FÖRSTA SNÖN

 Jag skall avslöja något för er, som ni verkligen inte kunnat räkna ut om ni följt min blogg mer än femton sekunder. Typ. 

Det här med småfåglar, eller fåglar överlag i och för sig, men ändå mest småfåglar, är filurer som ligger mig varmt om hjärtat. Sade precis åt honom jag delar kylskåp med att det är tur att jag inte har ett fågelbord utanför det fönster där jag sitter och jobbar, för all min fokus skulle vara någon annanstans än den borde. Så där ur arbetssynvinkel. 

För några år sedan när jag var på väg in i den där berömda utmattningsväggen så var faktiskt dessa små fåglar och mitt begynnande fotointresse min räddning. Minns hur jag på veckosluten kunde sitta och fota småfåglar som flög till matningen i timmar för att lära mig kamerans manuella inställningar. Och då kunde jag totalt koppla loss från vardagsstressen. 

Talgoxarnas härliga vingljud, ett slags "trrrrrrr..." när de kommer flygande blev ett terapiljud för mig. Numera fotar jag dem ganska sällan, men känner att jag står i evig tacksamhetsskuld till dem för den "terapi" de gav mig då. Och med det sagt kommer jag att mata dessa små vintertid så länge jag tassar på denna jord. 

Sedan är jag ju lite kinkig vad gäller utseende på fågelmatningar, men har äntligen hittat en som är både vacker och funktionell. Och som både jag och fåglarna gillar. 

Jag roar mig ju inte med kommersiella inlägg, så hyllningen till denna fågelmatnings-grej är helt baserat på mitt personliga tyckande. Och det är: den här är bra! 

Kvalitativ, stadig, och....tadaaa....sväljer ca ett kilo, eller i runda tal sex liter solrosfrön. Vilket som sagt gör att man inte hela tiden behöver tassa ut och ladda på med mer. Den heter Giant Feeder och finns lite här och där på nätet. Kan varmt rekommendera! 

Och så är det onekligen lite muminhuskänsla över det hela - vilket ju värmer en finlandssvensk själ som mig...

*

Och just det - i går 20 november - föll den första snön. Nu, ett dygn senare har den dock regnat bort. Få se om det blir 4 månader av november i år igen? 

NOVEMBER...?

Klockan har blivit nästan midnatt och jag borde verkligen gå och lägga mig. Samtidigt är de här sena kvällarna så sköna. Vinden får regnet att formligen piska mot fönsterrutorna och i det gamla smått glesa hus jag bor i fladdrar ljusen på bordet. 

Det får skuggorna att dansa på väggarna. Och detta lilla enkla är så vackert! 

På veckoslutet gick jag ut en sväng i trädgården för att städa undan det sista som blivit hängande. Lite krattor att ställa undan. En kompost att titta till. Det var överraskande varmt och efter ett tag fick jag ta jackan av mig och hänga den på en ledig ampelkrok. 

Det var då jag fick syn på dem! 

De nya skotten av kärleksörten som glatt sticker upp ur rabatten! 

- Hallå, det är November - inte April!, fick jag lust att ropa åt dem.

 

Det här fick mig att gå en sväng i trädgården. Minsann - har inte clematisen blomknoppar! Och inte bara det, den har till ock med nya skott! Att blommor kan blomma sent på hösten är en sak, och det kan jag ännu förstå, men att i november skjuta nya skott och växa - det känns främmande! 

Kvar i mina odlingslådor står några präktiga palmkålsplantor. Nu och då går jag dit och tullar några blad till min pasta. De tål ju rätt tuffa förhållanden, men även de växer till med nya fräscha gröna blad.

Och så har vi de här!

Jag var faktiskt mån om att vara rätt sen med att sätta mina vårlökar just för att förhindra att de gror. Men tji, fick jag. Både ett gäng narcisser och så dessa söta små rosa pärlhyacinter som skulle pryda mitt påskbord 2021, var det tänkt, har grott i sina krukor. 

Fortsätter det vara varmt så tar jag in dem och så får det bli rosa till jul istället....

FREDAGEN DEN TRETTONDE

När jag var nyss fyllda aderton år gammal ( 18 år och 6 dagar) körde jag mitt körkortsprov och då jag satte mig vid bilratten för att göra körprovet frågade han som skulle godkänna - eller underkänna - mig om jag var nervös och om jag trodde på att fredagen den trettonde är en otursdag. 

- Nå nej! svarade jag och lade in ettans växel och gasade iväg. 

Jag fick mitt körkort och efter det har jag aldrig tänkt på fredagen den trettonde som en otursdag. Den är väl som dagar mest, tänker jag. 

Just den här fredagen den trettonde hade jag en ledig dag. Och då jag är ledig en vardag brukar jag gärna ta både hund och kamera och gå en längre promenad. Den här veckan har dock min ischiasnerv gjort sig påmind (det har den gjort i de här fuktighetsgrad/temperatur-kurvorna sedan jag var typ 23 år, så inget nytt) så jag valde en kortare tur. Och en betydligt mer urban tur än jag brukar. Jag valde Fölisön. I Helsingfors. Urbant så det förslår! 

Redan år 1890 blev Fölisön en folkpark och Fölisön var de första åren just en ö, som man bara kom till med båt. Men redan ett par år efter folkparkens öppnade blev bron till Fölisön klar. 

På den tiden var Fölisön ett populärt utflyktsmål för arbetarbefolkningen och med tiden blev det också en välkänd festplats. Fortfarande i dagens läge är midsommaren en enda stor folkfest på ön. För många, många år sedan firade även jag min midsommar på Fölisön, men annars kan jag inte påstå att jag skulle besöka denna pärla i Helsingfors särskilt ofta. 

Det kan hända att jag upplever att den är alldeles för befolkad - isynnerhet under sommarmånaderna - för att jag skall finna det intressant att ta mig dit. Men en smådisig och grå novemberdag.

Now we are talking! 

Ön är ungefär knappa 50 hektar och består av bergiga kullar, sänkor och lundar. Här finns också ett friluftsmuseum som öppnade redan 1909 och här man kan bekanta sig med det forna livet på landsbygden. 

På sommaren är diverse pörten, torp, präst- och mindre herrgårdar öppna för besökare, men nu hade de alla lagt lapp för luckan för i år och välkomnade gästerna på nytt nästa vår 2021. 

Vilket leder till att det är rätt glest med folk på stigarna på Fölisön. De turister som inte coronan stängt ute det ser dystra november till att göra. 

Vilket gör att promenade runt Fölisön blir en tyst och stilla vandring. Någon enstaka joggare, några mammor med barnvagn och andra ensamma vandrare som uppenbarligen lika villigt som jag vill uppleva ön för sig själv är de enda jag ser. Som den introverta personlighet jag är känner jag igen beteendet hos andra. Man vill gå själv, ensam. Man väntar en stund för att andra skall passera så man (för stunden i alla fall) får ha stigen för sig själv. Halva min familj är ju introvert, den andra extrovert, och jag lovar - vi har väldigt intressanta middagsdiskussioner i ämnet! 

En man som med blicken mot stigen gick med bestämda steg förbi mig, lite senare såg jag honom gå ut på klipporna och lyfta ansiktet mot horisonten, sedan uppåt mot himlen. Det var uppenbart att han andades hav och vida vyer. Det som vi alla behöver andas ibland. 

Och för oss mer introverta är det nu när "alla" lämnat platsen som dess skönhet och välkomnande blir för oss att möta. När skönheten är mer subtil och sparsmakad och ja....tystlåten. Stillsam. Det är som om min själ behöver mer yta att "springa fri på" än de andra mer extroverta behöver. Ju mer stressad jag kan bli av olika saker desto viktigare blir dessa tysta, ensamma, promenaderna för mig. 

Jag skriver det här för om du vet att du har en introvert person som plötsligt behöver med egentid än innan så behöver det inte alls betyda något mer dramatiskt än att hen bara behöver ladda sina batterier - ensam. Att ge egentid åt en introvert är den största gåva man kan ge. Och den största kärleksförklaringen. 

För mig var den här fredagen den trettonde en tur-dag. Jag fick några välbehövliga timmar för mig själv. Vädret var alldeles underbart, så där november-vackert och november-skönt. Och jo, det finns! 

Personligen är februari för mig en betydligt fulare och jobbigare månad. 

November är en härligt dämpad och skönt disig månad. Lite sömnig och dåsig. På ett bra sätt. 

 

SÅ TIDEN GÅR...

Tänker att det är lite märkligt ändå. 

Då i våras när jag, som så många andra hamnade bli - eller fick bli - distansarbetare så var det ändå på något plan en grej som man trodde skulle vara relativt snabbt övergånget. Snart skulle vardagen med att köra till kontoret vara...just vardag igen. 

Men så blev det ju inte. 

På våren var det lite "exotiskt" att ha ett hemmakontor. Och så mycket annat som också då ändrade med diverse restriktioner gjorde ju att man blev mer alltmer en hemma-tomte. Jag började odla mer än jag gjort på eviga tider. Och tyckte det var härligt med en lite fröodling intill hemmakontoret där både tomat, palmkål, några sällsynta perenner, luktärter och lite till fick gro och växa under mina dagligen vakande ögon. Jag njöt av det. Både odlandet och att jobba hemifrån. 

Ändå trodde jag att det skulle vara en övergående grej. På nåt plan övergående. Till hösten skulle coronaviruset krypt tillbaka till sin skumma grotta därifrån den startat, vi skulle ha - tja, insett att den inte kanske var så farligt och dramatiskt som vi befarade då på våren - och så skull vi kanske ha ett vaccin. Och det skulle kanske inte komma en andra våg. Och om det skulle, så skulle den vara lindrigare och inte lika kraftig. För det är ju så virus är. De liksom bleknar efter hand? 

Nej, jag hade inte tänkt att jag skulle ett drygt halvår senare fortfarande jobba på distans så gott som hela tiden och att jag skulle plantera amaryllislökar och kunna följa dess utveckling där vid mitt distanskontor varje dag, på samma sätt som jag följde med min frösådd i våras. 

Det nya normala är kanske annorlunda än vi varit vana med undet en lång tid. 

Däremot har ju historien visat att nya normala kommer och går - hela tiden. 

Och speciellt tacksam kan vi ju vara över att den viss Trump-"normalitet" verkar vara över. For now. 

Hoppas vi också snart kan säga att en viss Corona-"normalitet" är över. 

Däremot tror jag att distansarbete i framtiden blir för allt fler det normala. För där finns så många fördelar. För både arbetsgivare och -tagare. På det vinner alla. 

Det tror jag på. 

KRISTALLKLARA KÄLLOR

 

Det är otroligt skönt att efter en arbetsvecka med jättemycket innesittande att ge sig ut en sväng och upptäcka nya platser. Med innesittande menar jag inte enbart det där att man är fysiskt inne, utan också att när kvällarna mörknar och diverse fritidssysslor har minskat både på grund av årstid och den där eländiga coronan, så blir det som om man också psykiskt var inne - hela tiden. Vi var några som skulle pricka in ett möte och vanligtvis brukar det vara knepigt att få allas tidtabeller att passa in, men nu var det mer som; min kalender är tom - bara att säga vilken dag! 

Så jag behöver få röra mig ute. Min själ och min hjärna behöver det. 

Så jag ville uppsöka en plats som också har en slags "mental dimension", inte bara fysiskt gå ut i skogen.  Jag hade kunnat klättra upp på ett berg och njutit av utsikten, jag kunde ha tagit mig till havet för att glo på horisonten. Men jag tog mig till skogen och till platsen där allt börjar. Till källan.

Mitt i skogen finns några små källor där det regnvatten som fallit högre upp längs sandåsen, som formats av istiden, filtrerats genom grus och sand och bubblar upp i dessa små gölar. Det bubblar bland sandbotten och det är nästan lite hypnotiskt - och väldigt meditativt - att se på detta lugna bubblande. 

Tjärnarnas vatten är så klart så det nästan är lite overkligt. Och ja, det här vattnet kan man dricka, det är som att vattnet kom från en kran. Naturens egna kran. 

Den uppbubblande sanden bildade fantastiska mönster och beroende på jordmånen så var sandringarna allt från nästan orangeröda till blekgula och så mot det mer gulgröna hållet. 

Otroligt fascinerande! 

Här i det här området finns flera källor, men de som är lätta att hitta och att nå är de här två Uhrilähde (offerkällan) och Kylmänmyllynlähde. Uhrilähde (offerkällan) låter ju lite olycksbådande, men faktum är att det är mest små slantar och dylikt som man offrat i källan. Enligt sägen så skulle just denna källa ha förmågan att bota synskador och -sjukdomar. Man påstår sig också hittat "kvarglömda" glasögon i närheten av källan. 

Jag offrade inget - och har följaktligen kvar mina brillor...;)

Under historien, och faktiskt än idag, tar ortsborna vatten från källan då det finns någon baby som skall döpas, och det kan jag tycka är en alldeles underbar tradition. Så magisk är platsen, att hade jag i tiderna känt till denna plats, dessa fantastiska källor, hade jag nog åkt dit för att ta med mig naturens kanske på sitt sätt "heligaste" vatten? Men helt säkert naturens renaste. 

Att stå där vid källan och inse att ur de där bubblande sandhålen stiger det upp, om man kan kalla det så, jungfruligt vatten som kommer från denna lilla göl mitt i skogen att rinna vidare i ett långt kretslopp innan det regnar ner igen - någon annanstans. 

För tänk, i alla tider har det funnit exakt lika mycket vatten på jorden. Var det finns, i vilken form det är, varierar, men den droppe vatten man dricker har alltid funnits. Och kommer att finnas. Om vi förvaltar det rätt. I mina mest miljöpessimistiska stunder tänker jag att i nästa världskrig kanske man krigar om vatten, rätten till vatten. Och att som vi här i Norden är så priviligierade som har rent vatten till överflöd, men tänk om man skulle privatisera, börja göra business på, vattnet? Att rent vatten inte skulle vara en självklarhet? 

*

Satte mig på huk vid stranden och sträckte ut handen så nära ett bubbelhål jag kunde komma. Genom fingrarna kände jag den finaste sand dansa runt till tonen av vattnets symfoni. 

Man skall inte klampa runt vid dessa tjärnar utan låta dem vara så naturenliga som de alltid varit och njuta av dem på håll. Dessa platser är, om nu inte heliga, så väldigt magiska, och där växer ofta växter som inte finns någon annanstans. Så unik är en sådan här miljö.