Minns inte när det var vi satte upp vår första uggleholk i skogen,
men det är säkert närmare tio år sedan.
Redan i fjol, då jag var på stugan tidigt på vårvintern, hörde jag kattugglan
hoa i natten. Såg den flyga ur en av våra knipholkar vid stranden.
(Ugglorna kunde visst inte läsa att det stod "Knipa" på holken...)
Men det blev inget mer den sommaren.
I år började de häcka i en annan knipholk, men då vi skulle kolla om det kläckts några
ungar var boet tomt - mården hade varit i farten. Den hade lämnat sitt "visitkort" i form
av en bajskorv på holkens tak, så boven i dramat är känd men än på fri fot.
Ugglor lägger rätt sällan en ny kull då den första misslyckats, men under
vår- och försommaren hörde jag fortfarande kattugglehanen hoa i närheten och tanken
på att de kanske, kanske ändå hade gjort ett nytt försök vaknade.
Vi kollade de övriga holkarna och inne i skogen, i en av holkarna hittade vi
två ägg. De hade försökt på nytt.
Området runt holken lämnades ifred, många fåglar kan överge sina ägg
om de blir störda, men de överger aldrig, eller ytterst sällan sina kläckta ungar.
De två äggen i det nya boet hittades 19 maj.
Sedan dess har ugglan lagt ett ägg till och:
*TADAAAAA*
nu är de tre små småttingar!
Och ingen mård har lyckats ta sig till den nya holken.
Inte är de ju fagra precis, dessa små kattuggle-ungarna,
men ändå alldeles bedårande i sin ruggighet.
Och jag, jag känner ju nästan som om jag blivit faster-moster eller nåt,
så länge som vi hejat på detta ugglepar i vår skog.
Eller känslan av att hålla i en liten dunig en.
En som skall bli stor och tuff.
Men har en bit dit än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar