DET KNOPPAS...

…även om Karin Boye var av den åsikten att det gör ont när knoppar brister,

och dikten är galet vacker, så händer något helt annat i mig - och banne mig inte gör det 

ont inte…tvärtom!

Packar min kappsäck medan eftermiddagssolen försöker lysa in genom mina

otvättade fönster. I morgon sätter jag mig på ett plan och åker till Oslo

på bröllop. När jag själv gifte mig för tjugofem är sedan, då var brudgummen

en liten, glad kille på 6 år (ungefär) och vår brudnäbb. 

Och han var så söt så man kunde äta upp honom.

Nu skall han gifta sig.

Oj, oj, vad det sätter perspektiv på tid. 

En och annan vår har knoppats här emellan.

Jag känner tiden som ett kapital som ingen kan ta ifrån mig.

Ingen lågkonjunktur, ingen inflation i världen kan äta från det.

När jag packat (nästan) klart tar jag krattan i vacker hand och går ut en sväng i trädgården.

Från plommonträdet följer en sällskaplig rödhake med vad jag sysslar med.

Han (jag tror det är en han) har redan ett dryga par veckor flaxat omkring i mina

buskar. Efter att det blev kyligt igen, och flugorna försvann, har han varit en

ivrig gäst bland de kvarglömda talgbollarna. 

Han är modig - kanske till och med lite dumdristig - för kattens närvaro bekommer

inte honom nämnvärt. 

Men det är ju så det är i livet. De modiga, de kanske lite dumdristiga, får ta för sig 

först. Rödhaken har redan koll på sitt revir. Att katten vässer sina klor precis

intill verkar störa honom föga.

Är det mod eller är det dumhet? 

Återstår att se.

Våren har ju bara börjat.

(till saken hör, att förutom min egen katt så finns här fyra-fem andra katter

som håller min trädgård lite som sitt revir, de med….)

Jag skulle ju vilja att min katt bara skulle ta möss i mängder, vilket hon i och för sig gör.

Det är sällan hon lyckas med att ta en fågel, men det händer.

Jag vill så gärna tro att hon bara lyckas fånga fåglar som är försvagade av någon orsak…

Men jag vet ju inte.

Jag uppskattar alla fåglar, som vill bygga bo hos mig, och jag uppskattar att se katter få

gå fritt och leva ett för dem naturligt liv.

Det blir en liten kollision där.

Katter hör ju inte naturligt till vår natur.

Men…ändå.

Det blir knepigt, hur man än svänger på det!

Så jag matar min katt med godiskattmat, så hon åtminstone inte på grund av hunger

ger sig på fåglarna. Å andra sidan…hon tar inte möss heller för hungern, det vet jag

eftersom jag brukar hitta mössen snyggt uppradade framför min bil(!)dörr...

Det här ÄR knepigt!

Sätter mig en stund på den solvarma mossan på det som någon gång varit gräsmatta,

numera moss-matta bakom bastuknuten.

Där har scilla och någon enstaka snödroppe erövrat åt sig ett alldeles eget revir, de med.

Om någon dag, eller vecka, kommer hela området att vara täckt av blå scillor.

Här kan man inte kratta - det förstår ju vem som helst!

Går in tillbaka. Bjuder katten på gourmetkattmat och packar det sista.

I morgon är jobb och köra hund till hundhotell och hämta barn och stämma träff och 

sedan är det Oslo som väntar.

Och bröllop. Och dop. Och fest. Och vår. 

Och jag tycker så om tiden när knoppar brister!

av,