OM JULATTRIBUT




 Det är möjligen så att för varje år så blir jag överlag en mer minimalistisk människa som alltmer skalar av och föreklar. På många plan. Inte bara till jul. 

Plockade ju upp mina julpyntlådor från lagret men mest rotade jag bara runt lite och lade det mesta tillbaka i lådan. Ja, vad plockade jag fram egentligen? Inte mycket alls! Julgran skulle det också bli, och en sådan beställde jag hem eftersom grabben min som i många år fört vidare traditionen att sälja julgranar på sin fars hemgård ju inte riktigt funkade i år eftersom gården ju är såld. Först skulle han inte sälja, men så blev det ändå så att trogna kunder hörde sig för om de kunde få beställa julgran av honom oaktat. Han skulle kanske inte hakat på det, för han har ganska fullt upp med annat i livet just nu, men i och med att han har en god vän i ekonomisk knipa så tänkte han att okej då. Och vinsten av granförsäljningen kommer att gå till att hjälpa kompisens familj. Och så kom det sig att min egen julgran också fick gå till välgörenhet när det blev ett akut brist på granar. 

Nu skulle jag ju ha all tid i världen att ännu skaffa oss en annan gran, men det känns överflödigt nu. På något sätt känns det riktigt bra att min gran får glädja hos någon annan - och dessutom bidrar lite till en familj i knipa. Faktum är att på något plan så bidrog den bortgivna granen till mer julstämning än den hade gett om jag valt att ha den kvar. Lite avigt, men så är det. 

Så ja, min "julgran" i år är då en kvist av hemlock som jag fick då en sådan skulle beskäras i grannskapet. Helt otroligt fina grenar och kottar som hållits sig fint på balkongen i över en dryg månad och nu inne lika fin! Överraskad att inte blombutiker har insett det och har av dem till försäljning. Och kottarna är ju alldeles ljuvliga! 


NATUREN MÅ MAN MÖTA ENSAM


 De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid. 

Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i. 

Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen. 

Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget. 

Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam. 

Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter. 

TIDIG VINTER



Det är en vecka sedan isen lade sig på sjön, och redan nu är den så tjock att självständighetsdagen till ära har, inte bara pimpelfiskare, utan många andra vågar sig ut på isen i det strålande fina - men kalla - vintervädret. Är ju så där fånigt ängslig för svaga isar. Tror ibland att jag i ett tidigare liv gått genom isen för så stark är min "rädsla". Men de lokala fiskarna sade att isen redan är 10 cm tjock så den skall väl nog hålla en och annan människa. Och det har ju ändå varit rejält kallt i en vecka nu, så det skall väl börja vara säkert att gå på isen. 
Bilderna ovan är från mitt arbetsrum här hemma. Den ena dagtid och den andra knäppte jag på kvällen när jag satte här och lyssnade på en ljudbok. Inget mindre än Finlandapris-vinnaren Jukka Viikiläs bok "Taivaallinen vastaanotto". Helt superb bok, fast jag bara lyssnat halvvägs. 

Det var så otroligt skönt att sitta i den mörknande kvällen och se solen gå ner bakom träden på andra sidan sjön, sedan hur utebelysningen tändes och hur julstjärnans varma sken började ta över mörkret i rummet. På bilden kan man också se kökslampan som lyser tvärs igenom våningen. Skymning. Det kan vara så vackert!

 

Jag kan väl uppleva mig som en ganska sparsmakad då det gäller pynt och så till jul. Mer enkelt och återhållsamt, men ljus, säsongsljus vill jag gärna ha. Nu har jag lite insett att det finns en balkong som lyser mer än någon annan - och det är vår. Heh...överraskande! 
Är jag den enda julmänniskan i detta bolag??? 

Hur som helst så har jag denna helg också producerat en julklapp, minsann. Yngre grabben fick då han var kanske 8 år, en svartvit tavla målad av mig föreställande Tintin och Milou. För ett par år sedan önskade han sig en tavla till, en Mickey Mus-tavla, också den i svartvitt. Och i år blir det då en Obelixtavla till julklapp för Lillungen. Storungen, min äldre grabb skall också få en tavla, men den - eller de, det skall bli en serie om tre - kommer inte att hinnas levereras av....eh, julgubben. 

Hoppas alla haft en skön - om än kall - självständighetsdag. 


ÅRETS SISTA MÅNAD

 


För mig är årskiftet och tiden mellan halva november till halva januari den mest hektiska på hela året. På jobbet alltså. Varje år vet jag att det blir sjukt mycket jobb under 6-8 veckor, och varje år tänker jag så där i november att det skall nog gå bra. Två veckor in i ruschen börjar jag tvivla även om det gått vägen alla år. Hedern är i behåll. 
Och i januari pustar jag och mina kolleger ut - vi klarade det! 
Nu har vår ruschtopp inget med julen att göra, det bara råkar sammanfalla mer med att det blir ett nytt år. Mycket inom finansbranschen har ju den dåliga smaken att starta upp ett nytt år - just vid nyår. 


Jag äter ganska sällan godis, blir kanske mest under långa bilresor då jag är chaufför för att hålla blodsockret på en "pigg nivå". Inte speciellt hälsosamt, men det är nu så. 

Och då är det ofta lakrits jag köper. 

Så eftersom jag då visste att min december kan medföra vissa stressiga jobb-moment så unnade jag mig en riktigt lyxig lakrits-jul-kalender. (Köpte nog sådana åt mina inte alldeles små barn också, och de tyckte det var toppen med en sådan där "vuxenstilig julkalender"). 

Och att jag skall njuta i dagarna 24. Lite plus för kalendertillverkarna att det verkar finnas två lakrits-kulor per dag. Så om man känner sig givmild och generös så kan man ju alltid bjuda sin man/fru/sambo/partner/vän/granne på en lite lyxig kula. 

Nam! Är det inte den andra december snart? 


LILLAJUL OCH ADVENT



En av de mest roliga grejer med att flytta in i ett nytt hem är att känna efter hurudant julhem detta hem kommer att se ut som. Nu är det ju inte en helt passiv händelse att julpynta, men olika hus, olika hem styr liksom på något magiskt plan själv lite hur de vill se ut. Inte bara till jul, annars också förstås, men som julmänniska så är jag kanske mer lyhörd för vad hemmet säger just i juletid. 

Nå, det där låter ju lite märkligt. Som om väggarna skulle tala, men när jag idag plockade fram mina lådor av jul, eller adventspynt, så märkte jag att mycket sådant som krupit fram ur sina lådor tidigare år inte alls verkade känna sig hemma i detta nya hem. 

Klart, skillnaden att nu bo i en lägenhet med 70-talskänsla och stora fönster, öppna ytor är ganska långt ifrån förra hemmets hundra år gamla små spröjsade fönsterrutor och spegeldörrar. Sedan spelar ju naturligtvis ens livssituation i övrigt in på hur man jular till det för en. Nu är vi två vuxna med råge på vuxenåren som ingendera är så där väldigt tomtiga av oss, utan mer gillar det där enkla. 

Julgranens vara eller inte vara blev till en liten diskussion. Gubben tyckte att skall jag verkligen ha julgran och jag svarade att ja! Finns två saker jag inte (än) vill släppa och det ena är julgran och det andra är pepparkaksbak. Och båda har med dofter att göra. Men då det gäller julgranen har den också ett symbolvärde då julen är över. Att få så där konkret "bära ut julen" och starta upp ett nytt år är lite viktigt för mig. 

Men vi är inte där än. Inte nära på. Nu börjar en av årets finaste tider. 

Advent.