Det är extremt sällan jag sett ormar vid stugan, vare sig huggormar eller snokar, men
den här weekenden lyckades hunden snoka rätt på en snok.
Snoken är ju inte giftig, men visst kan den bita - och det kan nog min terrier också -
så det blev en liten kamp där på berget.
Snoken rullade ihop sig och visade magen och var mest som död.
Kommenderade bort (den något ovilliga) hunden för jag vill inte precis
trissa igång en orm-jaktinstinkt. Min förra hund var ju tyvärr en jäkel på
att ta ormar. Helt onödigt, och med åren blev hon ju styvare och långsammare och
det var både en och annan gång vi på "äldre dar" fick åka till veterinären då
det varit huggormen som dragit det längre strået.
Nå, den här snoken spelade död ett tag, men när faran var över så stack den iväg
och kröp ner i ett litet hål vid en klippkant och dit försvann den.
Det var en riktigt bussig snok. Läste att snokar kan bli upp mot 140 cm långa,
och den här var minsann inte långt ifrån!
Det börjar säkert så småningom bli dags för ormarna och andra att söka
sig till sina iden. Skrynkla ihop sig inför en vinter och invänta våren.
Lite samma tongångar var det för mig också detta veckoslut.
På lördag kom äntligen min goa kompis på besök ut till stugan, vi har säkert
"planerat" det i åratal, men det blir så lätt att man istället åker till sitt och så blir besök
bara inte av. Lite komiskt att snoken skulle uppenbara sig just när hon var på besök
för vi har extremt olika åsikter om hur man skall förhålla sig till ormar.
Jag är helt okej med ormar i knutarna, det är inte hon. Lindrigt sagt.
Snoken är ju fridlyst, så på det sättet var det lugnt, men skulle det varit en huggorm hade
nog bara hennes artighet och goda uppfostran hindrat henne för att dämma något
tungt och vasst i nacken på den. Min pappa var likadan, han tålde inte ormar.
Medan jag och brorsan roade oss med att få dem att ringla in i en flaska så
vi kunde föra bort dem i trygghet.
Men ide, ja.
Det blir alltid lite vemodigt att packa in stugan för vinter-ide.
Kommer säkert att övernatta på stugan ännu i höst då jag har kurstillfällen i närheten,
men det är ändå ett litet farväl för denna säsong.
Utemöblerna staplas på varann, bärs in i lider och ställs på varann i väntan på nästa vår.
Krukorna på sommarblommor töms, bara den nedklippta lavendeln, som
förhoppningsvis igen lyckas övervintra ensam i stugan, får bo kvar i sina krukor.
Medan jag plockar undan krukorna går tankarna ändå till nästa år.
Vad skall jag ha för tema i krukorna då? Vilken färg? Vilka växter?
Vilka träd skall sågas ner, hur mycket skall det vilda tuktas och det "odlade" få ta rum?
Det är säkert lite banalt, men medan jag städar, ställer undan och packar ner, så
stannar handen en liten extra sekund vid den gamla soppterrinen som skall stå
där på hyllan en hel vinter innan det igen är dags att fylla dess runda mage
med rykande varm fisksoppa kryddad med dill från egna odlingslådor.
Fiskespöna är också inpackade. De doftar sakta av saltvatten och sjögräs när jag
flyttar in dem i förvaringspåsen.
Som ett svagt minne av ljumma sommarkvällar då fångsten inte var det
viktigaste utan stunden av total närvaro därute på udden var det som räknades.
Jag tar in dynorna från terrassen som bär en blandad doft av solskyddskräm och myggspray.
Det är mot dem vi lutat oss då vi vilat i sommaren.
Och vilken sommar sedan?
Kan inte minnas att jag någonsin upplevt en sommar som den här då
sol och värme blivit till en norm från maj till september!
Kvällen innan stormen satt vi ute och åt en sen middag och termometern visade + 20 grader!
Helt magiskt!
Det sista jag gör innan jag lämnar stugan i sitt ide - med en snok i sitt ide
ett par meter ifrån - är att jag knipsar av blommorna från hösthortensian
som jag planterat här i år.
Ingen har nöjet att njuta av blommorna på plats, så lika gärna kan jag ta dem med mig hem,
tänker jag och lägger dem högst på lasset av grejer som skall övervintra i stan.
I stan - precis som jag.
