HEMMET...

Gråflugsnapparen som jag nämnde om och som 

hade tagit min tomma ampelkruka till boplats visar

sig vara en singelmamma.

Ingen pappa-flugsnappare i sikte.

Alla som någon gång varit ensamförälder vet att det nog 

kräver lite mer att få det att gå ihop än om man är två. 

Och jag kommer inte att behöva använda min 

lilla trädgårdsspade på en tid känner jag.

Så jag anstränger mig verkligen för att ge hemfrid åt fru Snapperska

och försöker lägga de flesta aktiviteterna (de är inte så många...;)) till

annan sida av stugan. 

Inte för att hon så lätt skulle överge sina ungar nu när de är kläckta.

Fåglar gör inte det. Men för att hon minsann inte behöver ett enda extra stressmoment 

till i sin vardag. 

Ensamförälder i en kall sommar då det inte myllrar av insekter precis...

Jag hejar på henne! 

Och håller mig undan.

I morse, då jag såg att hon flög iväg smög jag mig runt

husknuten för att se att allt är väl i boet.

Och det var det ju.

Fyra välartade ungar som börjar få lite dun på sina bara kroppar

slumrade till synes mätta och belåtna.

*

Eftersom jag tror att ungarna var riktigt nykläckta på den första bilden 

jag tog, vilket bekräftas av att ägget som fanns med på den bilden

kläcktes följande dag så är ungarna bara någon dag gamla.

Småfåglar värper ett ägg om dagen, men börjar ruva dem 

först då sista ägget är lagt, vilket betyder att äggen kläcks 

sedan med kortare intervall än de lagts. 

Oftast är det bara ett eller två ägg som kläcks 

ett dygn senare än de andra äggen.

Detta för att det är en omöjlighet att ha "halvvuxna ungar" 

och ägg som skulle behöva ruvas i samma bo på samma gång.

Vanligtvis lägger gråflugsnappare i snitt fem ägg så med 

fyra kläckta ungar har vi här en rätt så "normi-familj".

Bara en singelförälder då.

*

En annan singelförälder i viken i år är knölsvanen.

Då jag senast var här så var de ännu två,

men nu bara en ensam vuxen men med fem ungar.

Den andra föräldern har inte synts till.

*

I övrigt är det, som jag nämnde i tidigare inlägg,

ovanligt tyst och stilla med fågelliv i år.

Skraken har ynka fyra ungar, då den brukar ha ett dussin eller fler.

Andparet har inga ungar alls.

Och ejdern lyser helt med sin (och sina ungars) frånvaro.

Svalan har ungar under bryggan.

I skrivande stund simmar fyra vuxna skrakhonor förbi.

Helt utan ungar.

*

Det är verkligen tyst i skog och vik.

Och kallt.

Det är en kall sommar.

SOMMARSTORM...

Som den renodlade landkrabba jag är tycker jag att det är lite skoj när det stormar.

Med andra ord så länge jag känner urberget under mina tassar så

är det riktigt tryggt och bra - oberoende hur mycket det stormar.

In my summer-hoods, om man säger så, blev det inte speciellt mycket till storm.

Eller jo, visst blåste det men inte mer än vanligt när det luggar. 

Så kände jag det. 

Det som var ovanligt var att det faktiskt blåste från ett håll som det sällan

blåser ifrån, direkt från öster vilket gjorde att jag fick klättra över berg

för att överhuvudtaget hitta vågorna på bilden ovan. 

På "min sida av berget" såg stormen ut så här.

Inte så mycket till storm just här inte...

*

Någon gång skall jag ännu försöka pricka in att vara här när 

det  r i k t i g t  stormar. 

KRIG OCH SOMMARTEATER ...

Egentligen börjar det här blogginlägget långt tillbaka i historien.

Långt. 

Året 1954 utkom Väinö Linnas roman Tuntematon Sotilas (Okänd Soldat) ett 

år senare hade romanen blivit film i regi av Edvin Laine. 

Sedan dess har just denna svartvita version av Okänd Soldat faktiskt visats 

på TV alla självständighetsdagar. Det blir ett antal gånger det.

Boken, och filmen,  handlar om fortsättningskriget.

När Sovjetunionen 1941 anfölls av Tyskland svarade Sovjetunionen 

med att återigen invadera sin fredliga granne, Finland. Det är vi det.

Fortsättningskriget 1941-1944, det är tiden Linna skildrar.

Den vanliga soldatens liv i krig. 

Där kamratskap och hjältemod ställs i kontrast till krigets vansinne.

*

Minns starka detaljer från då jag var barn och såg filmen de första gångerna.

Scenen i filmen där en man skjuter sig själv in i munnen efter att han 

inser sig så illa skadad av en granat att han inget annat val hade väcker än idag

samma känsla över krigets meningslöshet som det gjorde då jag var barn.

Jag tror de flesta finnar nästan kan alla repliker utantill i filmen.

Som sagt - den har snurrat på årligen i TV så länge TV funnits...

Även om jag ett bra tag nu börjat tycka att det kanhända är tid att 

äntligen lämna vinter- och fortsättningskriget bakom oss och kanske börja

fira det självständiga Finland 100 år genom att uppmärksamma annat än krig,

så sitter Okänd Soldat nog rätt hårt i min folksjäl.

Min pappa var ju en av de där unga grabbarna där ute vid fronten.

Han var en tjusigt snygg knappa trettioåring då...

....som min egen grabb är nu.

Känns märkligt att tänka tanken om historien skulle upprepa sig.

*

När jag hörde att man i Raseborg skulle sätta upp Okänd Soldat som

just sommarteater och dessutom även på finlandssvenska (och på dialekter) 

så var det ändå rätt givet att jag ville se den. 

Igår såg jag den.

Och som den teatern levererade! 

En så bra mix av sådant som lite ville få tårarna att stiga men också 

mycket att skratta åt! Mycket att känna igen från filmen utan att bli banalt.

Stark teater på ett väldans bra sätt! 

Enkel, men genialisk, dekor. Autistisk miljö (mitt i skogen), alldeles underbar 

detalj med violspelande Suomi-neito. Musikens närvaro var så himla bra övervägd så 

stundvis försvann den från det man lade fokus på men utan den hade det varit - inget.

Helt suveränt! Så balanserat! 

Och ingen tar skada av lite pyroteknik heller.

Skall det smälla så skall det! 

Pansarvagnar som det smäller om. O ja! 

Och så bör nämnas en alldeles fantastik och alldeles autentisk 

finsk häst som med stoiskt lugn tog det här med smällar

och allt annat som sprängdes och knattrade. 

Så som det var på riktigt. 

Den finska hästen var minsann med då det begav sig.

Rollprestationer som fick publiken på 800 personer att ge stående ovationer.

Och nämnas bör att samma gäng spelar den här pjäsen turvis också på finska! 

Tre timmar stark teater på båda inhemska. 

Hatten av där! 

Framför mig i bänkraden satt en äldre man - skulle gissa på något för ung för att själv

varit med i kriget, men alldeles tydligt med starka egna, personliga minnen.

Titt som tätt torkade han tårar. Och skrattade. Log och nickade. 

Jag berördes av både mannen framför mig och av pjäsen. 

Svalde tårar några gånger, men skrattade också högt.

Tänker att kanhända det var så det var.

Alla känslor var där - fast lite mer.

Man visst ju inte om morgondagen fanns.

Länge sedan jag gått hem från en sommarteater med så mycket 

känslor på ytan.

Hemkommen kollade jag de några bilderna jag knäppte under pjäsen.

Och bilden ovan blev på något sätt som jag tänker mig hur krig är.

Mörkt, uppgivet, allvarligt, tomt, meningslöst.

*

Men pjäsen - verkligen sevärd! 

Gå och se den! 

P.s. Ta ändå inte de minsta av barnen med. 

SMÅ LIV...

En av mina tomma blomkrukor har fått en hyresgäst.

Krukan hänger i en ampel och

dessutom under tak och i lä för vind.

Mycket bra val, skulle jag säga. Enda lilla kruxet är

att boet är precis där vi går runt stugan till bilen, till toan, till solsidan.

Vi försöker efter bästa förmåga komma ihåg att gå alternativa vägar

via blåbärsriset, men alltid minns man bara inte.

Så kallt som det är så skulle man önska att mamman 

värmde sina ungar hela tiden! 

Jag kan se att hon flyger bort för att hitta/hämta mat titt som tätt.

Ett tag när hon var borta passade jag på att knäppa en snabb bild.

Egentligen skall man aldrig fota ungar i sina bon - just för att inte

störa deras häckning.

Det är något så vackert och skört, sårbart och fint

med den där späda lilla nacken.

Sådana små gråflugsnapparliv.

ATT VILA ÖGONEN PÅ...

Idag jobbade jag med att rensa rabatter och klippa ner utblommade tulpaner och

det som jag allra mest gillar med sådana där monotona jobb är att det lämnar

huvudet fritt för tankar att virvla hit och dit.

Som meditation fast ändå inte.

Jo, jag har snöat in min på det här med minimalism, jag vet men

det är så fascinerande. 

Vad får mig, en inredningsintresserad liten estet, att tro att det

kanhända finns en inneboende minimalist som vill ut ur skåpet?

Har det alltid varit så, eller är det en process?

Jag har nog alltid gillat att ha det vackert omkring mig. Det är lika

självklart som att jag behöver äta och sova.

I det stora hela har min stil och smak gällande inredning varit densamma

under hela mitt vuxna liv. Till exempel har jag samma kökstolar som jag

köpte 1990, de har visserligen bytt färg vid ett skede med 

är så tidslösa och bekväma att de fått hänga med.

Det är kanhända det att man (jag) kopplar ihop traditionell minimalistisk 

smak med de där högblanka skåpen och ytor fria från allt och just 

den biten är inte så mycket jag.

Jag gillar gamla möbler, och filtar och kristallglas.

Olivflaskor på köksbänken. 

Inte direkt något man kopplar ihop med minimalism.

Det är mer det som finns inne i skåpen som får mig att luta åt det hållet.

Hahaha...ja min minimalist har inte kommit ut ur skåpet än! 

Rätt omedvetet har jag över tid rensat ut textil jag har haft drällande i mina skåp

och som faktiskt bara tar utrymme.

Det är igen både sådant jag fått, ärvt men också köpt själv. 

Det är en tid sedan jag började rensa där. 

Långt innan (medvetna) tankar på minimalism.

Sedan länge har jag bara tre lakanomgångar. 

Numera bara två borddukar + julduken.

Och en duk till utebordet. 

Kökshanddukar har jag ett halvdussin - om ens det.

Två löpare. 

Inga (!) gardiner i skåpet.

De som är upphängda är en linnegardin för sovrumsfönstret

och en annan framför "hemvårdsrummet" som är i samband

med köket för att dölja tvättmaskin. 

Textil i sig har aldrig riktigt varit mitt material. Jag har aldrig 

gillat att sy och tyg med mönster väcker ingenting i mig.

Kanske det just därför varit enklast att börja utrensningen där?

Det här har jag gjort utan att tänka på att jag faktiskt rensar ut,

har bara inte velat ha textil jag aldrig använder i mina skåp längre.

Badhandukar är en annan sak.

Vi har bara två var - en i tvätten - en i användning.

En simhalls-handduk och min vira-runt-håret handduk.

Sedan har jag på annat ställe några glada semester-

badhanddukar, ni vet de där man köpt för att man  glömt packa

med sig strandhanddukar och just där och då tycker att en gigantisk

gulorange handduk är hur fin som helst....;)

De åker med då vi åker till badstranden, eller på solsemester. 

Ibland händer det att de mest urtvättade och solblekta

handdukarna aldrig kommer hem igen...

De har gjort sitt. 

Nu finns det tre strandhanddukar kvar. 

Det klarar vi oss med ett bra tag! 

Det är här min minimalism kanhända märks.

Inte så mycket på köksbänken.

Jag äger också kanske bara ett drygt halvdussin strumpor.

Jag avskyr att sortera berg av strumpor, alltså har jag inga berg.

Köper jag en sixpack nya strumpor då de gamla börjar se för noppiga ut

ja då åker de använda ut på en gång.

Med mindre mängd strumpor i omlopp verkar det också 

som om färre skulle hamna i gapet hos tvättmaskinsmonstret

hur motstridigt det än kan låta! 

Så ja, jag har, och kommer säkert att fortsätta ha en "mjuk" inredning 

och vill ha något för mig fint att vila ögonen på.

Men allt det där onödiga som man gott kan leva utan, eller åtminstone ha

i mindre mängder skall sakta men säkert ut.

Det får nog hitta sina vägar någon annanstans från och med nu.

Från juli skall jag testa på den där minimalistiska utmaningen att 

dag ett plocka bort en sak, dag två två, dag tre tre saker osv...

Detta trots att jag ju redan rensat rätt friskt i skåpen.

Det kan bli en utmaning....

(har satt som egen regel att jag inte får gå och tulla i mitt rekvisita-skåp

för de grejerna har redan en helt annan status och hör 

inte längre till hemmets "inredning"). 

Har dock tänkt att de dagar jag (hoppeligen) hinner vara på 

stugan så kan det plockas saker bort därifrån.

Få se hur det går! 

Det blir 496 ting ut under en ynka månad.

(Iiik??!!)