NOSTALGIRUSCH.....

Låg ett bra tag i sängen och dåsade i morse, funderade på allt och inget. Efter ett tag började jag längta efter morgonkaffe, att tassa ut på terassen, öppna datorn och läsa morgonens nyheter. 

Sköna morgonrutiner. 

Tänkte på att det förr var att gå två kilometer till postlådan och två kilometer tillbaka till stugan

om man ville ha morgontidning - och man kommit ihåg att byta till sommaradress, vill säga. 

Det fick mig att försöka minnas när sjuttsingen började jag ha möjlighet till nät 

(alltså inte fiskenät...hahhah...urusel vits...) här på stugan. 

Det kan väl inte varit så länge sen?

 Ett par år? Nåt sådant. Eller?

Bästa sättet att kolla upp det är ju att gå bakåt i bloggen. När började jag 

skriva inlägg härifrån stugan och till min stora förvåning så är det nästan lika länge

som jag bloggat! Vah? 2010 på sommaren har jag alldeles tydligt skrivit inlägg 

härifrån. Det hade jag aldrig trott! 

Har inget som helst minne av vilken "mackapär" jag släpat på för att lyckas med det. 

Tänk att man verkligen kan glömma sådant! 

Så i morse blev det inget nyhetsläsande för min del, utan jag fördrev min

morgonkaffestund med att läsa min egen blogg så där tio år tillbaka i tiden.

Har lett åt minnen, häpnats över saker jag glömt, blivit rörd och svalt klumpar i halsen. 

Ibland, längs åren, har jag funderat på att sluta skriva blogg, men eftersom det liksom

kombinerar två av mina stora intressen; att fota och att skriva, så har jag fortsatt. 

Och i dag, inser jag ju vilken guldgruva det är att minnas det som varit. 

Även om allt som hänt naturligtvis inte landat i bloggen, då hade ni läsare

dött av tristess, heh, så väcker bloggtexterna minnen relaterade till det jag skrivit om.

Så mycket som är lika som det var då för tio år sedan. Skrattade högt då jag insåg att 

inredningmässigt har det inte skett nästan några ändringar alls inne i stugan 

under det senaste decenniet. 

Med tanke på att den här bloggen ändå startade med någon slags 

idé om att vara just en "inredningsblogg", så kan man väl lugnt säga att just den 

målsättningen inte helt uppfyllts....;)

Men segt har jag hållit på, och just i dag känns det extra bra att jag gjort det. 

Sega och envisa har vi också varit i våra försök att locka ugglor till våra

holkar. Åratal har de hängt i skogen och väntat på invånare och i år,

i år, har vi äntligen ett kattugglepar som fått ungar! 

Ugglorna började i en annan holk, men de äggen blev rövade av mården,

men nu ser det ut som om det gått vägen. I går kväll när jag gick 

förbi där i skymningen så kikade ugglemamman ut genom bohålet

så allt tyder på att boet är bebott. I morgon får vi en ringmärkare hit,

då får vi veta hur det är. Spännande!

*

Nah, nu skall jag nog ta och kamma håret, iklä mig något vettigt,

snöra skorna och ta mig in till bybutiken för att fylla på matlagret. 

Sedan kanske jag sätter mig med mitt eftermiddagskaffe och läser vidare

i bloggen och ger mig en ny nostalgirusch. 

Vad är bättre än det? 

FÖR MÅNGA VAL...

...jag minns faktiskt precis när jag första gången upplevde känslan

av att det finns för mycket att välja mellan.

Vi hade precis kommit en bra bit på väg med vårt husbygge och Jag skulle

välja kakel till badrummet. Det fanns mängder och åter mängder att välja mellan. 

Stönade uppgivet åt försäljaren och undrade varför det inte bara kunde finnas runt tio kakel

att välja mellan - skulle vara så mycket enklare. 

Hon skrattade och sade att jag minsann inte är den första som undrar...

*

Den mänskliga hjärnan är inte riktigt och hänger med då valmöjligheterna blir för

många Man hade i USA gjort en undersökning inom ämnet människors köpbeteende och hade i en butik lagt fram 24 olika sorters marmelad som kunderna fick smaka på - och köpa den de

gillade mest. Så här många olika smakprover lockade människor att komma och smaka

men det var inte så många som sedan slutligen köpte någon sylt.

Man ordnade en ny testning, men denna gång med bara 6 olika marmelad-smaker.

De färre smakproven lockade färre smaktestare, men flera av dem köpte

faktiskt med sig en syltburk med sig hem. Alltså gjorde färre val-

möjligheter att det i slutändan var enklare att göra sitt val. 

Våra hjärnors förmåga att göra val är begränsad. Vid för stort utbud börjar vi tvivla

och vi blir förvirrade, oroliga och kanhända till och med ängsliga. 

Talade med min äldre grabb om det här med svårigheterna att välja.

Han, som så många andra av den generationen, använder sig mest av

streamingtjänster som Netflix och dylika. Jag hade på dagen lyssnat på ett radioprogram 

där en tjej beklagade sig över att om hon har en timme tid att se på något 

program innan hon bör gå och lägga sig, så kan det ta 45 minuter för henne att

välja vad hon skall se på - och följaktligen då bara hinna se på programmet i 

15 minuter (eller strunta i den tid man valt att gå och lägga sig...). 

Grabben kände igen sig. Precis så där är det, sa han.

Personligen känner jag inte att jag lider av överutbudet just där, främst av

den orsaken att jag sällan bläddrar och "surfar" utan oftast ser en serie, film

eller dokumentär som någon rekommenderat. Däremot märker jag att min tolerans att

ge något småtråkigt en chans blivit snävare och jag att rätt fort bryter om filmen

inte genast lyckas fånga mitt intresse. Samma gäller förresten böcker som 

jag lånat eller laddat ner. 

(Har alltså helt slutat köpa böcker för några år sedan). 

Forskarna tror att en av orsakerna varför vi reagerar med (besluts)ångest inför ett 

för stort utbud är den att vi under större delen av mänsklighetens historia levt i

en tillvaro där knapphet är det normala. Överflödet är inte det. 

Hjärnan måste läras att överflödet är det nya normala och sådant tar tid. 

Sedan är ju frågan om det är klokt, eller ens försvarbart? 

Det kanske inte alls är ett sammanträffande att trender, eller livsstilar, där frivillig enkelhet, 

att man frivilligt avstår från något blir alltmer populära. Visserligen är

det fortfarande en marginell grupp, men den växer. Personer som väljer minimalism och avstår från

sådant man upplever som onödigt. 

Personer som väljer, bytesekonomi framför ägande, bo i sk tiny house framom att 

sträva mot många kvadratmetrar. Vegetarianer och veganer har nog många olika

orsaker som ligger bakom varför de avstått från kött, men i förlängningen är det

också att avstå och göra valen enklare. 

För ju mer vi har att välja mellan, desto mer börjar vi tvivla på att vi gjort rätt val.

Då blir vi missnöjda med oss själva - kanske vi borde letat mer, kollar fler alternativ - 

blir rädda att vi missat något ännu bättre kap.

När man satt ut förbehåll på sin egen konsumtion och på det sättet

tvingat sig att minska utbudet och begränsa valmöjligheterna kan det 

vara möjligt att man faktiskt då blir en nöjdare människa? 

Kan det vara så?

*

Men tillbaka till kakelbutiken.
Det är snart trettio år sedan den insidenten och efter det har jag byggt och renoverat både
hus och hem - och alltid valt vita kakel.

Tråkigt måhända, men har aldrig tröttnat.
Och beslutsångest - heh - vad är det?

MAT FÖR HELA SLANTEN...

Vilka sköna, lata dagar! 

Midsommar i stan - nu för nte-gången. 

Utan att vi planerat blev det extempore-gäster vid matbordet

och det är ju så himla prima. Utan större krav

åt ena eller andra hållet. 

Men till matkassen. 

Den bestod av trerättersmeny till midsommar afton och 

så en midsommardags lunch. Fast vi åt den till middag

för vi hängde alla lite på olika håll under dagen. 

Eller hur låter det här:

Förrätt: 

Gubbröra och Waldorfssallad

Nypotatis och rädisor

Skärgårdslimpa

(till hade jag några kokta ägg i halvor och ett par burkar sill) 

Varm rätt:

Grillad inhemsk Angus entrecôte

rabarber-ketschup 

Grillad nykål med blomsmör

(till hade jag vegebiffar (till mig) och ett par knippen sparris)

Efterrätt:

Midsommartårta med jordgubbar och maräng

(himla god!) 

Och till följande dag:

Grillad isländsk lax med Dukkah kryddblandning

(funkade smakmässigt jättebra)

Grillade primörer

Limeaioli

Sååå himla behändigt - och fantastiskt gott! 

Och jag valde vår matkasse (midsommarkasse) från

Anton & Anton.

SKÖN MIDSOMMAR...

Midsommardagen, och natten hämtade med sig både svalka och en liten regnskur. 

Vaknade inte badande i svett utan av en sval bris som drog genom sovrumsfönstret. 

Jag är inte så himla mycket för den där tryckande hettan - men inte är det ju bra om det är för

kallt heller. Rätt små marginaler för att vi människor skall må bäst. 

Maten. Den är ju en viktig del av midsommar - förutom det här med vädret då. 

I år hade jag kastat mig riktigt radikal och testade på en färdigt komponerad

meny i form av en matkasse hemlevererad till dörren. 

Jag har i åratal redan tyckt att det är ett fantastiskt koncept - hade gärna själv haft tillgång

till det då under de "värsta" rusningsåren. Men av någon orsak har jag inte kommit

att testa det själv förrän nu för någon vecka sedan. 

Ett par år (?) redan har jag ju använt mig av den tjänsten att jag beställer mat- och 

hushållsvaror från en nätbutik som sedan levererar dem hem till mig. Jag avskyr att 

storhandla i enorma markerar. Går jag till butiken är det mest för att skaffa nåt jag glömt

beställa, eller för att jag gärna själv vill välja mina grönsaker - även om "matleveransens" 

grönsaker är oftast helt okej - men inte alltid. 

Nå, hur som helst så har jag nu ett par veckor innan midsommar testat på en matkasse

som innehåller 1 fisk-rätt och 2 vegetariska. Råvarorna har varit verkligen 

fräscha och bra, portionerna lämpliga - har till och med räckt till fler kring matbordet 

än den beräknade kassen. 

Och det bästa av allt. Jag som gillar att laga mat med nya recept, men avskyr att gå

i butiken och att fundera ut vad man skall laga för mat. För mig är det ju perfekt

helt enkelt! 

Så smått övertygad att det kunde fungera beställde jag hela vår midsommarmat

som ett färdigt koncept med ingredienser och recept hemlevererat. 

Räknade lite på det och jag vill påstå att så mycket billigare skulle jag inte kommit undan

om jag snott ihop motsvarade meny från butikshyllan. 

Och som det händer ibland visade sig att det kom ett par extra matgäster ex tempore 

till midsommarmiddagen, och genom att koka några ägg, öppna en sillburk till 

grilla en knippe sparris som jag råkade ha hemma räckte det och blev över. 

Om jag är nöjd? 

Absolut - och jag är övertygad om att matgästerna var det med! 

*

Ikväll blir det andra delen av midsommarkassens meny.

Skall se om jag idag hinner knäppa någon bild också. 

HUR DET VAR FÖRR...

Jag råkade på en artikel i någon semiseriös nätblaska där man plockade fram

hur man gjorde förr. Och nu är inte förr i det här hänseendet 1800-tal utan typ

"alldeles nyss" - dvs då jag var ung. 

Bland annat nämndes där det här med att man kunde fara och vara både

hit och dit och där utan att det fanns möjlighet att ringa. 

Telefoner ja. 

Ja, ja...alltså jag är ändå inte sååå åldrig att det inte funnits telefon i hemmet

under hela mitt liv. Men minsann var det bara en telefon och den fanns i vår tambur med

lämplig hörbarhet både till köket, till vardagsrummet, och till min äldre brorsas rum. 

Lyckat i en tonårings liv. Not! 

Därför gjorde min mamma, som ändå begrep sig på sin tonårsdotters dilemma, 

det drastiska valet och skaffade en förlängningssnodd (!) till telefonen så jag kunde

släpa in den i mitt rum och (nästan) stänga dörren om mig. Nästan, för sladden 

låg ju emellan...

Lite senare fick jag faktiskt en egen sidotelefon till mitt rum - DET var lyx det! 

*

I artikeln skrev man om att man då man var på landet/stugan måste tassa

till någon granne som kanske hade en telefon för att ringa om det var nöd eller nåt. 

Det fick mig att tänka strax trettio år tillbaka i tiden. Inte hundratrettio, trettio.

I juli 1989 födde jag mitt första barn, en grabb. Han fyller förresten 30 år om 

bara några veckor! Som nyfödd hade han lite problem med sitt bilirubin och utvecklade 

en lätt gulsot vilket ledde till att han fick några dagars "solarium" dvs blåljuslampor

på sjukhus då han var en dryg vecka gammal. Vi hade då redan varit hemma

ett tag från bb. När han blev utskriven och allt var ok med grabben packade

jag honom, min hund, barnvagn, mängder med mat och ännu mer böcker i bilen

och styrde kosan ut till stugan.

Gubben - barnets far - blev hemma för han jobbade. 

I dagens läge kanske detta inte låter speciellt alls, eller? 

Men då fanns det alltså inte rinnande vatten i stugan. Allt vatten skulle bäras 

in från en brunn ett bra bit ifrån. Allt vatten skulle värmas antingen i bastu-ugnen eller 

i en kastrull i köket. Behöver jag berätta att ett blöjbyte tedde sig lite mer 

avancerat än samma procedur under rinnande vatten...

Men så här efteråt tänkt så är det väl inget konstigt. Men 

att det på stugan då inte fanns någon telefon, den kom först senare,

det känns i dagens läge lite...vågat? 

Där satt jag alltså ensam, nybliven mamma, med en två-tre veckors knodd

som precis kommit från sjukhuset på en stuga ute i ingenstans,

utan telefon, och utan egentligen ens vetskap om var jag kunde 

hitta en om det krisade till sig. 

I dagens kanske lite överförsiktiga värld låter det säkert helt galet?

Men så vi njöt! Den pyttelilla grabben och jag! 

När han sov läste jag böcker och solade (det var innan man kom på att solen är farlig) 

simmade med hunden och värmde bastun på kvällarna så jag fick babyn riktigt ren. 

Han var dryga tre veckor gammal när han började sova hela nätter.

Eller hela och hela men som kvällsmänniska tyckte jag att om jag matade

honom vid 12-snåret så är det ännu kväll. Och vaknade han vid sju så var det 

morgon. Så nej, jag vet inget om nattvak. Inget! 

*

Nämnde detta för honom, den snart 30-åriga grabben, och han tittade

nästan lite beundrande på mig och sade att det ju var modigt gjort. 

Det kanske det var - med dagens perspektiv - men då upplevde jag nog

inte att det var speciellt modigt, eller ens dumdristigt. 

Bara helt vanligt. 

Och ingen, vare sig min mamma, mina svärföräldrar eller

någon av mina vänner tyckte det var något märkligt att jag ensam 

packar iväg mig ut till stugan som är utan bekvämligheter och 

utan telefon med en nästan nyfödd en. 

Hur skulle det sitta i dagens värld?