget inlägg om hur jag, eller vi, upplevde bilen och hur det var att bo i den i en vecka. För- och nackdelar, och lite sådant. Campingbil for dummies, typ. För vi är ju helt campingbil-noviser och på det sättet kanske ser på det hela med nya, yrvakna ögon?

Proffstipsen kan man googla någon annanstans - heh! 

De där stora biffiga husbilarna som är snäppet mindre än en långtradare är inget jag suktar efter. Men jag vill gärna ha det lite småbekvämt på mina utfärder. Det måste jag börja medge. 

I synnerhet som jag i skrivande stund sitter och ser på när ett holländskt par i grå-panter-åldern (imponerande!) kämpar med att få sitt tält uppställt. Vi är alldeles vid havet, det kommer att bli fuktigt och det skall bli under 10 grader i natt. Jag kanske inte längtar efter deras tunna liggunderlag när jag har en två meter bred säng med skönaste madrassen att krypa ner i. 

Men att tälta har sin charm! 

Gubben och jag har ju bilat genom Europa och i Norden genom att bo i hans stora van för 7 personer, alla onödiga säten ut, in med en madrass som täcker hela bilen och så alla grejer i lådor som tål fukt och väta och så till natten allt det under bilen i skydd för regn som klarar av det och det värdefulla (som min kamera och sådant) in på framsätet. Lillungen och jag har snurrat runt bland annat i Finland och i Norge med min lilla terrängbil, där han sov i bilen och jag i ett litet tält - eller vice versa - beroende på. 

Man blir galet bra på att skala ner det man behöver när man reser så i någon vecka. Inte som en långtursvandrare eller som en backpacker förstås, men man lär sig minimalisera det man verkligen behöver. 

Vilket har gjort att vi har galet mycket utrymme över i den här lilla campingbilen. Trots att jag har min kamerautrustning med (för att jag besökte en plats där den behövdes - mer om det senare) så ekar skåp- och andra utrymmen tomma. 

Vilket är en positiv sak. Skulle det någonsin bli aktuellt med att hyra för längre tid så räcker den här storlekens bil till galant! Vilket kanske händer en dag, eller som lillungen sade;

- Jag skulle inte bli ett skvatt förvånad om du hyrde en sådan här bil och bara försvann för en månad eller så. 

Så bra han känner mig. Grabben min.

ATT LÄTTA ANKAR

 Ni vet sången med orden: 

...Men det är skönt när man får lätta ankar, 

och sticka ut på böljorna de blå. 

När vi passerar Doggers bankar, 

från fiskeflottan en hälsning vi får...

Nu har jag lättat ankar från stugan vid havet för en tid. Och i övermorgon ger jag mig iväg. Tänkte skriva igen, men under de här corona-åren är det ju inte så där "igen"...

Jag och lillungen skall leka caravanare i en dryg vecka, få se hur många hälsningar (av andra caravanare) vi får. Har förstått att det är kutym när man rattar en sådan där stor vit kylskåpsliknande bil. 

Men till den något ålderdomliga visan ovan (det är förresten 'Nordsjön' av Harry Brandelius). Jag minns den från sommarfester då jag var barn på 70-talet. Vad jag då aldrig riktigt förstod var de där med "Doggers bankar". Inte för att jag nu i ärlighetens namn grubblade desto mer på saken heller. Tills det nu under min semester fick en förklaring. Läste Markus Rosenlunds bok " Väder som förändrade världen" (mycket läsvärd ) och där fick jag förklaringen till Dockars bankar, som alltså är bankarna av det som en gång i tiderna var Doggerland, landet som förenade dagens Danmark med England och den europeiska kontinenten. Ett land där Themsen och Rhen förenades och rann gemensamt ut i Nordsjön. Så kom översvämningar av det lite mer rejäla slaget och Doggerland försvann i djupet och kvar finns Doggers bankar. Alla andra kanske vet det här och jag hade bara bättre eller i alla fall andra saker för mig på historia- och geografi-timmarna....Heh. 

Hur som helst så kan jag på något sätt ändå, fast jag då verkligen inte är en sjöbjörn på någon som helst skala mätt, känna lite samma som känsla som när man lättar ankar, spänner seglen och kan ge sig iväg. För mig, eller oss, blir det att lätta på handbromsen och trycka på gasen och ja....sticka ut på vägarna de grå.