HELG - IGEN...

 Det är något med dessa kyrkliga maj-helger. Jag har lite svårt att hänga med, jag erkänner.
Idag skulle jag, mot mina vanliga vanor eller ovanor då faktiskt ta mig till en matbutik på en söndag.
Men, men…parkeringen vid butiken gapade tom och öde medan kyrkans parkeringsplats på andra sidan vägen, som vanligtvis gapar tom, nu var sprängfylld av bilar och bussar och människor som gick omkring. Grabben, som jag hade i släptåg, undrade vad det var på gång.

Hummm…hummmm….ingen aning faktiskt! Kanske någon som gifter sig? (men bussarna?).
Det här fick mig att lite fundera på det här. Jag är ju inte ateist eller så, har till och med varit lite småaktiv i min ungdom inom kyrkan, mest för att mina kompisar var det, men ändå.

Och jag tackar och tar väl emot en liten ledig helgdag nu och då under året. Men att jag skulle ha kontroll på vad det är för helg, för att inte tala om varför! Nå, jul och påsk har man kanske koll på men resten?

Hur som helst. För att det är pingst (googlade jag) nu idag, så hade alltså också butikerna helg och jag som vanligtvis undviker att gå till butikerna på söndag, för att jag tycker att de som jobbar där kanske kunde få ha ledigt, och att jag minsann klarar mig En Dag utan att fylla på mina skafferier, stod snopet där och ryckte i den mycket vällåsta butiksdörren.
Jag hade faktiskt planerat veckoslutsmaten minsann. Sparrissoppa, skulle det bli, men sparrisen jag köpte i veckan hade fått för sig att gå en jobbig och snabbt nedbrytande process till mötes fortare än jag hade tänkt. Snällt sagt.

Och så var butiken stängd då. Istället blev det att dyka in mellan de allt fattigare hyllorna i frysen. Den som hänger här nu och då, vet kanske att jag kommer (igen, jag vet!) att lätta mina bopålar, så projekt käka upp innehållet i frysen har pågått en tid nu.

Där finns inte så mycket att ta av. Men lite nog. Som en påse ärter då. Typ.

Och bröd. 

Så det blev att snurra ihop lite ärter med vitlök, olja och salt och peppar och aningen chili och så några 

frön som man råkade ha drällande i knutarna till en riktigt god ärthummus.

Grabben är inte helt övertygad om det goda i det här. 

Men han har å andra sidan inte smakat på det än. 

Min gom tyckte däremot absolut om det. Och det finns en uppenbar risk att jag faktiskt köper hem lite frysta ärter bara för att. Trots, att jag då, som sagt har projekt tömma-frysen på gång.

Nä, nu skall jag nog sätta mig i solen en stund och planera lite middag för lite fler än en handfull för nästa veckoslut.
Grabben går ut sin grundskola och det måste man ju lite fira när vi inte råkar ha en endaste studentfest inbokad i år.  Och så borde jag rensa lite i rabatterna och ge mig ut på en löprunda.
Jag har haft lite svårt att hålla mig, men efter att jag så ofta blivit lite fööör ivrig med att sätta igång med löpning (tålmodig är inte mitt andra namn…) med en del knepiga benhinneinflammationer och sådant i släptåg har jag nu bestämt mig för att ta det Riktigt Lugnt. Tisdag, torsdag och lördag -eller söndag är mitt program. 30 minuter. Typ.

Och det är kanske en ganska bra sak när man faktiskt längtar att få ge sig ut. Fast jag vet att det blir tungt. För konditionen, ja den har jag nog tappat på vägen någonstans…
Mitt anspråkslösa mål är att klara av att löpa 5 km eller (optimistiskt 10 km) till hösten - utan att grimasera och vilja gena hem vid varje vägskäl.

Ja, allt hittar man på…det är ju inte det första försöket det här. Hoppas det blir det sista och att det nu skall ske - undret att jag blir en sådan där som springer.

SKÖNA, SKÖNA MAJ...

 Och inte alls, alls skönt i mina stackars vader. Nej.
Ni som har orkat traggla sig igenom min tillvaro här via bloggen, vet att jag inte på det där naturliga sättet är så där härligt sportig och så. Jo, jag yogar hyfsat regelbundet och traskar runt i skog och mark, med eller utan hund och så går jag ju de där obligatoriska hundpromenaderna förutom de dagar då jag lyckas genom hot och annat elände få tonåringen ut på de samma. Det händer.

Men för ett par år sedan så fick jag en sådan där underlig tanke att jag skulle börja jogga, och till min stora förvåning så gillade jag ju det. Lite.

Inte så där att jag flög fram som en hind över ängarna precis, men det var riktigt, riktigt okej…isynnerhet efteråt.

Nå, efter en vår med regelbundna löprundor kom en het sommar med inte så regelbundna löprundor och sedan kom hösten med en massa annat som fick joggandet att landa allt lägre och lägre på prio-listan. Och så kom ett ryggskott och så har jag aldrig riktigt fått igång det där igen. Och

 Och nu. Är jag igång igen…Ja, herrejeeeee….mina vader - jag döööör! Minst!
Konditionen, flåset, det skall vi nu inte ens tala om. Jag jobbar på att ta mig runt några fjuttiga kilometer med äran i behåll. Vi är där.
Hade någon frågat mig hur det känns i förrgår hade jag tyckt att det går ju bra det här. Efter dagens länk, som inte var annat än att jag släpade mig fram, kan jag inte med bästa vilja påstå att jag just nu skulle falla i trans över löpa-endorfiner. Så till den grad jobbig var dagens runda att jag tänkte att jag skall skriva inlägg om det omöjliga att gilla löpning. Någonsin. Under några som helst omständigheter.

Skulle det inte vara för det där löpa-minnet som finns någonstans om hur vansinnigt skönt det kan vara, så skulle jag sluta här och idag.

Men nu ger jag det en chans. Återkommer om hur det blir med den saken.
Just nu är det inte skönt alls!

I trädgården är det desto skönare vart man än tittar, känns det som. 

Men så är det också sköna, sköna maj.

Som vi längtat! 

NÄR MAN ÄR HERRE PÅ TÄPPAN...

Ja, då är man det liksom. Inget tu tal om saken.

Bryggor och sädesärlor hör ihop som handen i den kända handsken. Knappt hade vi fått brygglocket på plats innan vi hade en lite sädesärla som med enorm självkänsla bara kapade bryggan åt sig själv.

Till saken hör att bryggan är…rätt tilltagen. Och sädesärlan…rätt liten. Men det spelar ingen roll.

Bryggan är hans. Punkt. 

Inte ens en liten terrier på kvällstur kan få en sädesärla att rubba sig från sin post. Tummen upp för det!

Lite kunde man kanske burra upp sina fjädrar och brösta upp sig. Men jo…det var en terrier som backade! Förmodligen för att terriern i fråga ogillar att gå på bryggor, men det behöver man ju inte berätta åt sädesärlan…Vi låter honom hålla liv i tanken på att bryggan är hans. 

I tallen intill håller flugsnapparen på att återerövra sitt revir från i fjol. Verkar inte som om han hade någon utmanare här, inte. 

Och vad timmermannen snett upp till höger på bilder har för konkurrens, det återstår att se. Men med de känselspröten borde man väl ligga bra till…eller hur? ;)

Vårens små maktkamper är fina att följa med, bara man ger sig tid att hitta de där små, små tecken som finns. I våren. 

SYNKRONISERINGSFÖRSÖK...

 Det händer numera mer sällan att vi alla lyckas synkronisera våra kalendrar så att vi alla kan åka ut till stugan. På en gång. Samma dag, och dessutom samåka! Med vuxna och halvvuxna barn i familjen blir det mer och mer sällan som det sker. Men nu skedde det.

Alla fick sitt klart i tid och vi hann landa ute på stugan lagom att se en sol sjunka bakom skogsbrynet på andra sidan viken. Men vi var alla här. Stugan var småkylig eftersom våren minsann tagit fem steg bakåt och även om det finns ljus, så finns det liksom inte värme. Inte än i alla fall. Men strunt i det.
Vi är hela gänget här på en och samma gång. Och det är alldeles underbart, och fasligt trångt. Det är så här när vädrets makter lite bråkar med en och man inte riktigt känner för att ta de där uterummen i bruk, som det blir tydligt hur pytteliten stugan ändå är.

På sommaren tänker man inte så mycket på det.

Morgonen var isande kall. Det var inte många värmegrader och vinden blåste från norr. Just den vinden sitter som ett smäck mot stugan och det krävs lite jävlaranamma att inta sitt morgonkaffe på terassen.
För att det skall man göra. Det hör till. Galet jag vet, men ändå. Det hör till.

Senare på dagen mojnade ändå vinden och solen tittade fram till och med. Det var skönt det. Fick solstolarna, som skall placeras nere på bryggan färdigmålade och inväntar nu varma vindar och solgass.

I väntan på det, få jag snällt bara följa med vikens individer och deras sysslande och pysslande. Vinden mojnade och vågorna blev till små, små krusningar på ytan. Många av vikens invånare ligger kanske och ruvar, för det är väldans tyst och stilla. Endast en ensam svan och ett gäng på tre skrak-killar simmade omkring. 

Den förstfödda har nya planer på att ge sig iväg ut i världen. Det synkroniseras tidtabeller med en alldeles speciell tös i Sydkorea för att de unga tu skall kunna ses och vara tillsammans. Även om världen blir mindre på ett sätt så är kilometrarna ändå de samma, och att ha sin käresta sådär sjutusen kilometer bort är nog aningen påfrestande. Nå, nu ser det ändå ut som om de skulle kunna mötas för någon månad i alla fall på sensommaren. Var de sedan skall landa efter slutförda studier…ja, det är en annan historia det! 

Men det tar vi sedan när dess tid är. Nu är vi alla här och har ätit härlig palak paneer och öppnat grillsäsongen - om också bara för att hastigt grilla lite sparris - men ändå. Det räknas ändå! 

Och ja, jag sitter ju första gången ute på terassen och bloggar. Det är inte varmt alls, och jag har varit och fyllt på hett te i min kopp redan ett par varv. Det hinner kallna snabbare än jag hinner dricka det. Ångrar att jag inte kom på att ta med mina torgvantar, de skulle ha suttit bra nu, när jag sitter och knapprar på med något stelfrusna fingrar. Torgvantar är för övrigt det bästa att ha när man fotar på höst-vinter-vår. Varmt, men ändå har man fingrarna lediga till reglagen. Bara bäst.

Skall gå en sväng genom skogen ner till sandstranden på andra sidan udden och se och lyssna på vårens ljud. Om nu någon ids föra något ljud alls i denna kyla? Man kan ju undra….

NÄR MAN TALAR OM TROLLEN...

Igår satt jag och undrade var fru flugsnappare blivit av, men idag såg jag att hon dykt upp i trädgården, till inte bara en utan två flugsnappeherrars stora glädje. Och nu ser det ut som om holken i pilen skulle få nya invånare. Lite skoj! 

Annars har min lediga dag gått till diverse pappersjobb, bland annat skattedeklaration, den sanna höjdpunkten på året. Och så har jag sått det sista i mina odlingslådor. Eller det jag sår direkt alltså. Lite squash-frön har fått komma in i en barnkammare och vänta på mer värme. 

Sällskap i trädgården hade jag av hackspetten som alldeles tydligt har något larv-gott på lut i stubbarna efter ett antal fällda granar från tiden innan jag blev värdinna på den här lilla jordplätten. 

Eftersom det nu är fastslaget att jag kommer att lämna detta lilla paradis på jorden och gå vidare på min vandring så känner jag att det är de som kommer efter mig som får göra, eller låta bli, att ta de stora besluten om att fälla träd, eller låta bli. Efter det beslutet är det innehållet i krukorna som får prio ett, om man säger så. Min fokus är redan någon annanstans. Mer om det senare.

Men oberoende så är det med stor lättnad och glädje som jag märkte, medan jag påtade på i trädgården, att hon som var så saknad hade återkommit! Flugsnappe-tjejens tåg hade anlänt. Och oj, oj, oj, vilken glädje i buskarna! Killarna visste inte hur det skulle vara...

Då spelar det kanske trots allt inte så mycket att frisyren inte kanske är fullständigt perfekt, för här är nu lite "love-is-in-the-air" på gångs! 

Och i morgon är det "måndag och fredag" på en och samma gång. Onekligen är det skoj med lite helgdagar såhär mitt i veckan. Det finns många som svär och dirvlar över dem, men knappast finns det någon som tvingar en att ta ledigt? Eller? 

Själv tycker jag att det är skönt med en extra helgdag i maj - även om dagens verkliga tanke nog fått ett lager historiskt damm på sig. Men en extra ledig dag att möta våren är väl ändå det minsta vi stackars nordbor behöver? Må ursprunget vara något helt annat! 

Men i morgon är det jobb, och sedan blir det att styra nosen mot skärgård och skog och stugan och det känns galet fint det! 

Att man kan längta efter en småkylig havsvik så det river i hjärtat, tänk!