JULHÄLSNINGEN

DAN FÖRE DAN...

Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 

I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 

Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...

...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 

Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.

Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom

fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång

som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 

Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 

Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 

tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 

Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan

tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med

kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 

julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  

men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 

Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 

Den kan kan du läsa HÄR. 

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den

vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 

Den kanske också ännu finns? 

Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:

"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 

fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 

begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 

telefonmodeller och klädtrender. 

Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 

snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 

"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha

till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 

äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under

årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 

Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?

De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något

sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 

De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 

Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 

få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 

Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 

jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt

kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord

kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det

ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....

JULENS VÄNTAN

"Hörde någon bulta på skrubbens dörr - från insidan.
- Släpp ut mig, jag är sen!
Smått överraskad gläntade jag på dörren och ut ramlade en dammig, utmattad och orkeslös eh...Nalle/tomte/julkalender.
- Jag är såååå sen, första december var för evigheter sedan och ingen har kommit för att plocka fram mig! Min uppgift är ju att glädja små barn med godis ur mina 24 fickor. Och nu är det redan nästan jul och jag har hållits som gisslan i en mörk skrubb utan tillstymmelse till räddning.
- Lugn, bara lugn, försökte jag lugna den upprörda Nalle/tomte/julkalendern och försökte förklara att han faktiskt är pensionär nu. Han kan bara ta det lugnt. Vila. Barnen har vuxit upp och julkalendern ersatts av diverse digitala grejs och tomtar - ja, de tror de inte på sedan längre och hmmm...nallar är kanske också lite passé? 

Om en trött Nalle/tomte/julkalender kan sjunka ihop mer än han redan gjort efter att i år levt instuvad i en kartong så gjorde han det. De magra benen vek sig på honom och luvan föll tungt över ögonen. Med en suck sjönk han ner över tröskeln till skrubben - till synes livlös. Bakom honom låg en öppen kartong som senast jag var inne i skrubben var snyggt placerad på en hylla ovanför dörren. Märkligt?

Konfunderad tog jag tag i honom, lyfte upp honom, dammade av honom och sade:
- Du, det kanske inte finns ett jobb som julkalender ledigt just nu men inte skall du behöva ligga i skrubben året runt för den skull. Du kan ju hålla mig lite "sällskap" medan jag julstädar? 

Så kom det sig att Nallen/tomten/julkalendern blev sittande på en stol och där sitter han än och ser faktiskt rätt nöjd ut med att vara med ute i julstöket."

(Från mitt Facebook-inlägg från igår - i övrigt börjar julstämningen landa och sätta sig i knutarna....)

LÅÅÅÅÅÅNGLEDIGT

Alltså en dag till och sedan hörni...låååååångledigt! 

Vet knappt vad jag skall ta mig till med alla lediga dagar. Värsta lyxproblemet, men oroas inte. 

Jag kommer nog på något! 

Sedan mina egna ungar blivit stora har jag ofta frivilligt ställt upp med att 

vara på jobb bland annat mellandagarna. Inte för att få min helgongloria att lysa lite extra, 

nejdå. Har mina misstankar att den nog ibland hänger så på sned att det inte spelar 

så stor roll om den lyser eller inte....*fniss*

Men under de åren då jag själv hade småbarn har jag hos alla mina arbetsgivare 

mött en stor förståelse och en tillmötesgående attityd för att få ha lite extra ledigt, så 

nu när det inte står små varelser med tindrande ögon och krafsar på paketen under granen

så har jag sagt att jag kan komma på jobb om det behövs. 

Låt det goda gå vidare, tänker jag. 

Nu har mina kolleger faktiskt rätt små barn och lite större småbarn, men ändå

var dessa pappor helt okej med att dyka upp på jobbet mellandagarna och 

hålla jour. Så till den grad att jag i mitt stilla sinne undrade om det möjligen

var så att där fanns en liten tanke/hopp om tillflykt till ett tyst och lugnt kontor

en dag eller två mitt i julhetsen? En lugn oas?

Kanske alla vinner? Jag får för en gångs skull vara hemma och 

faktiskt ta ut det där jul-lugnet jag så längtar efter efter 

många år av någon sorts julhets. 

Och de unga papporna kanske får en liten "egen tid" på jobbet där

trots allt jul-lugnet lagt sig. Kan det vara så? 

Jag minns att mina ungars far faktiskt i tiderna hade massor viktiga

saker att uträtta (utanför hemmet) precis dagarna innan jul.

Jag tror jag har genomskådat honom.....heh.

Egentligen är det intressant hur mycket känslor, bra och inte så bra, 

förväntningar och besvikelser som ryms i en enda högtid. 

Har överraskande många i min bekantskapskrets som inte kan tåla julen. 

Och då är det inte så att de är ensamma eller så. Det har bara samlat sig mer negativa

minnen än positiva under årens lopp. Ju mer jag hört dessa personers berättelser desto mer 

gläds jag åt de familjer och släkter där julen är en genuint varm och go´ högtid. 

Jag är också oerhört tacksam över min egen familj som snällt och 

utan större knotande (läs; egentligen inget alls) tar emot mina idéer om en simplare jul. 

Kanske många av de måsten jag upplevt egentligen bara har varit mina 

egna hjärnspöken och prestationstroll som jag snällt matat år efter år. 

Inte av tvång från någon utan av en genuin önskan att gå "all in" med jul. 

Och till en viss punkt är det bara härligt. Lite mer pynt, lite mer

mat, lite mer hemlagat, lite roligare rim, lite mer snacks till glöggen, 

lite fler ljusstakar i fönstren. Men sedan kan det tippa över och utan att man 

märker det så blir inspirationen, skaparlusten och pysslandet och pyntade, 

deltagande i olika julevenemang bara en belastning. 

Då är det dags, som med så mycket annat i vår hetsiga värld, att dra i nödbromsen

och verkligen fundera vad det är man vill. Vill man ha allt - och det känns bra.

Vad är bättre än det? 

Men vill man mindre. 

Då skall man göra något åt saken. 

JULSTRESS OR NOT

Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår. 

Fast just det har inget med bilden att göra. 

Men till jullunchen och julruschen. 

Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara

bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men 

varmrätten hoppade jag frivilligt över. 

Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon. 

Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem. 

Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon

större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt. 

Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat

mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?

Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets

repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år. 

Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig. 

Så är det bara. 

"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter 

för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det 

hela som en okontrollerbar bulldeg. 

I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil. 

Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna. 

Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat. 

I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också. 

"All in" är kanske inte alltid det bästa?

Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag. 

Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt. 

Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart! 

Alla vinner. Sådant gillar vi ju?! 

*

Men till bilden. Enligt julevangeliet: 

"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en 

förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film. 

Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."

Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession. 

Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter

att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.  

Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken. 

Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i 

tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran. 

Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till

samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran. 

Men julstress ja....näe! I år vägrar jag! 

Men jul skall det bli ändå. Jag lovar. 

Fast denna gång gäller less is more.