10 000 STEG...

...eller ännu hellre 12 000 steg borde man traska om dagen för att må bra. Med ett relativt stillasittande arbete, även om jag emellanåt springer som en skållad råtta mellan datorn, printern, kopieringsmaskinen och inte att förglömma kaffeautomaten, har jag fullt upp att nå upp till 10 000 steg. Puh!

Mina arbetskompisar lyckades utan större ansträngning lura med mig på någon form av kampanj som går ut på att samla ihop så många steg som möjligt under en månad. Och så gick det till att jag utan att (igen, än en gång) alls tänka efter utropade:

- Ja, men det är KLART att jag är med!!!

Följaktligen finner jag mig numera traska mer eller mindre planlöstomkring varenda lediga stund för att få ihop mina 10 000 (helst 12 000 ) steg varje dag.

Lillungen och hans kompis samlade in ekollon igår, och undrade om jag ville hjälpa dem.

- NEEEJ, hinner inte - jag skall ut och gå! Hejdå!

(Vad exakt de skulle ha ekollonen till förblev lite oklart, men jag hittade dem på verandabordet i morse. Kanske det var lite oklart för dem med?)

Söndagsmorgonen inledde jag med att städa upp vid mitt arbetsbord - och lite höstmysa till det för mig. Inte för att jag lär ha tid att sitta där inte...men ändå;)

Nixnax. Ut och traska - steg efter steg efter steg. Nu kan jag ju inte påstå att det skulle vara en sådär väldans stor uppoffring för mig när jag ger mig ut i det alldeles underbara september vädret - snarare tvärtom!

Idag valde jag ändå att kasta mig på cykeln och trampa iväg. En halvtimmes cykling ger 2700 steg. Så nu vet ni det också:)

Jag gillar att cykla för då kommer man liksom lite längre än bara i hemknutarna och nu behöver jag faktiskt inte cykla så rysligt långt för att komma till verkligt intressanta miljöer.

Det blev en tur runt i kulturbyggden...Bland annat cyklade jag förbi Sjundby slott. Har haft möjligheten att besöka slottet (som alltså är ett privat hem) några gånger under årens lopp - och jag lovar er, om det inte spökar här - då spökar det inte nånstans. Ett tag när jag var där med några barn (egna och andras) tog slottsfrun ner barnen till källaren och berättade kuuuusliga historier. När ungarna kom upp igen stod håret på ända på dem allihop, ögonen var stora som tefat och en av pojkarna viskade:

- Jag var så rädd, så jag trodde mitt hjärta skulle svimma!

Här skall ni få lite historia om slottet serverad:

Sjundby slott
På åavsnittet mellan Tjusträsk och Vikträsk finns en fors intill vilken Jakob Henriksson (också kallad Jakob Hästesko) ca år 1560 lät bygga ett gråstensslott. I Sjundby slotts historia talas både om ätterna Horn och Tott liksom även om Karin Månsdotters dotter Sigrid. Ätten Adlercreutz, som härstammar från Lojo, har redan i nästan trehundra år ägt herrgården med undantag av Porkala-parentesen, då ryssarna hade det i sin besittning.
På en av uthusbyggnaderna kan man fortfarande läsa en rysk text som är en order till de sovjetiska soldaterna. Efter grundliga reparationer fungerar slottet igen som privathem för ättlingar till släkten Adlercreutz.
Invid bron över forsen står ett spannmålsmagasin från 1700-talet. Längre ned finns ett kraftverk, vars elturbiner producerar elektricitet till slottet då vattentillflödet är tillräckligt.

Sedan trampade jag vidare på mer eller mindre gropiga sandvägar. När jag tar den här rundan kommer några riktigt mördande backar emot. Jag ler varje gång jag trampar med blodsmak i munnen uppför dessa helvetesbackar när jag kommer ihåg hur jag engång för många år sedan hade lillungen bak på cykeln och han knackade mig otåligt i ryggen och påpekade att han gärna nog åkte lite fortare för att känna vinden i ansiktet!

- Vänta bara, pust, flämt....väste jag mellan tänderna.

Numera vägrar han cykla med mig den vägen. Men så sitter han ju inte heller därbak numera, muahahahaaaa...

Efter cykelturen hade jag tänkt ta itu med att rensa lite på gångarna i trädgården. Ogräsen vägrar ju att tro att det är höst och de skall SLUTA VÄXA!!!

Men hur det nu kom sig så hittade jag mig själv fotande diverse blad och spindelnät och fröställningar och bär istället. Men, tänkte jag - man samlar in massor med steg när jag knatar omkring i trädgården. Istället för att relativt stillastående rycka i ogräs...Logiskt?

Nja, kanske inte, men vad gör det?

Efter att ha dansat i köket till takten av "du tror inte på dethär eller hur, men visan handlar om okända djur..." framförd av lillungen, medan han åt sitt kvällsmål, har jag kommit upp till 13 399 steg i dag. Nu är det bara för mig att krypa i säng - då blir det 17 steg till;)

Ha en skööön vecka alla sköööna!

M.

HÖSTSYSSLOR...

Djupt inne i mig bor en liten bondgubbe med jordiga, nariga händer och plirande blick. Kanske han är något jag varit i mitt tidigare liv?

Han finns där, har jag tänkt, för att göra mig medveten om årstiderna. På höstarna får han mig att se över mina verktyg, han påminner mig om att det kommer en ny vår, och då jag kommer att behöva mina verktyg igen, är de i gott skick.


Plastsekatörer och all ära (nja, inte ens det...jag undviker plast i precis allt jag kan!)

Men visst finns det en skön tillfredställelse att sköta om sina träverktyg. Att det blev just nu för mig, berodde på att jag hittade en bortglömd flaska med rypsolja i skafferiet vars bäst-före-datum hör till historien. Långt tillbaka i historien, för att vara ärlig.

Eftersom jag sommartid kan vara lite slarvig med att lämna både sekatörer och övriga redskap lite här och där känns det bra att sköta om dem lite extra så här på hösten. Jag erkänner; det kan ju hända att de fått utstå både en och annan regnskur. Likaså en stekande sol.

Visst kommer jag ännu att använda en del av dem. Alla lökar har jag ännu osatta (oplanterade kanske det heter???)

Men sedan är det bara att torka av dem och önska dem en god vintersömn!

Inoljade och upputsade.

Då måste man ju må om man är en liten sekatör. Och bondgubben i mig myser...

Innan jag doppade ner mina sekatörer i oljan var jag ute en sväng och plockade in en av de sista rosorna som trotsar hösten därute.

Även om dagarna varit sommarvarma och underbara, kan jag berätta att just nu i skrivande stund sitter jag och småhuttrar härinne. Ännu har jag inte tagit in innerfönstren, och nattkylan kommer krypande genom det tunna fönsterglas som skiljer mig från höstnatten därute.

Det börjar nog vara dags att höst-se över sitt hus så småningom. Men någonstans måste man ju börja. I år var det sekatörerna som stod först i kön för höstvård.

Vad är din höstritual? Som får höstkänslorna i rullning?

Ha en skön vecka, njuuuut av värmen som ännu finns. Min bondgubbe inom mig säger att det snart blir kallare. Han är lite väderkänslig...han ser sånt som vi andra inte ser. Kanske?

Kram M.

SEPTEMBERLYCKA...

...för mig, är dessa dagar i skogen. Sen har det inte så stor skillnad för mig om mitt "byte" består av bär, svampar eller foton eller bara en skön promenad med hunden. Oftast är jag utrustad för alla eventualitet och släpar med mig korg, kamera och hund till skogen.

Sedan är det bara att ta för sig det som kommer emot. Lite knepigt blev det nu när det fanns gott om både bär, svamp - och allt möjligt intressant att fota. Tur att min hund redan är så till åren, så det störde henne föga att vi nästan hela tiden stannade upp för att plocka bär, svampar eller annars bara krypa omkring i terrängen för att fota det ena och det andra. För något år sedan skulle hon efter en stund gett till ett otåligt "vuff" om jag stannade för länge på samma ställe, men nu lade hon sig förnöjt ner i mossan och njöt av den varma septembersolen.

Ibland var det glest mellan lingonen, men sedan fanns det ju dehär röda tuvorna som bara lyste som stoppmärken i mossan.

Och så svamparna...Jag brukar roa mig med att ibland ta en bild av svampen innan den åker ner i korgen. Men jag har också fotat svampar som jag inte har en aaaning om vad det är - annat än att det är en svamp. Så plocka för guds skull inte alla de svampar jag visar här...då kan det bli väldans, väldans ont i magen...

Soppar tycker jag om! De är liksom så sympatiska i sin form, och så blir det ju väldans mycket svamp av bara några stycken.

Vid stugknuten har lite vildvin förivrat sig och gett sig på upptäcktsfärd uppför tallen stam. Fint! Egentligen strävar jag till att ha det riktigt naturligt runt stugan, inga rabatter (på berget...) eller buskar, men ett litet vildvin kunde jag inte motstå...

Små, små anspråkslösa svampar får ställa sig i rampljuset för en stund.

Andra små svampar verkar vara riktiga doldisar, som dessutom sett till att ett skyddsnät riggats utanför ingången...;)

Okej, små sniglar! Kalasa ni på dendär så tar jag nån lite fräschare svamp om det passar?

Som de här till exempel...vem är det som gömmer sig där???

Och sen - en hel kantarellstig! Alla är inte så blyga av sig...

Tja...så mycket lingon blev det ju inte plockat. Det finns ju så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet därute i skogen...

Hösten är så mycket mer än bara färger, den är doft och smak och stämning och ljud.

Jag vill hålla fast i dessa härliga september dagar...men det känns nästan som om de skulle fly för hastigt.

Jag håller med Tove Jansson som sagt:

*Det är alldeles för lätt att älska våren. Med tiden tycker man mer om hösten*

Så är det för mig. Fast inte riktigt - jag har nog alltid älskat hösten.

Kram, M.

VÅGA VÄGRA VITT...

Hur det nu kom sig, så hittade jag mig vid tidningshyllan, när jag bara skulle rusa in efter lite socker, kattmat och aprikosmarmelad från butiken på vägen hem. Där stod jag och bara lite bläddrade i någon inredningstidning. Och så fick jag ögonen på rubriken:

Våga vägra vitt!

I mitt stilla sinne har jag undrat när det skulle komma en motvåg. Men vita hem är ju ett medvetet val? Och frivilligt - hihi.

Själv har jag nångång funderat på varför just jag tycker så om det vita. Och jag vet, det känns lugnt och rofyllt. Jag behöver det som en motvikt till allt det nojsiga i vardagen.

Så när jag sedan kom hem så såg jag mig igen omkring i mitt hem sådär som om jag kom hem till nån första gången. Har jag ett vitt hem? Egentligen?

Ljust, jo men inte vitt. Hur skulle det med en familj som strör ting omkring sig;) Trots att ingen av oss skulle tillstå att vi skulle vara slarviga av oss. Nä-ä! inte vi! ;)

I köket lyser ett berg med tomater och parikor på arbetsbänken, på golvet en rödbrokig matta.

Skolböcker på köksbordet och en glad grön ryggsäck hängande på stolsryggen. I tamburen en röd matta till och mer eller mindre färggranna utekläder, och skor...väskor.

Och eftersom jag älskar böcker så finns det bokhyllor runt om i huset lite här och där. Smockfulla med böcker i regnbågens alla färger. Kan det vara så att när man ser alla uppstylade hem och bilder i tidningar och på bloggar, så blir det bara lite för mycket. Fast verkligheten, vardagen, är en annan?

Jag tycker det är urskönt med vita hem, och vackert!

Färgerna kommer nog i allafall...

Hos oss gör det det i allafall, vare sig jag vill eller inte...hahah!

Bilden nedan är alltså inte arrangerad - det ser ut så hos oss en vanlig tisdagskväll.

Det skrivs ju mycket om den avslappnade stilen - och ja, så är det nog hos oss:) Lite vitt - och mycket avslappnat. *fniss*

Vad jag IBLAND kan bli liiiite irriterad på är mina vita golv (som jag haft i sju år snart, tror jag). Jag överdriver inte hemskt mycket om jag säger att det faktiskt inte är den mest praktiska golvfärg med ungar och hundar - och numera katter, och en ytterdörr som står på vidgavel från maj till oktober...

Mängden skräp skulle ju förstås vara densamma som dras in av tassar och fötter, frön som flyger in. Men jag kunde kanske kunna blunda liiite längre innan jag drar fram dammsugaren och skurtrasan? Eller så är det bara önsketänkande;)

Men tanken har slagit rot...när det blir dags att måla över golven nästa gång - då blir det nog en dovare färg.

Men fortfarande tycker jag maten ser godast ut på vitt porslin!

Och ugnsbakad vitlök är gott!

Kram M.

I KRIG OCH KÄRLEK...

...och i svampskogen är allt tillåtet.

Skogarna formligen svämmar över av svamp! Man ramlar över, traskar in i den ena läckerheten efter den andra. Ett år som nu borde man gå en svampkurs - alla svampar som har gömt sina sporer i vår jord verkar visa upp sig nu!

Så det blir mycket svampsnack i korridorerna, och senaste veckan har jag lärt mig en massa nytt! Nä, nä inte nya svamparter - vilket i och för sig skulle vara tacksamt, jag kan mina fem,sju,tolv svampar som jag lärde mig som barn.

Nej, jag talar om alla knep att gömma sina fyndställen! Om kantarellerna är pyttesmå, kan man gömma dem under kvistar och grenar på ett sätt att det ser naturligt ut.

(Sen gäller det att hitta tillbaka dit...men det är kanske bara jag som har problem med det???)

Och så kan man hoppa över det där med att grovrensa svampen i skogen, så man inte lämnar spår efter sig. Eller en lite förbättrad version av samma - man går till ett annat ställe och rensar svampen där - så att den som traskar samma stig senare tror att SvampStället är just där...

Tänk, jag har aldrig tänkt på dethär sättet. Jag saknar kantarelletikett helt tydligt;)

Men OM jag nu kommer på någons kantarell gömma?

Kommer jag att känna att jag är ute i olovligt syfte?

Någon före mig har hittat stället och hyggligt nog lämnat kantarellerna kvar för att växa till sig. Är det ok för mig då att plocka dem? Och hur vet jag om dendär grenen faktiskt av en händelse råkat ramla ner över kantarelerna eller om det hela är konstfullt arrangerat???

Det är knepigt dethär!

Skönt att skogen är så proppfull av allt möjligt gott, så jag kan koncentrera mig på de kantareller som står där i den soliga gläntan, viftar med sina gula kjolar och bara hojtar åt mig;

Kom hitåt, här är vi!!!

Kantarellsås i går, kantarellsoppa idag. Snart svampvägrar min familj. Men när jag nu bara älskar den där hösttunga skogsdoften som sprider sig i köket när man tillreder svamp.

(Förresten, en vårdslös stänk av madeira i kantarellsoppan är inte fel! )

Ljusen är tända, regner knattrar utanför fönstret, katterna spinner i stolen brevid och min gamla hund storsnarkar på golvet.

Borde tända en brasa - men det är ju så varmt ute, så det väntar jag lite med ännu.

Hösten är faktiskt inte så tokig!

Inte alls!

Ha en skön vecka alla!!!

kram M.

P.s Storungen har fått sina tänder lappade, näsan ser nästan normal ut, och ögat som tidigare var svullet skiftar numera bara i plommonlila - eller plommongult. Båda passar in;)

Polisanmälan är gjord, bara den manliga självkänslan har fått sig en törn för att han räddades av ett gäng med TJEJER...Kaxigt tyckte han de kunde ha dröjt innan de kom rusande så han skulle ha...*stööön* Ja, se karlar!!!

(tack ändå, tjejer!)