VARDAGSGOTT...

Jag har helt förälskat mig i det här med att få en matkasse hemlevererat. 

Och hittills har både ingredienserna och recepten varit mer än bra! 

Den här veckan har vi ätit vegetarisk hamburgare med coleslaw 

som var helt galet god! Glömde ta en bild på det...vi var visst lite hungriga ;). 

Men gör gärna om det och bifogar då receptet. 

Sedan har vi ätit Nizza-sallad fast med forell istället för tonfisk.

Och paprikasoppa som satt som en smäck i min aningen förkylda kropp. 

SOPPA PÅ ROSTAD PAPRIKA

4 paprikor

1 morot

1 lök

1 vitlöksklyfta

olja

2 msk tomatpuré

6 dl vatten

1 grönsaksbuljong

1 tsk salt

svartpeppar

persilja

crème fraiche 

gott bröd

Värm ugnen till 225°c

Klyfta paprikorna och lägg ut dem på en bakplåtspappersklädd ugnsplåt.

Ringla över olivolja och strö över lite salt.

Rosta i ugnen ca 1/2 timme. 

Skala och skär moroten i tunna skivor. Skär löken i bitar och hacka vitlöken. 

Fräs morot, och lök i olja i en kastrull en stund. 

Tillsätt tomatpuré och vitlök och fräs ännu ett par minuter. 

Tillsätt vatten och buljong. 

Låt koka sakta till moroten är mjuk.

Blanda i den färdiga paprikan och kör med en stavmixer till en slät soppa.

Smaka av med salt och peppar. 

Servera soppan med persilja och crème fraiche och gott bröd.

*

NIZZA-SALLAD

En liten näve färska bönor

1/2 kg nypotatis

2 ägg

ca 300 g forellfilé

1 rödlök 

frisésallad

kalamata oliver

Dressing:

1 dl olivolja

2 msk rödvinsvinäger

1 1/2 msk dijonsenap

1 nypa socker

1 nypa salt

svartpeppar

Värm ugnen till 160 °c

Skölj bönorna och knipsa av fästena. Skrubba nypotatisen

(eller skala äldre potatis - ja, självklart - jag vet...) 

Koka potatisen klar och bönorna likaså. 

Krydda med lite salt och låt svalna.

Koka äggen efter smak - lösa eller hårda.

Själv gillar jag 6-7 minuters ägg. De är de bästa...

Stek forellen i ugn 15-20 minuter eller tills 

köttet släpper från skinnet. 

Låt fisken svalna och lossa skinnet. 

Skiva rödlöken tunt, och dela äggen i klyftor. 

Riv frisésalladen, lägg över oliverna och löken. 

Dela potatisen i mindre bitar, lägg över bönor 

ägghalvor och fiskbitar. 

Häll över av såsen. 

* n j u t *

LÅNGSIKTIGT OCH ENVIST...

Minns inte när det var vi satte upp vår första uggleholk i skogen,

men det är säkert närmare tio år sedan. 

Redan i fjol, då jag var på stugan tidigt på vårvintern, hörde jag kattugglan

hoa i natten. Såg den flyga ur en av våra knipholkar vid stranden.

(Ugglorna kunde visst inte läsa att det stod "Knipa" på holken...)

Men det blev inget mer den sommaren. 

I år började de häcka i en annan knipholk, men då vi skulle kolla om det kläckts några

ungar var boet tomt - mården hade varit i farten. Den hade lämnat sitt "visitkort" i form

av en bajskorv på holkens tak, så boven i dramat är känd men än på fri fot.

Ugglor lägger rätt sällan en ny kull då den första misslyckats, men under 

vår- och försommaren hörde jag fortfarande kattugglehanen hoa i närheten och tanken

på att de kanske, kanske ändå hade gjort ett nytt försök vaknade. 

Vi kollade de övriga holkarna och inne i skogen, i en av holkarna hittade vi 

två ägg. De hade försökt på nytt. 

Området runt holken lämnades ifred, många fåglar kan överge sina ägg

om de blir störda, men de överger aldrig, eller ytterst sällan sina kläckta ungar. 

De två äggen i det nya boet hittades 19 maj. 

Sedan dess har ugglan lagt ett ägg till och:

*TADAAAAA*

nu är de tre små småttingar! 

Och ingen mård har lyckats ta sig till den nya holken.

Inte är de ju fagra precis, dessa små kattuggle-ungarna,

men ändå alldeles bedårande i sin ruggighet.

Och jag, jag känner ju nästan som om jag blivit faster-moster eller nåt,

så länge som vi hejat på detta ugglepar i vår skog.

Eller känslan av att hålla i en liten dunig en.

En som skall bli stor och tuff.

Men har en bit dit än...

NOSTALGIRUSCH.....

Låg ett bra tag i sängen och dåsade i morse, funderade på allt och inget. Efter ett tag började jag längta efter morgonkaffe, att tassa ut på terassen, öppna datorn och läsa morgonens nyheter. 

Sköna morgonrutiner. 

Tänkte på att det förr var att gå två kilometer till postlådan och två kilometer tillbaka till stugan

om man ville ha morgontidning - och man kommit ihåg att byta till sommaradress, vill säga. 

Det fick mig att försöka minnas när sjuttsingen började jag ha möjlighet till nät 

(alltså inte fiskenät...hahhah...urusel vits...) här på stugan. 

Det kan väl inte varit så länge sen?

 Ett par år? Nåt sådant. Eller?

Bästa sättet att kolla upp det är ju att gå bakåt i bloggen. När började jag 

skriva inlägg härifrån stugan och till min stora förvåning så är det nästan lika länge

som jag bloggat! Vah? 2010 på sommaren har jag alldeles tydligt skrivit inlägg 

härifrån. Det hade jag aldrig trott! 

Har inget som helst minne av vilken "mackapär" jag släpat på för att lyckas med det. 

Tänk att man verkligen kan glömma sådant! 

Så i morse blev det inget nyhetsläsande för min del, utan jag fördrev min

morgonkaffestund med att läsa min egen blogg så där tio år tillbaka i tiden.

Har lett åt minnen, häpnats över saker jag glömt, blivit rörd och svalt klumpar i halsen. 

Ibland, längs åren, har jag funderat på att sluta skriva blogg, men eftersom det liksom

kombinerar två av mina stora intressen; att fota och att skriva, så har jag fortsatt. 

Och i dag, inser jag ju vilken guldgruva det är att minnas det som varit. 

Även om allt som hänt naturligtvis inte landat i bloggen, då hade ni läsare

dött av tristess, heh, så väcker bloggtexterna minnen relaterade till det jag skrivit om.

Så mycket som är lika som det var då för tio år sedan. Skrattade högt då jag insåg att 

inredningmässigt har det inte skett nästan några ändringar alls inne i stugan 

under det senaste decenniet. 

Med tanke på att den här bloggen ändå startade med någon slags 

idé om att vara just en "inredningsblogg", så kan man väl lugnt säga att just den 

målsättningen inte helt uppfyllts....;)

Men segt har jag hållit på, och just i dag känns det extra bra att jag gjort det. 

Sega och envisa har vi också varit i våra försök att locka ugglor till våra

holkar. Åratal har de hängt i skogen och väntat på invånare och i år,

i år, har vi äntligen ett kattugglepar som fått ungar! 

Ugglorna började i en annan holk, men de äggen blev rövade av mården,

men nu ser det ut som om det gått vägen. I går kväll när jag gick 

förbi där i skymningen så kikade ugglemamman ut genom bohålet

så allt tyder på att boet är bebott. I morgon får vi en ringmärkare hit,

då får vi veta hur det är. Spännande!

*

Nah, nu skall jag nog ta och kamma håret, iklä mig något vettigt,

snöra skorna och ta mig in till bybutiken för att fylla på matlagret. 

Sedan kanske jag sätter mig med mitt eftermiddagskaffe och läser vidare

i bloggen och ger mig en ny nostalgirusch. 

Vad är bättre än det? 

FÖR MÅNGA VAL...

...jag minns faktiskt precis när jag första gången upplevde känslan

av att det finns för mycket att välja mellan.

Vi hade precis kommit en bra bit på väg med vårt husbygge och Jag skulle

välja kakel till badrummet. Det fanns mängder och åter mängder att välja mellan. 

Stönade uppgivet åt försäljaren och undrade varför det inte bara kunde finnas runt tio kakel

att välja mellan - skulle vara så mycket enklare. 

Hon skrattade och sade att jag minsann inte är den första som undrar...

*

Den mänskliga hjärnan är inte riktigt och hänger med då valmöjligheterna blir för

många Man hade i USA gjort en undersökning inom ämnet människors köpbeteende och hade i en butik lagt fram 24 olika sorters marmelad som kunderna fick smaka på - och köpa den de

gillade mest. Så här många olika smakprover lockade människor att komma och smaka

men det var inte så många som sedan slutligen köpte någon sylt.

Man ordnade en ny testning, men denna gång med bara 6 olika marmelad-smaker.

De färre smakproven lockade färre smaktestare, men flera av dem köpte

faktiskt med sig en syltburk med sig hem. Alltså gjorde färre val-

möjligheter att det i slutändan var enklare att göra sitt val. 

Våra hjärnors förmåga att göra val är begränsad. Vid för stort utbud börjar vi tvivla

och vi blir förvirrade, oroliga och kanhända till och med ängsliga. 

Talade med min äldre grabb om det här med svårigheterna att välja.

Han, som så många andra av den generationen, använder sig mest av

streamingtjänster som Netflix och dylika. Jag hade på dagen lyssnat på ett radioprogram 

där en tjej beklagade sig över att om hon har en timme tid att se på något 

program innan hon bör gå och lägga sig, så kan det ta 45 minuter för henne att

välja vad hon skall se på - och följaktligen då bara hinna se på programmet i 

15 minuter (eller strunta i den tid man valt att gå och lägga sig...). 

Grabben kände igen sig. Precis så där är det, sa han.

Personligen känner jag inte att jag lider av överutbudet just där, främst av

den orsaken att jag sällan bläddrar och "surfar" utan oftast ser en serie, film

eller dokumentär som någon rekommenderat. Däremot märker jag att min tolerans att

ge något småtråkigt en chans blivit snävare och jag att rätt fort bryter om filmen

inte genast lyckas fånga mitt intresse. Samma gäller förresten böcker som 

jag lånat eller laddat ner. 

(Har alltså helt slutat köpa böcker för några år sedan). 

Forskarna tror att en av orsakerna varför vi reagerar med (besluts)ångest inför ett 

för stort utbud är den att vi under större delen av mänsklighetens historia levt i

en tillvaro där knapphet är det normala. Överflödet är inte det. 

Hjärnan måste läras att överflödet är det nya normala och sådant tar tid. 

Sedan är ju frågan om det är klokt, eller ens försvarbart? 

Det kanske inte alls är ett sammanträffande att trender, eller livsstilar, där frivillig enkelhet, 

att man frivilligt avstår från något blir alltmer populära. Visserligen är

det fortfarande en marginell grupp, men den växer. Personer som väljer minimalism och avstår från

sådant man upplever som onödigt. 

Personer som väljer, bytesekonomi framför ägande, bo i sk tiny house framom att 

sträva mot många kvadratmetrar. Vegetarianer och veganer har nog många olika

orsaker som ligger bakom varför de avstått från kött, men i förlängningen är det

också att avstå och göra valen enklare. 

För ju mer vi har att välja mellan, desto mer börjar vi tvivla på att vi gjort rätt val.

Då blir vi missnöjda med oss själva - kanske vi borde letat mer, kollar fler alternativ - 

blir rädda att vi missat något ännu bättre kap.

När man satt ut förbehåll på sin egen konsumtion och på det sättet

tvingat sig att minska utbudet och begränsa valmöjligheterna kan det 

vara möjligt att man faktiskt då blir en nöjdare människa? 

Kan det vara så?

*

Men tillbaka till kakelbutiken.
Det är snart trettio år sedan den insidenten och efter det har jag byggt och renoverat både
hus och hem - och alltid valt vita kakel.

Tråkigt måhända, men har aldrig tröttnat.
Och beslutsångest - heh - vad är det?

MAT FÖR HELA SLANTEN...

Vilka sköna, lata dagar! 

Midsommar i stan - nu för nte-gången. 

Utan att vi planerat blev det extempore-gäster vid matbordet

och det är ju så himla prima. Utan större krav

åt ena eller andra hållet. 

Men till matkassen. 

Den bestod av trerättersmeny till midsommar afton och 

så en midsommardags lunch. Fast vi åt den till middag

för vi hängde alla lite på olika håll under dagen. 

Eller hur låter det här:

Förrätt: 

Gubbröra och Waldorfssallad

Nypotatis och rädisor

Skärgårdslimpa

(till hade jag några kokta ägg i halvor och ett par burkar sill) 

Varm rätt:

Grillad inhemsk Angus entrecôte

rabarber-ketschup 

Grillad nykål med blomsmör

(till hade jag vegebiffar (till mig) och ett par knippen sparris)

Efterrätt:

Midsommartårta med jordgubbar och maräng

(himla god!) 

Och till följande dag:

Grillad isländsk lax med Dukkah kryddblandning

(funkade smakmässigt jättebra)

Grillade primörer

Limeaioli

Sååå himla behändigt - och fantastiskt gott! 

Och jag valde vår matkasse (midsommarkasse) från

Anton & Anton.