Första gången jag blev varse det lilla gula huset var det vitt. Vitt med gröna knutar och fönsterbräden.
Ett litet hus var det då, som nu. I elva år har det varit mitt hem, mitt och min familjs. Mina djurs hemvist. I elva år har det varit ett hus i förvandling, på sätt eller annat. Huset har förändrats av och med mig. Och huset har förändrat mig.
Det lilla gula huset gjorde att jag så totalt förälskade mig i det gamla, det vackra, det skavda och slitna.
Det lilla gula huset lärde mig se ljus, se stämmningar, se rymd, känna lugn.
Från första stund då jag kom in i det lilla gula huset upplevde jag hur ljuset strömmade till från fönstren som i de flesta rum släpper in ljuset från två håll.
Detta ljus har jag nu fått njuta av i så många år. Det, och rymden som nästan tre meter i rumshöjd ger.
Jag har blivit bortskämd. Av ljuset, av stämningen, av den sköna känsla av hemtrevnad som detta lilla hus alltid ger mig.
Kände att detta lilla hus skall få en egen bok, min nästa fotobok skall tillägnas det lilla gula huset. Huset som gett mig, och andra före mig så mycket mer förutom ett tak över huvudet. Om dessa väggar bara kunde tala...
För ett hem är så mycket mer än bara ett tak över huvudet. Det lilla gula huset är, och har varit ett hem. Vårt hem. Min plats på jorden.
När det lilla gula huset blev vårt tänkte jag att här blir vi två...eller tjugotvå år. Nu är vi halvvägs till tjugotvå, kanske det är dags för mig, oss, att lämna över till någon annan och traska vidare i livet.
Nu är jag i det skedet att det är dags att gå vidare, mot nya stigar, mot nya hem. I mitt hjärta kommer jag alltid att känna att detta lilla gula hus betytt så mycket mer för mig än bara tak över huvudet och skydd mot kalla vindar.
I detta hus fann jag min ro, i detta hus blev jag den jag är. Här växte mina barn upp. Även om den äldre sonen upplevt andra hem innan så tror jag ändå att båda mina pojkar har de starkaste barndomshemsbanden till just detta hus. Också jag har upplevt den bästa tiden av familjelivet här.
Detta trots att familjen bytte skepnad i detta hus. Vi vuxna gick skilda vägar, sonen blev vuxen, den yngre tonåring. Katter och hundar dog - och det kom nya. Ett hus med liv - på gott och ont. Som livet.
Och ändå har jag alltid känt mig trygg i detta lilla hus.
Jag kommer alltid att tänka på Holmgård med en alldeles speciell värme. Nu har huset ändå gjort sitt för vår del. Nu känns det bra att gå vidare. Nya hem väntar, nya vindar blåser och jag väntar med förväntan på att få ge mig i kast med att skapa ett nytt hem.
Huset, det lila, finns redan - men ett hem är det inte än.
Det är nog med en blandning av vemod och förväntan jag skriver detta.
Jag klappar det lilla gula huset på gaveln och tackar för mig.
Nu går vi framåt, vi är klara nu.
Men en bok skall detta fantastiska lilla gula hus få - för det är det värt!
M.
P.s När bilden är tagen vet jag faktiskt inte, men eftersom granarna som syns bakom det lilla huset nu är riktiga giganter, så är det en tid sedan. De flesta åkrar är ännu just åkrar, men vissa är numera bebyggda. Husen ligger tätare, men den lantliga stämningen finns kvar än i dag. Och det lilla gula huset står där det står.
Som en trygg klippa.
Som en trygg klippa.
