TA TILL FLYKTEN...


Den här bilden är tagen i går när jag gick en sväng med hunden.
Och nej, den är inte svartvit, bilden.

Det var fint några dagar, fast då kröp kylan ner mot -25 så
hundpromenader i den kylan var inte att tänka på.
Nu är vi på plus igen, och tillvaron är onekligen lite...grå.


Jag gillar ju grått i och för sig, det märker jag senast när jag packar kappsäcken.
Vad skall med? När destinationen jag skall till har en temperatur mellan 0 och 20.
Lite som här nu då, men med graderingen på plus sidan.



Det är alltid härligt det där att börja packa, samla ihop vad man behöver, eller tror sig behöva.
Har blivit så mycket bättre på att skala ner. Numera tar jag aldrig med något som jag
inte skulle gå med hemma. Den kommer lika oanvänd hem igen.
Det är bara så.



Jag kommer att ha gott om plats i kappsäcken, så passar på och tar med 
den nästan tomma schampoo-flaskan och hudkrämen som också är på upphällningen.
Då behöver jag inte släpa på dem mer än ena vägen, kan slänga dem där.
Som reserv har jag gratisprover som man får ibland.

Det som jag däremot enkom för denna resa faktiskt köpt och 
tänker tipsa om är L'occitanes handkräm och framför allt 
hand-desin som inte luktar sjukhus utan härligt fräscht av citrus.
En favorit jag aldrig numera reser utan! 




Ett par dagar på kontoret, lite möten och så är det dags att dra.
Ta lite avstånd. Fly en smula.





TA EMOT VARDAGEN...


Innerst inne gillar jag vardagslunken rätt bra.
Den blir som en sådan där bekväm tröja som man 
märker att man oftast väljer från tröjlagret.
Favoriten helt enkelt.

Den där sköna, lite nedgångna, skon som foten så lätt
glider in i och precis ligger sig tillrätta i.
Och tur är väl det? Att det inte är vardagsskon som skaver?

Sedan är det väl bara att konstatera att vardagen ju
inte är så där oliiidligt spännande precis. Inte alla gånger.

Sitter och grunnar om jag skall koka mig en
kopp espresso eller bara nöja mig med pulverkaffe.
Sådana funderingar. Viktiga beslut.

Det är stilla i huset, bara tvättmaskinen malar på i sitt hörn 
i köket. Det är ett skönt vardagligt ljud; vatten fylls på, trumman snurrar 
runt, runt, runt. Paus. Så åt andra hållet. Paus. Vatten pumpas ut.
Och så börjar det om från början igen.

Jag borde börja fundera så smått vad jag skall packa 
i min kappsäck. Skriva listor.
Jag älskar listor. 

Att jag sedan inte alltid ens använder mig av dem,
inte så där effektivt i alla fall, är en annan sak.
Men listor skall det vara. Det ligger något mentalt skönt
i att lista upp saker.
Saker att göra, saker att ta med. Saker som inte får glömmas.

Bara det att jag har en sådan där "saker-som-inte-får-glömas"
säger sitt om hur jag sedan inte alltid är så 
systematisk med mina skrivna listor.
Men de skall göras, skrivas, tänkas till.

*

Mitt apelsinträd har nog dött. Kvistarna spretar
torra och nakna, och de små, små citrusarna hänger
skrumpna kvar på grenarna. Det är en lite sorglig syn.
Hade hoppats att den skulle klarat vintern.
Men här är mörkt, och för varmt alldeles för länge.
Men den får nog stå kvar tills jag kommer hem igen.

*

Kokade bara pulverkaffe, det är mer vardag i den smaken.
Det doftar tidig morgon på kontoret. Jag kokar alltid en kopp
pulverkaffe när jag kommit till jobbet vid åtta-snåret.

Det är således också en vardagsdoft i allra högsta grad.
Ett bra sätt att ta emot vardagen på.
Det där med pulverkaffe.


DÄR KOM DEN...



...vintern, och kylan på en och samma gång.

När jag idag körde hem från kontoret där jag befinner mig ett par av veckans dagar
kröp bilens utetemperaturmetare stadig från -9 till -18 
på de 45 minuter det tar för mig att köra hem.

Sitter uppkrypen i min korgstol och känner att det är riktigt välkommet med en 
jobba-hemma-dag i morgon.





Och så skall jag städa julen ut.

Bara amaryllerna får stanna kvar.

För de är ju så vackra.


ATT INVÄNTA VINTERN...


...är en stillsam syssla.
För att inte säga så in i vassen stillsam.

Jag har någon gång mumlat om att vara på stugan större delen av året,
bara för att få uppleva vinterns ankomst och när den sedan 
om någon månad ger vika för våren.

En nyårshelg berättade för mig hur otroligt stilla allt är.
Och tyst.
Det är en annorlunda tystnad än annars. Det är som om 
tystnaden i sig hade stannat upp.

Jag gillar ju tystnad, och har inte speciellt mycket emot mitt
egna eminenta sällskap (heh) men till och med jag kände denna gång en 
viss rastlöshet i detta tomrum av tid. 




Jag visserligen inte heller bara för ett par dagar tagit med mig 
något projekt att jobba med. 
Det skulle nog vara en förutsättning, att ha något intressant att jobba med därute
i väntan på vinter, i väntan på vår. 
I stillhetens högborg.

Havet var ännu öppet, och de flesta fåglar i viken syntes till.
Varför skulle de flytta om de inte måste? Så är det ju.

Men det kanske ändrar snart?
Kvicksilvret kryper allt lägre ner.
Havet börjar fläckvis frysa till. Tänker att jag aldrig tänkt på att det
är så det sker. Fläckvis, inte så att istäcket kryper ut från stranden.
Utan det blir is lite här och lie där.
Isfläckar.



Det är en stilla väntan på vinter, isen kryper så sakta.
Sjöröken dansar.

Idag, någon dag senare, hemma i hufvudstaden börjar
snön vräka ner.

Vinterväntan är avslutad.
Den är här nu.



NYTT ÅR VAR DET, JA...


Nix..jag tänker inte se tillbaka på året, inte i år.
För egen del har året varit bra, men det är något i allt det som hänt i 
världen som får mig att hellre försöka se framåt än blicka tillbaka
bakom axeln på det som var.

Och just därför har jag gjort ett litet nyårslöfte alldeles i all tystnad,
för jag vet inte om jag kan hålla det...

...den här bloggen skall 2017 bara ta upp positiva,  glada och 
saker som må vara banala men som ger en skön känsla. 

Med det beslutet gjort packade jag en flaska skumpa,
hummer och sniglar, vitlöksbröd och räkröra i 
bilen och styr ut till stugan.







Det blir en skön middag för två medan natten blir svart som kol
utanför fönstren. Bara havets brus gör att jag kan orientera mig.

Är så där och nu. 

Vid tolvslaget ringer jag runt och önskar Gott Nytt År.
Har en unge i Barcelona, hos studiekompisar och en annan hemma och samlat ett 
gäng pyrotekniskt lagda vänner för att verkligen smälla in nyåret.
De har alla fingrar, tår, näsor och ögon i behåll.
Svärdottern skickar ett GottNyttÅr-mess när hon kommer hem 
från ett nyår på stan. 

Jag är nöjd. 
Släpper ut hunden och står där i stillheten i skärgården och glor på det totala mörkret 
och tänker på det nya året.


Hoppas på att det blir lugnare, skönare, vackrare och framför allt 
ute i världen ett fredligare år än året som gått.

*

Femtiden på morgonen vaknar jag till av lillungen som skickar ett meddelande:

" Jaha, inte ens en dag in på 2017 och en skytt, utklädd
till julgubbe, har dödat 35 och skadat ännu fler i Istanbul."

Och jag tänker...om jag skulle vara av den typen som gör
nyhetslöften, så skulle det kanske vara att fasta nyheter för 
en tid. Inte läsa, inte lyssna, inte se.
Inte för att jag inte skulle orka bry mig, för det gör jag.

Men för att känna hur det känns att inte matas med dåliga
nyheter hela tiden.

För en stund bara, liksom.

En vecka, två? 
Nyhetsvägra? Nyhetsfasta?
Sticka huvudet i sanden för en stund bara?