Just en sådan här dag skulle jag önska att tiden gick sakta, sakta så jag skulle riktigt hinna njuta av varje solstråle, varje vindsmekning, varje doft från havet eller skogen...
Men tiden går med samma, sakta, trygga lunk oberoende vad än sker, var man än är.
Klockan har jag slängt på spiskransen, där kan jag förstrött kasta ett öga på den när jag går förbi...
- WHAT???? är den åtta snart? Och vi har inte ens hunnit med middag än!!!
Denhär underbara klocka från Fé är min semestergåva (eller nåt...hihi) till mig själv. Lillungen utryckte också sitt gillande:
- Är klockan gammal? Har den kugghjul och sånt??? frågade han med lysande (lystra) ögon. Han älskar allt som man kan pilla i små beståndsdelar och sedan försöka få ihop igen med varierande framgång...
- Nix, den är alldeles NY, går med b-a-t-t-e-r-i-e-r...den SER bara gammal ut, svarade jag och spände mina hålltassarnafrånminklocka-blick i honom.
- Nå, fin är den i allafall. Jättefin, jag tycker också om sånt där gammalt som du.......*onödigt lång tankepaus* ......också tycker om. Klämde han till på slutet. Tur för honom...;)
Riktigt på riktigt gammal är denhär cigarrlådan, som jag har tändstickor i. Gamla ting är fina, men extra roligt blir det när man känner till historien bakom dem.
Denhär cigarrlådan var planerad att Göran skulle få till julklapp 1942 av sin mamma.
Göran hade åkt till sjöss några år tidigare, och med den tidens kommunikation visste inte Mor Edith när hennes som skulle dyka upp. Trots krigstider och knappt om pengar ville hon ha en fin gåva till sin son ifall han trots allt skulle dyka upp till jul.
Men han kom inte...inte till den julen och inte till någon jul efter det heller. Det gick en tid och Göran anmäldes försvunnen. Mor Edith hörde aldrig av sin son mer, och vilket öde han mött vet ingen...
Trettio år senare dödförklarades Göran, och hans cigarrlåda hamnade hos min mamma, som var släkt med Mor Edith. Cigarrlådan åkte ner i källaren, till min pappas verkstad. Vad som förvarades i den kommer jag inte ihåg, men jag har minnen att jag lekt med den som barn.
Nu har den, trots att den flortunna försilvringen nästan helt slitits bort, fått komma fram igen. Jag kan föreställa mig hur Mor Edith kände sig när hon för sina smala slantar ville få cigarrlådan graverad. GF och 24.12.1942....OM han skulle komma...
Nu står den här på spiskransen i stugan, ett stenkast från havet som troligen "tog" Göran, då för 60 år sedan...Sådan är tidens gång....undrar om nån sitter och skriver ner historien om min klocka en vacker dag?
Kram M.
