… ja, som jag lite lovade, eller hotade med, beror lite på, så
tänkte jag köra ett "en-bild-i-timmen"-inlägg som jag tycker
är en ganska roligt sätt att förmedla en alldeles vanlig dag.
I alla fall för mig som bloggar om just alldeles vanliga dagar.
I början gick det ju riktigt bra, att ta de där bilderna en gång i timmen, men
ni får se att det lite strular till sig där mot slutet…
Nå, men vi börjar:
Klockan var strax före KLOCKAN 8 när jag tassar ner från övre våningen.
Katten har varit ute hela natten och väntar redan på trappan att jag skall vakna och
släppa in henne för frukost.
Ni ser på öronställningen att hon minsann redan är medveten om att jag är vaken.
Så följer de där rutinerna som är samma, vardag som helg.
Mat åt katten, mat åt hunden och kaffe åt mig.
Sätter på en tvättmaskin.
Går efter morgontidningen och sätter mig i solen på terassen.
Vilken höstdag!
Funderar en stund om en utfärd i naturen skulle kunna klämmas in,
men inser att det skulle bara bli att stressa till det hela.
För morgnar som den här tror jag skall avnjutas i lugn och ro.
Går efter tidningen.
KLOCKAN 9 har jag läst tidningen, kollat nyheterna på nätet
och druckit en ansenlig mängd kaffe. Jag hör till dem vars kaffekonsumtion
är väl tilltagen på morgonen, men klingar av desto äldre dagen blir.
Sitter kvar ännu en stund i septembersolen, avklarar ett par samtal och
fyller i några blanketter som legat på mitt kontorsbord ett antal dagar redan.
I tidningen finns en artikel om en bekant som insjuknat i akut leukemi.
Känner samma enorma beundran för hans sätt att ta den nya situationen nu som
då när jag hörde om det strax efter hans insjuknande.
Känner samma oro som då. Om en helt frisk människa plötsligt bara blir dödssjuk?
Ja…då kan det ju hända mig…också?! Mina nära?!
För det är ju som han säger i artikeln:
"Folk blir sjuka, nu var det jag".
Minns att jag en gång enfaldigt frågat en person som var mitt uppe i
en kris med sjukdom i familjen;
- Hur orkar du frågade jag?
- Har jag några val? var svaret jag fick.
Jag funderar nu och då på det där, att vi ändå har så mycket mer
av resurser att ta fram om, eller förmodligen mera när, det händer.
Tänker på dem som överlevde Estonia-katastrofen, idag 20 år sedan.
Den ena tanken leder till den andra.
Stiger upp och klär på mig, tar hunden och går en kort och snabb promenad.
Vid KLOCKAN 10 är jag tillbaka och märker att tvättmaskinen skurat färdigt.
Hänger ut tvätten och hoppas att den skall hinna bli torr till kvällen.
Efter att lillgrabben varit två veckor på prao på annan ort är största delen av hans kläder i
behov av en sväng i tvättmaskinen. Och han är i behov av rena kläder i morgon bitti,
då skolan kallar igen.
På tal om honom ja, han snusar fortfarande gott där i sitt krypin i övre våningen,
sådär som bara tonåringar kan.
Börjar tillreda en lunch för oss. Kollar vad det finns i det rätt så tomma
kylskåpet och i det magra utbudet i grönsakskorgen.
Det blir en omelett med fetaost, avokado och lite basilika.
Vid 11-snåret har vi käkat klart och jag slår mig ner med senaste numret av Lantliv medan
grabben, av ljudet att bedöma snabbspolar igenom typ alla sina nerladdade låtar.
Dricker ytterligare en kopp kaffe och bläddrar vidare i tidningen.
Känner mig lite söndagslyxig i min knarrande korgstol i solskenet.
Jag hinner ännu fylla på lite fågelfrön innan det är dags att ge sig iväg.
Byter om . Slänger lite mascara på fransarna och kammar håret.
Redo.
KLOCKAN 12 hoppas vi in i min trotjänare till bil (och jo den kunde må
bra av lite tvätt och vaxning…men allt sådant där ligger rätt lågt på min lista…)
och styr kosan österut mot en liten plats som heter Helsinge.
En liten by som faktiskt var ursprunget till vår huvudstad Helsingfors.
Numera mycket, mycket inklämd mellan motorvägar och flygfält och
ja…
En liten plats med mycket historia alltså, men nu ganska inklämd
av tillväxt på många plan.
Stora varuhus som bla Plantagen och Bauhaus och alla de där andra Giganterna har tagit över
där det engång var åkrar och skog.
Och så skall det väl vara? Utvecklingen.
Det är bara det att jag är uppvuxen ett stenkast härifrån.
Här i Helsinge, precis där Plantagen nu står var det bara skog när jag gick i skolan här
intill. Det var hit vi gick på excursion på biologitimmarna.
Inte till Plantagen då, utan till skogen innan den….;)
Det har ju gått sina decennier sedan dess.
Och man måste ju bara gilla läget, eller något.
Hur som helst, så var det vid KLOCKAN 1 som jag stack mig in här för att köpa lite höst-
pynt till gravarna som nu skulle bli lite höstfina.
Men innan det körde jag hit:
Ja, det här ja.
Här har jag bott i ett par omgångar av mitt liv.
Hit flyttade jag som nybliven hustru. Sedan bodde vi i sju år annanstans, för att
återvända för ett par år, för att igen flytta.
Numera, eller för tillfället bor min svärmor och mina barns far här.
Av olika orsaker valde vi att bo skilt
När han flyttade tillbaka hit för att möjliggöra för sin mor att bo hemma valde jag
att stanna kvar på landet för att möjliggöra för vår son att få gå i skola
på landet bland sina barndomsvänner.
Vi insåg att våra tankar och vad som förväntas av oss och vad vi vill stå för
inte går ihop.
Så vi blev särbon. I största samförstånd.
Och kanske var det precis vad som behövdes, för numera är vårt
förhållande så mycket bättre än innan vi valde att ta lite avstånd.
Vi trivs tillsammans nu, har roligt och ja, det känns riktigt fint.
Men vi fortsätter att bo på vart vårt håll.
Än så länge i alla fall.
KLOCKAN 2 hade jag alltså fått i mig ytterligare en kopp kaffe, talat med
min svägerska och svåger från Sverige som varit här på
höstsemester, träffat en dam som kommit cyklande från
Helsingfors och bara stack sig in här för att se om någon på gården
kom ihåg henne. Hon hade inte varit här på 50 år (!)
Tänk, där kom hon cyklande. Så där bara. En dam på dryga 65 år.
Hennes mamma hade i tiderna nämligen jobbat som koskötare på gården.
Och det var inte igår det precis.
Korna såldes från den här gården redan 1964 nämligen.
Det blev lite mer kaffe i bersån med minnen från svunna tider….
När klockan började närma sig 3 kördes den lånade golfbilen fram.
Den lånades för att min svärmor som redan uppnått den ärevördiga åldern av 90 år
skulle komma med på en föreläsningsvandring om de arkeologiska utgrävningar som
gjorts i området runt kyrkan ett stenkast ifrån.
Och även om min svärmor är tuff som få, och stundvis kan himla sig över
att hon inte klarar av enahanda småsysslor och fnysa;
- Ja, hur sjutton skall det sen bli när jag blir gammal på riktigt…?,
så är en vandring, om än en kort sådan ändå lite för mycket för henne.
(jo, hon är alltså nittio - men inte gammal "på riktigt"!)
Hon förtjänar nog ett alldeles eget inlägg, har jag på känn?
Nå, vid halv tre snåret startades golfbilen och de var på väg.
KLOCKAN 3 började rundvandringen.
Nu är jag ju som känt löjligt dålig på att minnas namn så tyvärr, tyvärr
minns jag inte namnet på vår utmärkta guide (han i lila), själv arkeolog och
medverkande i utgrävningarna.
Och jo, jag skulle faktiskt hemskt gärna skriva ner en hel
massa om vad han berättade om vad de hittat och kommit fram till.
Men, men…kanske vi ändå lämnar det till en annan gång?
Om någonsin?
Men sååå intressant!
Och jo, någonstans här tappar jag kollen på vad klockan är och att jag skulle fota vid vissa klockslag.
Och jo, jag gjorde ju ett försök...
Men så blev det som det blev, jag fotade en massa annat också…inte bara de där
en bild i timmen.
Ja, ja…själva "arkeologivandringen" tog kanske en timme och var som sagt
jätteintressant.
När timmen var slut styrde golfbilen, som hade fått ett stycke son på
flaken till hemåt, och jag stannade kvar på kyrkogården för att
fixa gravarna i höstfint skick.
KLOCKAN 4 gick jag runt med kameran på gravgården och bara njöt av det finfina höst-
vädret. Hur kan det ändå komma sig att 16 grader i juni kan kännas så otroligt kallt,
medan 16 grader i september känns som sommar?
Förbi den här muren går jag då jag skall ta en genväg till "mina" gravar.
Jag hör till dem som tycker att gravgårdar är så otroligt fina platser.
Detta lugn och värdighet som finns här.
Där finns en atmosfär som är nästan omöjlig att finna någon annanstans.
Kanske är det just det här med historia som gör det.
Århundrade av lugn. Av avskildhet. Av ro?
Helsinge kyrka anses vara den äldsta kyrkan i huvudstadsregionen.
Vi talar 1460-tal här.
Och jo, här är jag både döpt, konfirmerad och vigd.
Innan den här stenkyrkan byggdes så lär här ha funnits en mindre träkyrka.
Men nu skall jag inte snöa in mig på historia, men en liten berättelse måste jag bara
få dela med mig:
Som ni kan se här - och på många andra kyrkogårdar så finns det inga gravplatser
på norra sidan om kyrkan.
Just här beror det delvis på att här är jordlagret väldigt grunt, ni kan
se berget sticka upp här och där i gräset. Men också för att man
var rädd för att om domedagen (eller något annat ruskigt) skulle
komma så skulle kyrkan förmodligen falla norrut - mot mörker.
Dessutom var ju den här delen av kyrkogården en stor del av dagen förlagd i
skugga av kyrkan - och där ville man ju inte vila.
Men!
I utgrävningarna hade man ändå hittat några gravar som funnits här.
Delvis var det säkert gravar från kriminella och annars människor som var
utstötta av olika orsaker.
Men det som berörde mig, var att där också funnits gravar av små spädbarn.
På den tiden var det ju så att om barnet inte hunnit döpas innan det dog,
hade det följaktligen inte upptagits i församlingen, och hade alltså
ingen rätt att begravas i vigd jord.
Så de gravar som hittas här var förmodligen "smyggravar" där föräldrarna
i smyg begravt sina små som inte ännu hunnit bli döpta för att de små
ändå skulle få vila inom kyrkans murar.
Känns ganska hårt. Att man tänkt så.
Det berättas också om spädbarnsskelett som hittats undangömda i klockstaplar, i
övriga byggnader på kyrklig mark allt för att försäkra sig om en sista vila
på helig plats.
Vad det nu sedan innebar. Och vad det innebär än i dag.
Kunde bli ett eget inlägg det med.
Men det får vi också ta en annan gång.
Här gick jag runt säkert en timme eller så.
Vid 6-snåret, lite över landade vi på en restaurang för att klämma i oss
lite mat. Det här är första och förmodligen sista gången jag släpat med
en kamera till restaurangen. Men nu har jag alltså också gjort det.
Som de flesta andra bloggare sysslar med :D.
Jo tack, maten var helt ok om också inget som fick mina smaklökar
att gå igång på allvar. Men helt okej…
KLOCKAN 7 började vi styra hemåt och eftersom det tar oss en timme
sådär att nå hem, så möttes vi av en aningen bister hund
där vid 8-tiden, som smått undrar var vi hållit hus.
Ljuset har redan för länge sedan övergått till höstmörker och
det blir till att plocka in byket mer på känsla än att man faktiskt skulle se något.
Ljuset att ta foton är obefintligt, så de finns inte.
Och vid 9-tiden går jag en snabb sväng med hunden.
Kryper upp i soffhörnet, läser en artikel på datorn och slötittar på tv.
Börjar skriva på ett inlägg här till bloggen.
Det blev visst ett långt ett idag…
