DESSA LJUSA SOMMARNÄTTER...

...Den senaste tiden har jag haft så mycket på jobbet, och annars också, så jag har stupat i säng rysligt tidigt för att vara jag. Ögonlocken har bara blivit toktunga och tankarna bara rusat runt i skallen på en och vägrat lägga sig i någotsånär logiska banor som man skulle kunna ha någon som helst nytta av.

När man försöker fokusera på för mycket på en gång och på för många saker så blir det liksom ofokus 

på allt i stället. Snälla, säg att ni också känner då ibland....*fniss*.

Så bilderna är från senaste gång jag var ut till stugan.

De gör ju inte längtan efter sommarnätter då man orkar hållas vaken mindre precis...

Här, på bilderna är det ännu vår. Fjolårsvassens sista sega strån står ståndaktigt kvar - det som är kvar av dem, vill säga. Det är inte så mycket.

Snart susar det i nya strån.

Jag tröttnar aldrig på det ljudet!

Väntar på att få se hur många ungar skraken har, och ejdrarna, fast när det gäller dem är antalet ungar de får alarmerande lågt, inte bara på "mina" skär utan överallt.

Har svanparet fått tillökning i år?

I fjol fick de två ungar.

Tyvärr hände sedan något, och senare såg jag bara de två vuxna - ensamma - utan dunbollar.

Naturen är tuff ibland.

För mig har naturen blivit den motvikt jag behöver, när det blir lite småtufft för mig att hinna med allt.

Där hittar jag tillbaka till fokus på något vis.

Svårt att riktigt förklara det.

Det är som om naturen får stå för det där orubbliga.

Det rubbas inte av konjunkturer, reagerar inte på lönsamhetskurvor eller sparbehov.

Det påverkas inte. Inte direkt.

Indirekt nog, dålig ekonomi betyder mindre pengar för naturskydd, men invånarna i naturen bryr sig föga. Och det är kanske just det som jag ändå tycker är så befriande med natur.

Den bryr sig föga. Den gör så gott den kan. Kämpar på, men bryr sig inte.

Jag förstår så väl, att många säger sig bli lugna i skogen, i naturen, att det till och med skrivs ut "recept" på skogspromenader för deprimerade människor.

Det är nämligen rätt skönt att sitta där på stranden och märka att hur jag än försöker få havet att förstå kalkyler och kurvor, eller vad man nu försöker förklara för dibadaba, så får man bara till svar ett kluckande:

- Och? Och? Och? i takt med vågorna.

Blåsiga dagar kan det svara:

- Äsch! Äsch! Äsch! 

Och jo, jag längtar till ljusa sommarnätter vid havet för att få höra dessa 

uttömmande svar naturen har att ge.

SOMMARLOV...

...vad är det?

Det är sovmorgon nästan hela tiden, långfrukostar och lediga kvällar.
Det är sandstrand och sol, det är klippor och doft av nyklippt gräs.

Det är tid för olästa böcker och olösta korsord.
Det är massor med tid för umgänge, för prat i natten, för vattenlekar och fnitter.

För spel och fotograferande.
För allt det där som man gör för att man vill. För att man kan. Och för att man känner för.

Innan det sjunger vi om Den blomstertid (som) nu kommer och känner hur det känns lite trångt i halsen och hur man blir överöst av minnen från den egna barndomen, från ungarnas barndom och får flyta in i en nostalgitripp som bara syrendoft, uppklädda ungar och vimsiga föräldrar i skolkorridorerna kan ge.

Och sedan....s o m m a r l o v.

Ett ord som vacker musik.

Men kurre...han bara plirar ner på oss från sin gren och undrar vad vi gör så stort nummer av.

Men sommar(lov) är något att göra lite nummer av.

Så som vi längtat, genom kalla vintermånader, genom sega vårmånader.

Som vi längtat!

Nu...här!

NÄR DOFTER FÅR TALA...

...och den blomstertid snart ljuder.

Har stängt av tv:n för ikväll. Det är tyst i huset. 

Arbetsdagarna har varit intensiva den senaste tiden och tröttheten börjar sakta krypa på.

Ibland är det oundvikligt. Man ger mer än man egentligen har.

Lillgrabben min har visat tydliga tendenser på skoltrötthet de senaste veckorna.

Och nu är det min tur...jag börjar verkligen längta efter semester och blomstertid jag med.

Nu är det ju så att de senaste två årens semestrar har åtminstone delvis gått åt till att flytta, så detta blir min första semester-semester på tre år...och det känns så bedrövligt behövligt!

Sällan jag verkligen längtat så... efter semester.

Vila.

Försommaren därute är just nu som bäst. Göken gol, kotrasten sjunger, liljekonvaljerna bedövar med sin doft.

Syrenernas knoppar håller på att slå ut. Natten är ljus, och myggorna (än så länge) få.

Och så:

Vet ni vad!

Lillungen skall samla ihop till ett herbarium i sommar.

Ett  h e r b a r i u m.

Jag blir lyrisk.

Riktigt gammaldags, hederligt, och rejält.

Leta växter, pressa, artbestämma, limma upp...ni vet?

Hantverk och natur i en och samma förpackning.

Love it!

(och lillungen, han är såpass miljöförstörd av mor sin att även han tycker det skall bli (åtminstone lite) skoj!)

Sätter mig på terassen med en kopp kvälls- (läs natt-) te och lyssnar och sniffar på försommaren.

Det doftar nyklippt gräs och konvalj, lite syren och äppelblom.

Det ger mig aningen av min energi tillbaka.

Försommar.

Min äldre grabb, som numera bor i huvudstan förstår inte varför man flyr stan? 

Den är ju så fin...på försommaren.

Flickorna är vackra, och ja...det räcker liksom för honom - just nu....!

Och det är precis så det skall vara! 

Försommaren skall förföra, beröra, den skall kännas, luktas, smakas, lyssnas på.

På olika beröringspunkter beroende på var i vår livs- och intressevandring vi befinner oss.

Men försommaren skall inte, någonsin, lämna oss totalt oberörda. 

Då har något dött där inom oss. Om det är så.

Och här hos mig, både inne och ute, här doftar det av liljekonvalj.

Och semestern...ja, den ja...den hägrar om någon vecka bara.

Välförtjänt och välkommen!

KRYPA NÄRA...

...och att kika lite närgånget.

I min, som i så många, många andras trädgårdar blommar brudspirean för fullt just nu.

Och visst är den fin, fast kanske jag kan känna ibland att det gått lite inflation i hela busken, att den är lite tråkig och ointressant.

Men tur att det ändå finns de som formligen älskar busken, nämligen en hel drös med olika kryp.

Allehanda små och lite större flygande, krypande och klättrande individer har alldeles tydligt ett stort tycke för busken.

Och visst är den lite fin ändå, om man kollar in den med insektögon och kryper riktigt nära.

Om man nu lever på blomnektar så måste det här ju kännas som om någon öppnat världens restaurangkedja eller något! 

För det räcker bommor åt precis var och en...

Men nog surras det också, bara man kryper lite närmare och tittar.

Till och med myrorna verkar gilla att ta sig ett litet mellanmål här!

Blomflugor och flugor, allt om vartannat.

Och så kanske det vackraste:

En, nej många, guldbaggar hade bestämt sig för att kalasa på lite brudspirea just denna soliga lördagseftermiddag.

De formligen rullade och lullade runt bland alla små, små blommor och bara vräkte i sig.

Nästan så man kunde förvänta sig lite mer bordsfasoner av en guldbagge liksom.

Men, nej, här skall man kasta sig över maten - som om den skulle ta slut?

Men det lär den inte göra...det står sju, åtta buskar på rad med en miljon små vita nektarfyllda blomtallrikar som bjuder till kalas. Några dagar i alla fall.

Så där är det, när man tittar lite närmare - på en alldeles vanlig buske, en alldeles vanlig lördag i en alldeles vanlig trädgård.

SOMMARLJUD...

LUGNT

Nu ljuder i huset - en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.

Jag sitter och lyssnar och tänker så:
Det är buller men inte buller ändå.

Det är någonting verkligt, någonting tryggt
i allt som är obestämt och förryckt.

Lugnt ljuder i huset en vinterdag
en snickares kloka hammarslag.

-Nils Ferlin-


...inte hos mig,nej, och inte är det vinter heller. Men hos grannen. Det är försommar men hammarslagen känns lika trygga för det.
Det är något med försommar och ljudet av någon som snickrar. Det är så djupt förankrat i min barndom. Det är så det skall låta på försommaren på något vis.
Man lappar och reparerar efter vintern, man bygger nytt. Det är rejält och klokt och precis som i dikten...tryggt på något vis.

Grannen bygger ett garage. De har rivit en gammal lada och prydliga högar av taktegel står bland maskrosorna. Det doftar virke och låter hammare.
Jag har också hamrat. Idag.
Spikade fast takfilten på lekstugan, den hade slitits loss i en vårstorm här för en tid sedan och blottade det ljusa virket därunder.

Lägger bort min hammare, och sätter mig på trappan. Grannens hammarslag fortsätter.
Det är oljud, och ändå inte. Det hör till, så har det alltid varit under hela min uppväxt. Min pappa snickrade ständigt och hela tiden på något. Man gjorde så.
Numera tycker jag det är sällan man hör hammarslag.
Oftare är det en spikmaskin med en förfärlig rytande kompressor. Det ger ingen skön sommarkänsla alls. Det finns inget skönt överhuvudtaget i det. Effektivt naturligtvis, och enkelt.
Men...nej hammarslagens skönhet finns det inget som slår.

Det finns så mycket annat som känns stort och lite svårt att förstå.
Läser rapporter om det ohållbara i vår livsstil. Försöker begripa kurvor om ekonomin i världen, i Europa. Läser nyheter om oroligheter och frustration.
Jag vill tro ljust på framtiden, men desto mer man läser, desto mer man förstår, desto svårare är det att inte bli lite orolig och fundersam.

Vid något skede kommer vi till en punkt då det inte längre går att leva som vi gör nu. Det är väl rätt klart? Vi kan inte leva på lån och konsumera som om vi hade fler än en planet att ta av.
Forskare världen över slår larm. Och jag håller med dem.

Vi lever över våra tillgångar på många plan.
Och blundar för det som vi egentligen innerst inne vet.

Så, jovisst...i en tid då mycket är obestämt och förryckt...då känns en snickares kloka hammarslag synnerligen vardagligt trygga.

*

Kråkparet är också lyckligt ovetande om vare sig ekologi eller ekonomi.
De rustar och håller på, och dyker upp så fort jag hämtar ut små matrester och lägger på "kråkstenen".
De är tacksamma hushållsgrisar - och gaturenhållare för den delen.
Vem skulle städa bort alla överkörda djur längs vägkanterna om inte kråkor (och några till) skulle finnas? De jobbar på med det där som vi helst inte vill se.

*

Nu skall jag fortsätta läsa lite rapporter och lyssna på grannens flitiga byggande.
Själv har jag spikat nog för idag, i morgon skall jag skruva.
En av snön nedriven takränna skall skruvas fast på nytt.

Man reparerar efter vintern - så där som man alltid gjort.