Det klickar till i bilen då jag låser bildörren och låter den ivriga lilla hunden nästan släpa
iväg mig längs skogsvägen. Den kyliga vintern känns genom min tunna anorak. Snön knarrar
smått under våra steg. Tar några springsteg för att få upp värmen, men håller på att dratta omkull
och återgår till att promenera. Säkrare så.
Går för tillfället en första hjälps kurs och med alla bilder på benbrott och stukningar i färskt minne
känns det inte lönt att ta chansa. Redan som barn och tonåring hade jag en usel balans.
Den har inte blivit bättre med åren. Inte den heller.
Efter bara några tiotals meter kan jag vika av från den plogade vägen och dyka in i det
trolska vita. Plötsligt är jag tillbaka i samma känslotillstånd som då jag var barn.
Det hade snöat kopiösa mängde mjukaste pudersnö under natten och när vi barn
äntligen släpptes ut på rast efter dagens första lektion sprang vi till skogen bakom skolan och
lekte "häst". Ni vet man lägger ett hopprep runt axlarna på en annan som då blir en "häst"
och själv håller man i ändorna och är "kusk". Och så bar det iväg i rasande galopp.
Skogen bakom skolan var full av stigar som trampats upp av generationer av elever
före oss. Hade lyckan att gå i en riktigt gammeldags skola, med egen köksa i köket och
kakelugn i tamburen som fick hela våningen att lukta får av alla våta yllesockor och -vantar.
Det var 1970-tal. Och en stor ny fin modern skola stod redan nästan klar och väntade på oss,
men det är den här skolan jag minns. Och skogsdungen där bakom.
Och speciellt den där dagen då det var så andlöst vackert i skogen med all snö på grenarna som
fick dem att buga sig och förvandlas till valv som vi kunde galoppera igenom.
När skolklockan ringde, eller det var ju en lärare som småfrysande stod på trappan och
klinkade i en mässingsklocka. Ibland, som den här dagen låtsades vi inte höra, och sprang ett
varv till i skogen.
Den nya skolans automatiska ringklocka ringde så den kunde väcka de döda inom de
närmaste kilometrarna. Å andra sidan - där fanns inte mycket till natur att glömma bort sig i heller...
Måndagar är de bästa dagarna om man vill försöka ha naturen för sig själv.
Det är så här i hufvudstaden, vi är många som längtar efter det där känslotillståndet som
bara naturen kan ge. Vi, hunden och jag, vandrar vidare, tar små stigar hit och dit.
Möter en man med kikare. Han har säkert varit och kollat in strömstaren som håller
till längs ån. Jag ser den också, men bara på håll.
Möter en äldre dam som frågar om jag fått fina bilder. Vi talar en stund om lyckan
att få vistas ute i skogen dagar som denna, då allt är så sagoligt vackert.
Hon brukar ha lite nötter med till fåglarna.
- Alla behöver lite omtanke, säger hon och går vidare.
Jag stannar en stund och hör hur djungeltrumman går bland vintriga buskar och träd.
- Nu kom det mat, kvittras det och strax har mängder av småfåglar samlat sig i
buskarna i närheten. Min, men kanske främst min hunds, närvaro gör dem betänksamma,
så vi drar oss undan och går in på en ny stig.
Ler lite smått åt mina barndomsminnen som ploppat upp mitt i allt där i
skogen. Bara för att snön ligger så lika på grenarna, nu som då.
Snöat har det hur många gånger som helst under årtiondens lopp,
varifrån dyker detta minne så starkt upp just nu?
Men så inser jag.
Naturen är inte bara växter och väder.
Årstider och temperatur.
Landskap och djur.
Naturen är ett känslotillstånd.
När man minst anar det så halkar man in i samma sinnesstämning som man
upplevt någongång förr och då blir det (oftast) en trevlig liten resa i tid på samma gång.
Det här är ju fördelen med att bli lite medelålder och så. Man börjar ha så många
tidsresor att välja mellan...*fniss*.
Och det viktigaste är att man ju börjar samla på sig dessa stunder i naturen redan som barn.
Jag kan minnas en mängd helt banala händelser i naturen från min barndom, från min
ungdom och från min tid som vuxen, som av någon outgrundlig orsak etsat sig fast
i minnet. Och utöver det planterat en känsla där. Det är inte ens alltid frågan om något
storartat utan helt vardagliga små stunder som bara valt att stanna kvar på minnepinnen.
När jag börjar dra mig mot bilen efter ett par timmar ute i snösagolandskapet får
jag syn på den här alldeles underbara trädkojan!
Tänk att få vara unge i den?
Tänker att den förälder eller annan vuxen som gett sig tid och energi att bygga den
helt säkert bär på egna underbara barndomsminnen. Och vill föra det vidare.
Därför tror jag också att det är så viktigt att uppmärksamma sina
egna minnen då naturen gett en en skön upplevelse och
att man bär den som en lånad gåva inom sig och att man ger den
gåvan vidare till nästa generation. Så att också de får en chans att bygga egna små
minnen. Till en början små smulor, nästan dammkorn bara, i all annan informationsflöde.
Men en dag. Där ute i naturen.
Då kommer minnena tillbaka och känslan hur det var.
Det är som att få en gåva tillbaka.
För naturen glömmer aldrig. Den minns allt.
Och den bjuder på sig själv - hela livet.
