...det är lite råkalla i stugan.
Underligt skulle vara om så inte vore. Vi lever ju ändå bara början av april, även
om de senaste dagarnas sol- och värmevågor fått till och med en inbiten
trädgårdsrealist att börja bläddra bland fröpåsarna.
Fast jag vet. Att det är för tidigt.
Men när hjärtat så vill. Längtan så vill matas.
Men det är bara april. Och stugans råkyla är nog den som senast
tar mig ner på jorden från mina trädgårdsdröms-sväverier.
Att medverka i trädgårdsmässan för en vecka sedan gjorde säkert sitt
att mata denna längtan.
Men här är jag. I en råkall stuga. Värmer upp.
Tänder brasa. Plockar fram fårskinn och filtar.
Kokar te.
Från havet blåser en nordostlig vind som inte känns speciellt vänlig.
Flyr till terassen bakom huset där det är lä och solen, om nu inte direkt gassar,
så lyser den. Och värmer faktiskt.
Smuttar på mitt te och inser att här är faktiskt varmare än inne i stugan.
Flyttar ut kontoret och börjar jobba.
Breder ut trädgårdsböcker och skriver ner växtlistor.
Ritningarna är redan klara.
Skriver ner de sista skötselråden och goda råden.
Skickar iväg en liten radhusträdgårds planering till ägaren av täppan.
Tänker på hur fint det är att kunna göra så här.
Rigga upp ett hitta-på-kontor där det känns bäst just nu.
Sällar mig till dem som inte kan nog välkomna
de fantastiska möjligheter som digitaliseringen ger oss.
Som att jobba från en kylig stuga ute i skogen med
en isande vind från havet.
Märkligt nog kan det stå för livskvalitet.
*
Nu skall jag värma lite käk åt mig och
så skall jag sätta igång och planera ett litet kontor åt mig
därinne i den råkalla stugan.
Och så skall jag ta en promenad längs stranden - och låta
nordostan förstöra frisyren.
Stuglycka.
