LUTFISK OCH GRÖT, TÅRTA SÅ SÖT...

...jag har rymt fältet. Så är det. Lite i alla fall.

Alla är mätta och dästa och skålarna är mer än halvtomma och det går någon

skränig film på TV. Alla soffhörn (också mitt) och fåtöljer är upptagna

och jag känner inte alls för skränig film.

Då flyr jag, genom trädgården, till min lilla ateljé.

Tänder ljus och en brasa och sätter mig vid det skeva skrivbordet, 

det med fönstret ut mot byvägen.

Någon enstaka bil kör förbi. Någon är ute och går med sin hund, i regnet.

Här är det tyst, bara brasan sprakar.

Katten håller mig sällskap. Men den är ganska tyst den med. Ligger i ett knyte

på äldre sonens klädhög och spinner sakta, sakta.

Egentligen borde jag skriva något helt annat, men landade här på bloggen när 

tankarna på det jag borde skriva inte riktigt vill hållas ihop. De virrar omkring, så

nära, men vill inte tämjas till en text. Inte av den typ jag borde skriva.

Känner mig som den mest o-juliga människa på jorden. Men jag längtar just nu

mer efter tystnad än skränig film. 

Jag vet de där inne förstår, de känner mig så väl...

Ändå känner jag mig lite tråkig...på julen skall man väl vara hypersocial och 

det skall vara tjim och tjo och prat och sång och...och..

Och jag vill bara lugn! 

Sticker ut hakan för mig själv.

Visst är det okej att stjäla en liten tyst stund för sig själv?

På vägen utanför går en gubbe lite framåtböjd. Av ålder eller av regn och vind, det 

kan jag inte avgöra. Kanske han också bara behövde få komma ut och bort en stund?

Förvånansvärt många av mina kolleger suckade här i veckan;

bara julen skulle vara förbi!

Kan det vara så att det under julen kan bli lite för mycket av allt?

Och inte bara maten nu, utan av..allt.

Kan det vara så att vi lever med ett så hårt tempo annars att det inte riktigt finns ork 

eller ens lust kvar att vara ännu mer på julen?

Kan det vara så att julen tar mer än den ger?

Inombords liksom.

Har förväntningarna på hur julen skall vara kört över det vi egentligen vill ha av dessa

lediga dagar? 

Eller som min äldre son sade igår. Efter att julmaten var äten, och julklapparna

utdelade, så smög han sig ut hit till ateljén en stund med orden:

Mamma, jag älskar julen, och du har gjort allt så fint, men nu behöver jag bara få vara

med mig själv en stund, jag har inte varit det på flera veckor.

Bara sitta och läsa en bok, en liten stund.

Jag kommer in sedan.

Och jo, jag förstår honom så väl!

Nu skall jag också tassa in till de mina. 

Brasan har falnat och kaffet kallnat i koppen.

Och jag har fått min lilla stund för mig själv.

Som jag så väl behövde!

NU SÄNKER SIG LUGNET...

...över den lilla bit av världen som heter Tuvulls domäner.

Det är stilla och tyst, en julfrid har infunnit sig.

Vad är gjort är gjort - och det ogjorda...är fortfarande ogjort.

Och får så förbli.

Det är inte viktigt. Inte på riktigt.

Julen är bra på det sätt att den kanske lite tvingar oss till aktivitet

mitt i allt det mörka som midvinter ändå är för oss nordbor.

Aktiverar oss och får lite fart på oss.

Julen borde ändå inte bli den stressfaktor den kan bli för många.

Också har det varit så för mig. Innan.

Jag har försökt i år att trappa ner så mycket som möjligt.

Behålla det man njuter av och skippa resten.

Det har lyckats rätt så bra. Lite har jag att slipa på ännu.

Men känner att jag är på rätt väg.

Mindre av allt - också stress.

Mer av det som är viktigt. 

För just oss.

*

En riktigt skön, avslappnande och fridfull helg önskar jag er alla av hela mitt hjärta.

Njut av just det som är viktigt för Dig, och strunta i resten!

Kram,

DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT...

...ja liksom jul. 

Och om man frånser att jag höll på att glömma att åka efter skinkan och

nästan missade tiden för avhämtning med ett par minuters marginal, 

för att jag var så ivrig med att snurra ihop sillarna, medan jag samtidigt försökte 

stryka upp högen med kökshandukar, för även om jag inte är så 

himla noga med strykveck så där annars, men när det gäller köks-

handukar så är jag det. De skall ha den där...rätta känslan, och

så rände jag till och ifrån ut till ateljén där i ändan av trädgården för att hålla 

brasan vid liv, eftersom annars kan ju ingen som inte har eskimo-påbro sova

där under helgen. Och även om det är varmt för årstiden, så är en kall ateljé...

bara kall. Och så medan varven så kom jag på ett par presenter som jag 

kunde ge så där lite på skämt och skoja till det lite, så då plockar man ju

fram julpapper och tejp och band på nytt, och så kommer man på att 

man nu använt slut allt band, och det finns fortfarande ett par matpaket

som också borde få lite julband runt cellofanet....och om jag inte minns fel

så borde jag ha mer julband därute i skåpet, det i ateljén, och när jag nu

ändå är där så kan jag passa på att bädda färdigt, så har jag det gjort också.

Och när jag nu ändå är där så kan jag ju passa på att mata fåglarna, för fröna

verkar tagit slut...och herrejee...nu har nog potatislådan gräddats för länge!

Och så gäller det att räkna hur många timmar skinkan skall vara i ugnen, för

frågan är om jag hinner baka chokladkakan i dag eller skall jag bara lämna det

till måndagkvällen...och så borde kanske lillungen få något matigt i sig

idag också, tonåringar ni vet. De lever inte ett helt dygn på lite risgrynsgröt från igår.

Eller, gör de?

Och när jag nu ändå skall steka köttbullar, så kan jag ju rulla några till så det finns 

till julbordet också, och så var det dags att springa ut till ateljén och fylla på

med ved i spisen. Och nu kom jag ju ihåg att julsnapsen skulle ju kryddas med dill 

och kardemumma också. Måste komma ihåg att fylla på det.

Och så har jag ju faktiskt köpt lite väl mycket grädde, om man skulle

röra ihop en fudge istället för den som hunden smällde i sig häromdagen?

Och så var det det här med granen. Eftersom den levererades redan för någon dag sedan, så 

måste man nog såga bort en bit av stammen, men var har jag satt sågen? Jag sågade ju

ner en torkad tuija här för någon vecka sedan. Skall sätta lillungen på jobbet att leta reda på 

sågen, men innan det så kan han ju plocka ner julgransfoten från vinden, jag tror jag

minns vart jag stuvade den ifjol. Jasså, han skall gå ut med kompisarna på hundpromenad?

Ja, då får jag väl passa på att dammsuga under tiden så jag inte har en överlycklig 

terrier hängande i dammsugsslangen. 

Diskmaskinsmedel! Jag måste komma ihåg att köpa diskmaskinsmedel, för annars är

det...inte så bra, med tanke på all disk som kommer att produceras under de närmaste dygnen.

Och just det ja, saltet är också slut! 

Och så skall släktens hundar också få sina paket, men de kan inte läggas under

granen, för då finns det en liten risk att min egen lilla fyrfoting går och tullar på paketdekorationen...

Oj, nu börjar det dofta julskinka i hela huset, och radion spelar Giv mig ej glans...

och dammsugaren är undanstädad, julbordet dukat (jo, jag har lärt mig att göra det i tid)

och ja, det börjar likna något!

Det märkliga är att det här, vad kan man kalla det - kaoset (?) - upplever jag inte

som stress. Jag blir stressad av blotta tanken på proppfulla butiker och långa köer.

Men väl här hemma är pysslandet i köket bara...skoj faktiskt.

I synnerhet nu när de där stora grejerna är fixade.

Nu är det bara smått och gott kvar innan julbordet får vara klart för 

framdukning.

I morgon har jag ännu arbetsdag, men sedan börjar julen för mig!

Tre sköna dagar med de närmsta.

Lillungen har skött om att julgranen fått sina pynt och tydligen har det 

flyttat in en glad liten tomte i pepparkakshuset också?

Och nu skall jag bara...smyga mig till köket för att skära den där lilla, lilla testskivan

av årets julskinka. 

Doften är det åtminstone inget större fel på!

Det börjar verkligen likna något!

LILA DÄRUTE...

...eftersom det känns som om hösten bara fortsätter och vinterns vita lyser med sin frånvaro

är det förståeligt att höstens blommor blomstrar och trivs.

Jag trivs också (även om jag ibland kan pyttelite förbanna mörkret), för kyla är inte riktigt min grej.

Kylan lär komma, men för varje dag som den hålls borta hurrar jag.

Hurrar gör nog också den lilla pensé-knoppen som jag upptäckte i min blomlåda därute

idag. Eller inte bara en knopp, utan fem.

De här penséerna har sått sig själv, moderplantorna åkte på komposthögen redan i slutet av juli

i år, men eftersom jag inte hade något att plantera i stället just då, så gick det som

det gick och fröna som fallit grodde.

Vid tiden då jag tänkte plantera höstblommor där hade penséerna redan etablerat sig

till en fin grön matta och jag bara inte nämndes riva upp dem.

Aldrig gissade jag att de skulle stå i blom till jul!

Och ton i ton med callunan....*fniss*.

Kanske inte direkt en bild som man kopplar ihop med julen.

Men så här i år.

I morgon lär det bli en heldag i köket.

Det ser jag fram emot. 

Julens små under sker där...

...oberoende om det är snö eller inte.

PÅ SKÄNKEN...

...har det landat en lykta som i all sin enkelhet är det finaste

"julpyntet" hos mig just i år.

Hittade den slitna lyktan, med en  spricka i glaset i en antikbutik 

här en lunchrast. Min vän, kollegan, som var med mig

himlade med ögonen och utryckte sig rätt så rättframt att hon

aldrig skulle sätta ut en euro på en skruttig lykta med sprucket glas.

Fniss...så olika är smaken!

Jag bar lyckligt leende min slitna lykta i min famn och bara visste att den skulle

lysa så fint i skymningen, där på skänken.

Det kanske bästa med julen är ändå det där lugnet.

Det gäller bara att hitta det. Bland allt annat.

Det är det jag jobbar på.

Känns som ett bra - och lite meningsfullt jobb liksom.

Att jaga lugnet? Nej, hellre bara hitta det.

Jag tror det finns, bara man stannar upp. Lite.

Och tänder ett ljus i en skruttig lykta.

Där på skänken.