SEGT MELLAN SYNAPSERNA...

...är det i min stackars skalle. Ett helt litet snorsamhälle har tagit över min tankeverksamhet varför jag ärligt och uppriktigt är glad över att jag förutom dunderhostmedicin också fick utskrivet några dagars sjukledighet. I ärlighetens namn skulle jag förmodligen gjort mer skada än nytta på jobbet dessa dagar...

Så vad gör man? Att släpa sig ut på en promenad är alltför ansträngande. Att sitta inne när höstsolen ger sitt allt därute känns fel. Alltså virar jag tröjor och filtar och halsdukar och benvärmare och gud vet vad omkring mig och sätter mig i trädgården med en bok om hundskolning. Även om jag haft hund hela mitt vuxna liv, så är det i allafall femton år sedan jag varit med valp senast så en liten uppdatering är inte fel alls!

Och man kan alltid lära sig något nytt!

Men oj, vad roligt det skall bli! Visserligen fick jag en liten känsla när jag läste böcker om valptiden att hjäälp, vad har jag gett mig in på! Men nej, på allvar skall det bli så himla skoj! Jag kan knappast vänta!

Fast å andra sidan är det hiskeligt bra att det dröjer ett tag ännu.

Jag skall faktiskt hinna bygga en ute rastgård innan valpen anländer.

Det är nämligen så hos oss att vi alla är hemskt förtjusta i att alltid ha ytterdörren öppen (läs: mest månader då det är plus-grader). Jag tycker att ett hus med dörren på vid gavel, det ser så inbjudande ut. Och vi har alltid haft hundar som stannat på gården. Men att plötsligt ändra på det för att det kommer en valp - det funkar kanske inte, och det vill vi egentligen inte heller. Vi trivs med öppna dörrar.

Så då blir det att bygga staket runt en del av tomten. Enkelt!

Nu har jag aldrig tidigare byggt staket, så vi får se hur det går. Bara förkylningen har gett med sig skall jag (eller sonen då med sina Obelix-muskler) banka ner staketstolpar i marken. Nu är det bara att hoppas att allt är gammalt havsbotten som det borde vara och att det inte lurar något litet urberg eller en bautasten under ytan...

Att sedan trädgården är sådan att för att kunna ingärda en del av den OCH fortfarande kunna röra sig till de övriga delarna av trägården UTAN att behöva traska runt en massa buskage, rabatter etc kommer det att behövas inte mindre än 4 portar!

Och då kan man ju fundera om det ändå skulle vara smartare att försöka komma ihåg att ha EN dörr stängd istället för FYRA portar...?

Visserligen är det ju meningen att hunden skall skolas till att hållas på tomten. Men tills vi kommit så långt känns det tryggare med ett staket.

Och när staket-tanken, från hundsynvikel, slagit rot i min skalle - det var innan synapserna började bli sega - så strax kom jag på att det nog kommer att se väldigt trevligt ut - OCKSÅ.

Det blir ett tydligt trädgårdsrum till. Och det kommer ju att skapa nya möjligheter i trädgården som skulle vinna på lite uppdatering.

Så där kan jag hålla på, att spinna på tankarna och vända och vrida på funderingarna tills jag lyckas vända en aningen märklig idé, vars praktiskhet man kan ifrågasätta, till en alldeles ypperlig lösning...

(enligt mig då, hihiii....)

Så när funderingarna sedan har kommit så långt som till en skiss, om inte på papper, så i huvudet i allafall...hur slött är det sedan att inte kunna hugga i direkt!

Dels sätter förkylningen stopp, dels är allt material fortfarande och väntar på mig i järnvaruhandeln. Jag älskar ju att gå i sådana butiker - mitt problem är att jag inte är så bra på detdär tum-språket som killarna på virkeslagret talar...Jag får alltid stå där och vifta med händerna och försöka göra mig förstådd, och hoppas på att komma hem med rätt dimension och mängd virke.

På ett ungenfär åtminstone!

Och det kommer att bli så fint så!

Tänk ändå, vad en liten hundvalp kan få till stånd, innan hon ens satt den minsta lilla tass här?

(vad annat valpar kan få till stånd väljer jag att inte tänka på - just nu iallafall...hehehe)

Nu skall jag läsa vidare om borderterriers - för det är en sådan hon är

lilla Aida!

Och glöm inte: nys i armvecket!

Prosit!

M.

NÄSTAN TRE VECKOR...

...gammal är man och totalt kapabel att smälta hjärtan!

*lycka*

M

BLAND DET VACKRASTE...

...jag vet är kanske inte i ärlighetens namn mina arbetsskor, men under årens lopp har det blivit så att när det skall till rejäla tag i trädgården är det dessa som åker på. Nu är det ganska länge sedan dessa åkt på...och det märks i trädgården! Under några år har mitt trädgårdsintresse varit lite på autopilot, jag vet inte riktigt varför. Kanske det är att trädgården, som anlades i början av 2000-talet nu vuxit upp och bara är.
Och det har saknats tid och inspiration och lust och...riktigt orsak också att ta itu med några nya projekt.

Inte för att jag nu heller skall göra några stordåd, men det finns ett och annat som jag börjat irritera mig på i trädgården. Och idag när höstvädret bara var som allra bäst åkte arbetskängorna på. Och fram åkte såg och spade och grep och hacka och kratta och hela arsenalen.

Det är just när man är där i sin trädgård som man verkligen ser den. Men det visste ni ju redan...;) Inget nytt.

Men nu skulle jag vilja då alltså presentera något av det vackraste jag vet:

Växtrikets lilla gråsparv. Så anspråklös där den står i skuggan av sina pråligare kusiner. En liten blyg Mustilahortensia. Men jag kan inte låta bli att tycka att just dessa lite sparsmakade hortensiablommor är bland det vackraste i min trädgård just nu. Bara man upptäcker dem. De är lite tystlåtna av sig.

Medan jag ger järnet med att flytta växter, vända och litelite förstora gamla rabatter och dela perenner med hjälp av alla tänkbara verktyg och en hel del jävlarannamma så förstår sig andra att njuta av höstsolens mjuka värme på annat sätt...

Det ser oförskämt skönt ut...Men skönt är det också att jobbar på så svetten lackar:) Och skönt var det att jag äntligen fick den där stökiga, ogräsanfallna rabatten uppstädad!

Jag har märkt att det är betydligt knepigare att ha den där bohemiska stilen i trädgården...till ett visst skede är det där lite vilda och rufsiga charmigt, men sedan vips har det hänt nåt och det ser vanvårdat och slarvigt ut.
Hmmm...redan i morgon har de lovat kyligare, bäst att sätta lite fart därute så trädgården är redo när löven börjar släppa från träden på allvar.

 Sen skall det krattas och krattas och krattas...:)
Jag tycker om att kratta. Mitt spektakel till katt tycker också om att kratta...eller åtminstone att jaga löv.
Mina barn däremot gillar inte att kratta. De har haft de mest fantastiska ursäkter vad de måste göra just då det är krattningsdags. Ibland väljer jag att tro på dem...;)

 I väntan på årets versioner...

p&k

M.

MINNS NI...

...kölden förra vintern?

Sonen (han som jobbar när vi andra sover) ramlade in i köket i morse och berättade att han läst i dagens kvälls(!) tidning att polska meteorologer spår den kallaste vintern på 1000 år i Europa.

- Brrrr...bäst att göra slag i saken och sätta in de inre fönstren då? Fast å andra sidan...1000 år? Mig veterligen har man över huvudtaget mätt temperaturer bara sedan medlet av 1600-talet, och här i Norden sedan början av 1700-talet? Men man kanske inte skall fastna på små petitesser?

- Det är knepigt dethär ser du...OM Golfströmmen skulle sakta ner sig pga klimatuppvärmningen som får isbergen att smälta, då skulle det ju inte för vår del här i Norden vara frågan om någon klimatuppvärmning - snarare tvärtom? OM nu Golfströmmen har så stor inverkan? Det finns de som säger att den viktigaste inverkan på om vi har varmt eller kallt är vindarna. Och HUR spelar oljekatastrofen "over there" in på Golfströmmen? Blir den trög eller beter den sig som en oljad fj...? babblar jag på.

- Mamma! Drick ditt morgonkaffe nu! Jag går och sover, vi tar din kvasikunskap om klimatet en annan gång! Schhh!

- Men klimat ÄR intressant. Väderlek ÄR intressant. Hallå???! Problemet är att det finns så många åsikter och teorier, mumlar jag med frukostsmörgåsen i högsta hugg!

Och man hittar hellre de artiklar och nyheter som stöder ens egna syn på saken...

Oberoende av hur Golfströmmen tänker bete sig så tänker jag köpa en ny dunrock för min nuvarande rock hade ett bäst-före-datum för flere år sedan!

Och detta helt oberoende av polska, eller någon annan nationalitets klimatologers, åsikter.

Jag tror bestämt att det blir vinter i år också.

För jag vet :)

kram

M.

STRESS...

Jag hör till dendär fåniga generationen som var ung på 80-talet, som var med när det gick fort och det var lite trendigt att vara stressigt!

Ni vet när man lite himlade med ögonen och suckade att man har det så stressigt, så stressigt och så rusade man vidare nånstans för att verka vara viktig och behövlig. Och ändå, nu när jag ser tillbaka på den tiden så var den ganska bekväm, sorglös och inte alls så stressig. Egentligen.

Ibland undrar jag om vi 80-talister har blivit kvar i den fällan? Vi springer och springer mer och mer, fortare och fortare för att vara oersättliga? Men vem lurar vi egentligen. Oss själva?

Om jag ser på den arbetsmängd jag hade då och den jag har nu, och om jag tänker att jag skulle ha haft en kristallkula då som berättat mig hur det skulle vara i arbetslivet i dag, så skulle jag förmodligen ha tuppat av i blotta förskräckelsen. Och nu är det ju inte bra jag - utan väldigt, väldigt många med mig.

Och vi som är vana att kunna presentera bra resultat, som går lite igång på stress (i lagom mängd då) vi börjar känna oss otillräckliga bara för att vi inte klarar av att göra ännu på ännu kortare tid än man redan gör. Och det är inte bara åldern...

Helt galet!

Det slog mig när jag satt i bilen efter mötet förra veckan, då vi alla fått meddelandet om att vi måste söka våra tjänster på nytt, att hela situationen är ganska perplex.

Samtidigt som jag i huvudet förberedde mig att försvara min plats, min kunnighet, min motivation kände jag en märklig frihet.

Samtidigt som jag kände en liten oro kunde jag andas friare än på länge.

Samtidigt som jag vet att jag är bra på det jag gör kände jag ett litet tvivel - tänk om jag inte räcker till?

Och ändå vet jag ju att jag gör det, jag vet att det för min del med största sannolikhet är en teknisk grej, men ändå. Detta lilla tvivlet att inte räcka till? Vad är gott nog? Varifrån kom det?Är det bara något jag själv har skapat för mig själv? Att man hela tiden skall klara av litelite mer? Litelite fortare?

De är lite främmande dessa tankar för mig, för jag har aldrig egentligen tänkt att jag hör till de kvinnor som allt skall vara så "perfekt" för. För det är det inte! Inte hos mig! Jag har alltid kunnat slappa och strunta i saker - men det gäller bara mitt privata jag.

Kanske det är därför jag tycker om att hemmet inte är så modernt, kanske jag därför gillar dessa gamla ting som utstrålar en annan rytm? De skavda tingen som inte är perfekta. Kan det vara så att jag helt undermedvetet skapat en stressfri zon här hemma?

Och vad är stress? Är det något jag bygger upp själv? Vad händer om jag struntar i saker och ting och bara rycker på axlarna när jag inte hinner? Märker nån det - egentligen?

Min stress sätter sig oftast mellan skulderbladen. Inte så mycket annat. Jag sover som en stock, jag skrattar lika mycket, jag tuffar på som ett pålitligt tåg. Men mellan skulderbladen känns det som om någon kört mina muskler i för hög värme i torktumlaren. De krymper.

När det känns så finns det för mig bara ett knep att ta till. Yoga.

Efter ett par yogapass känner jag hur det löser sig. Om det sedan är de mjuka rörelserna eller tiden att bara vara och andas som gör sitt, det är egalt. Förmodligen en kombination. Huvudsaken att det funkar - för mig.

Och vad glad jag är att jag har det. Haft det sedan det stolliga 80-talet, då det minsann inte var trendigt att yoga! Då var det alldeles för flummigt för alla i stresshjulet...;)

Nu funderar jag på om inte just denna flummighet, denna starka känsla för hemmet som "Trygghetens Borg", den lite bohemiska livstilen som räddar mig när stressen vill bli mig övermäktig?

Och om någon ännu skulle förklara för mig vad man egentligen vinner på att få människor stressade? Kan nån det?

Fundera ni, så kastar jag mig i snarklådan.

Sov gott alla!

M.