STAMPAR PÅ STÄLLET...

...och nu talar jag inte om att försöka ta sig fram i snödrivorna, även om det kunde stämma där med, hehe...Det vet alla som försökt ta sig fram utanför de plogade vägarna...

Nej, det är nåt annat med februari som gör att jag upplever att allt stampar på stället. Det är något med den här månaden som får mig att totalt stanna av. Så har det alltid varit. Redan som barn kommer jag ihåg att jag tyckte så.

Känns nästan som om jag får en släng av vårtrötthet och mörkerdeppis på samma gång - och det kommer varje februari!

Egentligen är det lite motstridigt, jag gillar ju skidturerna, vintriga promenader i skogen.

Den lite rejäla vintermaten.
Och egentligen skulle jag ju ha tid att göra både det ena och det andra och femte, men jag bara stampar på stället!

Inte ens riktigt alla julgransprydnaderna har hittat tillbaka till pyntlådan....Näe - nu skojade jag nog!!! Den här prisman har hängt i olivträdet hela tiden. (Även om jag misstänker att gästerna ibland tror att det just är frågan om en kvarglömd julprydnad, och inte en med omsorg vald olivträdsprydnad;))

Hur som helst, så finns det ett par katter som uppskattar samma pynt som jag:)

Men så...när jag känner mig som mest februari trög faller blicken på en bortglömd vitlök där på arbetsbänken i köket - och där, där är det spädaste, vekaste, mest hoppfullgivande lilla vårtecken. I den halvtorra vitlöken, som ser ut som jag känner mig spirar våren!!!

Jag blir alldeles varm om hjärtat!
Kanske februari inte sedan heller är bara status quo? Kanske det händer saker och ting i allafall, fast det eventuellt inte syns så tydligt?

Men utan tulpaner kan man inte vara...

...isynnerhet inte i februari!

Ha det gott alla därute!

Kram M.