FULL MÅNE OCH FULL RULLE...

…och aaaah, nu är det äntligen fredag och ett helt härligt veckoslut framför att fylla med allt

möjligt skoj!

Sitter här i mitt soffhörn och känner att fullmånen gjort sitt med några inte-så-mycket-sömn-nätter i 

veckan som gått.

Men nu, nu är ögonlocken härligt tunga och en sådan där skön dåsighet sprider sig

inom mig.

Jag ser minsann emot en lång natts sömn! 

Det skulle sitta ovanligt bra!

*

Senaste natt hade jag ett stycke liten hund på rymmen.

Skulle släppa ut henne för en sen "sväng på gräset".

Medan jag stod och beundrade månen

fick hon syn på Någonting (katt, ekorre, hare?) i andra ändan av trädgården och innan 

jag ens hann dra efter andan för att ropa henne tillbaka, sa det swooosch i gräset 

och krrrrsssch i staketet när det klagande gav efter just så mycket att 

en grythund rymdes under.

Och när vi talar grythund - då behövs det inte många cm…

Såg en skugga som wroooomade över grannens tomt och ner mot stranden.

Det tog tre sekunder.

Skallet hördes mindre och mindre, längre och längre bort.

*suck*

Det här är min första hund någonsin som inte har lärt sig ens grundkurs i att stanna

innanför sina gränser. Eller jo, det funkar tills Något Som Man Kan Jaga Dyker Upp.

När det sker är all lydnad som bortblåst från den här terrierns hjärna.

Väntade en stund med förhoppningen att den ivriga jakthunden skulle hitta hem själv.

Men icke.

Natten var tyst och bara månen fanns där.

Med en suck, en djup suck, höll jag precis på att hoppa i bilen när telefonen

ringde. En granne ett litet stycke ifrån undrade om jag saknade en hund?

En nanosekund tänkte jag förneka att det är min...

Nä, det är ju jag som inte fått lydnaden starkare än dess jaktinstinkt.

Bara att resignera och tassa efter rymlingen.

Rymlingen som hade tagit sig under grannens terass, som den inte hittade ut ifrån, som hade

väckt grannens boxer, som blev hejvild över en främmande hund  under terassen, 

som nästan ledde till hundslagsmål, som ledde till att granngubben fick ta sin 

boxer på en liten nedlugnande promenad, som ledde till att grannens tonåring 

fick krypa under terassen efter min hund, som ledde till att de fick tag på 

mitt telefonnummer från hundens halsband, som ledde till 

att jag - eller min hund då - väckt upp

hela familjen mitt i natten. Som ledde till att vi stod på en sandväg mitt i 

natten och skakade hand och presenterade oss för varandra.

Också ett sätt att lära känna sina grannar som bor här ett stycke ifrån.

Kanske inte det bästa av sätt - men man kan ju alltid hoppas att 

de också, eh..njöt av fullmånen och en uppfriskande liten promenad

så där mitt i natten?

Om mitt hundskrälle fick sova i den skönaste av fotändor?

Not!

Som den ändå kloka hund hon är insåg hon att hon kanske

skall sova på soffan i natt. 

Matte var visst inte på det mest försonliga humöret i går…

*

Men idag är en ny dag - och  i morgon, då skall det hända grejer

härhemma! 

Go'natt gryn.

(och jo, hunden har återfått sin plats i fotändan…)

Långsint är jag då inte ;)

 Och om ni inte sover så kan ni ju alltid njuta av månen,

tycker

VARDAGENS SMÅ GULDGRYN OCH DET DÄR MED FLOW...

…på veckoslutet laddade jag upp den här bilden på plockade nässlor på 

facebook. Och den på soppan nedan.

Man kan ju fundera varför jag gjorde det? Egentligen.

Vem sjutton fotar nässlor och även om man nu skulle göra det, vem 

laddar upp dem osv osv…

Jag kom på att det egentligen är frågan om att (för mig) skapade den här

möjligheten att gå rakt i trädgården och plocka min mat fyra meter från köksdörren

en sådan skön flowkänsla att jag ville instinktivt dela den med mig.

Jag hade ju egentligen planerat annat till middag, men så fanns nässlorna där

och planerna ändrades och det blev just en sådan där skön mjuk spontanitet som

vardagen ibland kan bjuda på - om man är lyhörd för det.

Det är redan några år sedan jag ramlade över ordet flow första gången. 

Det skedde i samband med en överenergisk föreläsare som pratade om

flow i arbetslivet. Och absolut, jag tror på att man, åtminstone stundvis, kan 

uppnå ett visst flow i sitt arbetsliv. Och att det är dit man skall försöka nå.

Då när allt flyter på precis så där som man vill, när allt bara faller på 

plats i en rytm som passar en precis perfekt.

Och visst, det händer ibland. Oftast alldeles för sällan. Och ofta lyckas

det inte av orsaker man inte kan påverka det minsta.

Så jag har börjat tänka mer på hur man kan få flow i sin fritid, den tid man kan 

påverka så mycket mer.

Och vad är flow för just mig?

Jag kan säga ärligt att min minidownshifting verkligen inte har gett mig någon

som helst flow på jobbet. Tvärtom. Jag har lika mycket jobb, bara att jag

försöker hinna med det på 60% av den tid jag hade innan.

Det betyder en hel del - stress.

Så med tanke på det kommer det att kännas helt okej att återgå till 100 % igen.

Kanske jag finner en flow? Jag vet inte.

Å andra sidan har just den lite väl tilltagna stressen att klara av allt på 

jobbet fått mig att söka efter verktyg att kunna varva ner och faktiskt

njuta av mina lediga dagar. 

För lediga dagar är ju lite bortkastade om man går omkring och har en

stress inom sig och bär på någon sorts skuldbörda, vilket så lätt drabbar

oss hyfsat samvetsgranna personer.

Jag vill ju inte att vare sig företaget, som betalar min lön, eller

framför allt mina kunder skall behöva lida av att jag väljer att trappa

ner en tid. Det blir väldigt lätt att man inte riktigt kan släppa taget då man har ledigt.

Eller så har det varit för mig. 

Så jag har faktiskt blivit tvungen att lite jobba på det här. 

Och flytta över fokus från att försöka hitta flow i arbetet till att hitta det i 

mitt privatliv.

Jag har tampats med dåligt samvete för att jag inte är duktig/produktiv/effektiv

även de dagar jag är ledig. 

Även om de lediga dagarnas kvällar går åt till att studera.

Emellanåt är det inte riktigt klokt hur man är funtad!

Så jag har tagit som en utmaning att verkligen försöka hitta någon form av flow

i min vardag. Vad är det som gör att vissa dagar känns så bra och att det 

är ett skönt flyt? 

Ofta kan jag hitta svaret, paradoxalt nog, i att de dagar jag unnar mig,

tid att bara vara, oftast visat sig vara de dagar då det mesta andra

också bara flutit på - på ett bra sätt.

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv tillåtelse att bara vara?

Idag gjorde jag lite så.

Min lediga dag.

Jag sov länge, stängde av väckarklockan efter att lillungen stigit upp och 

jag hörde att han tassat upp och gjort sig klar för att åka till skolan.

Jag sov och sov och sov. 

Vaknade av en katt som stirrade på mig med en min som sade att

hennes morgonmålstid minsann var för x-antal timmar sedan.

Kände mig utsövd - men inte utvilad.

Det är stor skillnad. Och jag reflekterade över det.

Att det är skillnad.

Kan det vara så att min sk. downshifting faktiskt haft helt motsatt verkan på mig?

Jag är mer stressad för att jag försöker få lika mycket gjort (på jobbet) på nästan hälften

mindre tid och min lediga tid går åt till att ha dåligt samvete för att jag är ledig?

Det är ju helt avigt och vindigt och skevt!

För att inte säga…galet!

Börjar min morgon (läs förmiddag) med ett riktigt lååååångt yogapass.

Startar med en meditationsstund som får ta den tid det tar för att hitta 

ett skönt lugn. Idag tar det tid. 

Inom mig går jag på högvarv och det tar tid att varva ner.

Går igenom alla asanas jag känner att jag behöver.

Idag blev de många. 

Det fick ta den tid det tar.

Men efteråt, när jag satte mig på terassen med en kopp citronte kände jag att det 

hade gjort så gott i både kropp och knopp, att den här tiden var värt allt.

Inom mig fanns ett lugn, i kroppen fanns avslappning.

Det känns bara bra!

Senare på kvällen, under kursens gång, märker jag ändå att jag 

drabbas av rastlöshet, och blir okoncentrerad, att jag redan i tankarna är i morgon.

Och allt jag skall hinna med.

*

Har så mycket att lära mig ännu om att vara i stunden.

Ta vara på vardagens guldgryn.

Och att hitta den där flowen. 

Vad det nu sen är - på riktigt - för mig?

OCH EN BLOGG SOM SLÄPAR EFTER...

…ja det är ett faktum. Bloggen ligger efter en vecka - minst!

Veckan som gått har varit rätt arbetsdryg, eller ja det har bara varit rätt mycket!

Men eftersom det inte finns någon regel i världen på att en blogg behöver följa en världslig klocka, 

så vips tar jag er tillbaka nästan en vecka i tiden.

Swoooosssch….

Ibland är det ju faktiskt så att det faktiskt sker något riktigt på stugan också.

Även om bloggen kanske ibland kan ge en något missvisande bild av att 

det är lättjans högborg. 

Nu är ju verkligheten inte riktigt så…tyvärr!

Ibland eller rätt ofta är det ganska mycket råjobb faktiskt, även om det har 

en tråkig förmåga att bli rätt ointressant på bild och så…

Senaste veckoslut var en sådant där råjobbsveckoslut.

Gott, svettigt och allt.

En, två, tre….fyra stora tallar fick ge sig för motorsågen.

Sågspån yrde i luften och täckte in det mesta i ett doftande damm av nysågat virke.

En av de absolut vackraste tallarna fick gå hädan. 

Den har fått stå i 25 år i fred. Tjugofem år!!!

Faktiskt så nära intill huset att vi till och med i 

tiderna sågade ut en "växtglugg" i taköverhänget bara för den. 

Det var ju nyss det?!

Den skönheten har nu kapats.

En skönhet som i ett nafs täcker in hela taket i ett tjockt lager av barr 

har fått ge sig. Denna eviga kamp mellan skönhet och praktiskhet…

Ena dagen sågades det ner träd så det stod härliga till.

Andra dagen kom traktorn som levererade virket som sågats upp

från träden som föll i vinterstormen förrförra vintern.

Det skulle radas, för att någon vacker dag bli till en trappa

ner till vår terass där vid havsstranden.

*

Utetoan fick ett nytt tupplock och jag märkte att det faktiskt 

gått skrämmande tio, nej elva, år sedan jag målat akvarellen som 

pryder toan…

Det var ju ALLDELES nyss - det med!

Och det var också alldeles NYSS som jag gick i skogen med äldre sonen,

och jag looovar, då var han inte mycket högre än de högsta blåbärsrisen!

Nu sitter han där och nojsar med min hund, saknar sin flickvän som är 

på andra sidan jordklotet (nästan) och är själv (igen) på väg ut i 

världen för ett år. 

Hmmm….kanske det inte är bara bloggen som släpar efter i tid?

Kanske tiden går alldeles för fort för bloggerskan också?

Eller något sådant?

Och stugan, ja den borde målas igen så småningom - och det var ju OCKSÅ alldeles

nyss det gjordes!

Eller var det…?

undrar,

GRÅTT ÄR FLOTT...

…och jag har gjort ett stooort beslut idag!

Riktigt varifrån beslutet kom och varför just nu har jag helt ärligt ingen aning om,

plötsligt var det bara helt självklart.

Aj, vad jag babblar om? Nå, gråa hår!

Jag hör till den där som fått tilldelat en hel del mörkt pigment då det begav sig.

Tacksam och glad för det, sällan jag bränner mig i solen och redan nu har kunderna frågat

om jag varit till södern fast det bara är den bleka finska solen som färgat mig.

Det är den där fina sidan i det hela. Bra pigment.

Men så har vi håret då. Jodå det är mörkt. Mest.

Men…

…redan då jag var 21 hittade frissan mina första grå hårstrå och de har ju

inte blivit färre genom åren. Snarare tvärtom, konstigt nog. Och så verkar de

dyka upp i en allt snabbare takt. Knappt hinner jag få håret fönat torrt innan jag har 

en gråsprängd bena - igen.

Till min frissas stora förtret och misströstan tar jag ibland till de där 

färgburkarna man hittar där breved tandkrämen i butiken. Ibland? 

Skrev jag ibland? Det sker faktiskt  r ä t t  ofta är jag rädd för! 

Det mår nu håret inte så bra av, och jag vet det! 

Men…som det nu är så är jag; 

a) rätt lat att beställa tid till frissan - just i tid. 

Och så blir det någon form av paniklösning. Inte bra.

b) tycker i ärlighetens namn att det blir aningen för kostsamt för min 

magra lilla plånbok att ränna hos frissan var och varannan vecka.

När jag senast var hos frissan så höll jag just på att 

återhämta mig från mitt ryggskott och sittande var inte precis min grej,

så det blev bara lite försiktiga ljusa ränder och toppade hårtoppar.

Jag vet att jag inte borde färga håret så ofta som jag gjort den senaste tiden, 

därför ränderna. Jag köpte mig helt enkelt lite tid.

Så nu har jag en riktigt synlig vit/grå-salt/peppar-rand i pannan, 

för att inte ta om ifall jag har bena.

Men…jag gillar det?! Banne mig, jag tycker lite OM det!

Kan det vara så att de egna färgerna i ansiktet blir annorlunda med åren?

En tid redan har jag upplevt att mitt mörka hår känns så "hårt", även

om jag fortfarande blir lika solbrun som innan.

Något är bara annorlunda. 

I torsdag skall jag till frissan och smida krigsplan.

Eftersom jag har ett hår som når nedanför axlarna så 

kommer inte det här att gå i ett nafs precis.

Och klippa mig korthårig - si det tänker jag då inte!

Få se hur det blir? 

Kanske projektet är genomfört till min 50-årsdag om ett knappa par år?

Med mycket man gör så är det ju gott att ha lite inspirationsbilder.

Just till det här projektet hittade jag inspiration

HÄR

Med risk för att se ut som en kråka en tid framöver så drar 

operation grått är flott igång.

Nu!

ALLA DESSA VALBORGAR...

…fördelen med att man tragglat sig igenom ett och annat levnadsår är nog den 

där sköna känslan av att man lyckats skaka av sig vissa "måsten" och att

det är helt okej. Men också det där att kunna luta sig tillbaka och minnas.

Nu låter jag som 102 - och riktigt där är jag ju inte, men lagom på väg att

kunna börja se bakåt också och det med lite perspektiv i kikaren. 

Valborg och första maj är ju sådana där dagar då vädret spelar en viss roll.

Ganska stor roll. Och vädret kan ju vara precis hur som helst. 

Jag tror det sitter en liten vädergud någonstans och myser över att en dag i året 

ha den totala makten att strö vilket väder som helst ur väderpaletten över stackars 

små nordbor som vill fira att vintern rasat. 

Jag ser honom framför mig gnuggandes sina händer och mumlande i sitt långa skägg:

"Jaha, jaha, skall vi vrida upp värmen och strö sol över det arma folket, eller skall vi 

kasta ner lite snö och hagel kryddat med en och annan stormvind?

Eller skall vi sprida regn över hela alltsammans så det absolut inte finns en endaste 

torr fläck att breda ut sin picnic-filt på? Gärna så att ifall man iklätt sig högklackat så

låter det smasch-smasch vid varje steg i den mjuka parkgräsmattan."

Om vädret idag kan man väl bara tänka att gubben är på dåligt humör.

Eller har en sällsynt dålig humor!

Jag menar vad är det för idé med att skämma bort oss stackare med 

sol och värme i veckor och sedan slänga snö, regn och hagel och åska(!) 

i nacken på de stackare som vill klä sig i sin sommarstass, sjunga in våren

med lite gott i glaset? Eller sen de då som marscherar för någon saks

skull. Varför skall de frysa?

Sådant kan man bli förkyld av, vet jag väl. 

Inte så bra!

Och sen vi andra som väljer att stanna hemma och kanske sett fram emot att 

ta itu med den där lite bortglömda trädgården. Så lite rucola, peta ner någon 

lök. Kratta det där sista som blivit ogjort, för att det hela tiden finns så 

mycket annat, kanhända roligare, som tar av ens tid.

Plockar fram ylle-plaggen igen och försöker locka hunden ut.

Det går inte. Hon har förankrat sig i soffan och vägrar, vägrar, vägrar.

Gå själv! säger hennes blick.

Jag ger upp.

Sätter mig vid datorn och läser en stund. 

Hör en liten röst inom mig som omisskännligt påminner om rösten till ett litet

dåligt samvete, som envist påminner mig om att jag har ett skolarbete som 

f o r t f a r a n d e  inte har blivit påbörjat på allvar. 

"Tänk vilken chans nu när vädret är som det är och du ändå sitter inne.

Inte kan du vara i trädgården och inte har du orkat släpa dig till något 

valborgsrelaterat heller…just do your shit!"

Slår dövörat till och rensar vidare bland mina foton. 

Anser att det är viktigt och nödvändigt. Just idag.

Försöker samla ihop djurbilderna i en egen mapp för senare 

användning. 

Försjunker in i  mitt och struntar i att regnet slår mot mina 

fönster. Brasan sprakar och det är allmänt gott i min lilla tillvaro.

*

Plötsligt smäller det till och jag dras tillbaka till verkligheten.

En champagnekork landar vid min dator.

Ett mycket försynt sätt att påpeka att jag kanske kunde stänga ner.

Och om man nu lockar mig med champagne så är jag väl inte så där 

förfärligt svårt övertalad. 

Flörtar man med champagne så…!

När jag förbannat vädergudarna nog, både för egen och annans del 

roar jag mig med att läsa igenom diverse första-maj-tal som pluppar

upp på nätet. 

Internet - hur fantastiskt är väl inte det!?? 

Här kan jag sitta bekvämt i mitt soffhörn, njuta brasa och ett glas skumpa

(jo, det var alltså inte champagne, bara vardags-enkelt skumvin)

och läsa alla tal jag vill.

Jag behöver inte stå på ett regnigt torg i Tammerfors där polisen fått

ingripa för demonstranter. Inte för att jag annars heller skulle befinna mig i Tammerfors,

har aldrig ens varit där på Valborg, men ni vet så där i teorin.

Jag behöver inte ta mig till Helsingfors, där har jag varit många, många gånger

och lyssnat när man sjungit in våren i studentmössa och poplinrock.

Fast poplinrock kanske man inte använder längre? Men vad vet jag?

Så var det i alla fall då - i tiderna.

I Helsingfors lär det också varit anarkister i farten mot kapitalismen.

Det är nytt. 

Eller har jag bara varit så egocentriskt engagerad av mitt eget valborgsfirande i trädgårdens

tecken i så många år att jag inte reagerat på det?

Dagens bästa tal kommer ändå från Åland. 

Även om jag tillbringat många, många somrar i ö-riket har jag aldrig varit

där en endaste första maj.

Utan internet skulle jag missat det talet - också.

Om någon vill läsa så finns det här

Jag bär in lite mera ved, för attans vad det ändå kan vara kyligt denna 

Vårens Dag! 

Är det tiden i sig, mitt eget tidsperspektiv eller vad, som får mig att med stigande intresse

följa med vad som är på gångs med vår lilla värld?

För några intressanta diskussioner och blir om möjligt ännu råddigare i mina funderingar.

Fast det kanske är det som är meningen med att diskutera? 

Vid min sida har jag en som funderar föga över världen gång och riktning.

Hon bara skrynklar ihop sig och blundar gott i brasans värme.

Kanske är det en bra strategi?

Denna kyliga Första Maj anno 2014.

Kanske jag borde satsa på det istället?

undrar,