...sitter i min nedsuttna soffa och tittat förvånat på en yrvaken tå som sticker fram ur min strumpa.
Inte för att det skulle ge mig speciella lyckokänslor precis, men får mig att tänka på det här med konsumtion.
Som ni vet inledde jag ett köpstopp i december, och egentligen vet jag inte riktigt vad jag skall säga om det, annat än att det rullat på ganska oförmärkt.
Mina utslitna hemmastrumpor bara uppmärksammar mig på att det är länge sedan, mycket länge sedan jag, innan det här, faktiskt slitit ut ett klädesplagg.
Just nu minns jag inte ens vad det var jag senast köpte.
En lite märklig tanke.
Tanken på att jag egentligen tänkt så lite på det som jag gjort!
Efter dessa tre månader vet jag.
Jag blir inte lyckligare av att shoppa - och inte olyckligare av att låta bli.
Vilket är en rätt så befriande tanke faktiskt!
Nu har jag ju inte innan heller varit den värsta shopaholicen precis, men det har onekligen funnits i mig det där med att en ny, nygammal, eller gammal "någonting" kunde kännas bra, ge lite lyckokänsla, för stunden.
Ibland mer, ibland mindre, men jo, den har funnits där.
Och med tiden har det börjat störa mig.
Lyckan kan inte finnas där. Inte ens för stunden.
Om man är riktigt ärlig.
Nu, med tre månaders erfarenhet av inte-köpa-något-som-jag-inte-verkligen-behöver är jag aningen förundrad, och lite stolt och glad faktiskt, över hur det känns.
Mitt köpstopp känns egentligen inget alls!
Bara att jag skänker tanken på saker mindre tid. Mycket mindre.
Jag minns inte när jag senast ens skulle ha tänkt på att gå in på en nätbutik.
Varför skulle jag - jag har allt jag behöver.
När jag senast var inne i ett shoppingcenter, för att köpa en linjal och en passare år lillungen, så köpte jag en linjal och en passare åt lillungen, och så gick jag ut till bilen - utan att ens tänka på allt det andra som fanns där, som man kunde, kanske, ha velat ha.
Innan skulle jag förmodligen gått en sväng - när jag nu ändå var där- bara för att kolla.
Ifall där skulle finnas något jag inte ens visste att jag behövde, men som jag nog ändå borde ha.
Vilken tur att jag tog en sväng - liksom.
Det tänket är borta.
Suget. Längtan. Belöningen.
Och plötsligt känns det som om jag hade en hel del mer tid till allt möjligt annat!
Mat och sådant köper jag oftast i närbutiken. Det tar mig fem minuter att ta mig igenom hela butiken - och tro eller ej, jag hittar det jag behöver där.
Så köpstoppet.
Har det gjort mig lyckligare?
Nja...men det har definitivt gett mig mer tid till annat som jag tycker om.
Så på det sättet kanske jo.
Har det gjort mig olycklig?
Nej!
Verkligen inte.
Snarare tvärtom.
Lättad över att inte behöva ha ett behov av obehövliga ting.
Låter lite helyllepräktigt, jag vet, det får ni ta, men det är faktiskt så det känns.
Att köpstoppa.
Har föga med lycka att göra, att shoppa, eller låta bli.
Lyckan finns någon annanstans.
Den nakna sanningen - lika naken som min tå i den utslitna strumpan....;)
