STANNA KVAR...

Alla andra åkte från stugan igår, medan jag valde att stanna kvar 

en dag eller två. Hundskrället och jag.

En envis handledsinflammation hindrar mig från alla former av

fysisk aktivitet som involverar högerarmen och det är - frustrerande! 

Sitter i stället och knåpar ihop moodboards för ett framtida projekt.

Med vänstra handen - helt konkret.

Klick - klick - äh - klick...går rätt långsamt.

Gårdagen var bland de varmaste dagarna hittills i sommar.

Satt en god stund och läste i solen och märkte när kvällen kom

att det minsann sved smått både på de vinterbleka smalbenen 

och till och med på nästippen.

När kvällen kom satte jag mig en stund på bryggan och följde med svalornas pynjande.

De är ena snabba rackare minsann och inte alldeles enkla att fånga på bild.

Än mindre närbild.

Först när jag kom in märkte jag de mörka molnen på bilden.

Det började dra ihop sig till regn?

När jag gick och lade mig vid midnatt och precis hade släckt 

lampan lystes sovrummet upp av sommarens första blixt.

Det hördes ett muller på håll.

Kollade min "blixt-app" och visst var det lite blixtar på skärmen också.

Sydväst om Hangö, men på riktning hitåt.

Riggade upp kameran på stativet. Kokade en kopp te

och inväntade åskvädret.

Det orkade aldrig ända fram.

Bara en stilla regnskur och muller på håll.

*

Idag har vinden vänt. 

Det blåser kallt, kallt från självaste ishavet.

Det märks - och känns.

Blir nog en skogpromenad ikväll istället för strandhäng.

SAKNADE...

Några dagar ute i skärgården och saknaden av fåglar är påtaglig.

Det är tyst i viken, det är tyst i skogen, det är som om alla försvunnit?

En del fåglar ligger säkert och ruvar, men ändå.

Kan den iskalla våren gjort sitt? 

*

Om det är den iskalla våren, eller något annat så har jag känt mig 

både frusen och hängig ett par dagar. 

Krypit in mellan täcken och filtar mitt på dagen och slö-glott på film.

Det händer inte speciellt ofta. Vare sig att jag bäddar ner mig

i sängen mitt på eftermiddagen eller att jag glor på film.

Men jag kunde vänja mig.....*fniss*

Utöver det har jag slöläst på bloggar om minimalism.

Jap, ni läste rätt.

Hon som älskat ting tänker om här.

Jag börjar mer och mer känna att det skulle vara skönt att göra sig av

med en massa onödigt dravel som man samlat på sig under åren.

Läser glupskt! Intressanta tankar! 

Tänk om?!

När jag slutade mitt förra jobb, så var det många som tänkte och trodde att

jag skulle starta upp något med inredning, kanske blommor, något sådant.

Men jag ville plötsligt inte. Kände att jag inte längre är den personen som

skall försöka få människor att konsumera mer. 

Jag är glad att jag lyssnade på mitt inre där.

Det hade slutat i fiasko. 

*

Blir avbryten i mitt funderande av att Smilla, den glada labbisen 

från stugan intill kommer förbi en sväng.

I och för sig var det nog min hund som smet dit först och 

som nu i sin tur lurade med sig Smilla hit.

Det är skönt att de går ihop så bra! 

Men i vattnet går de inte ihop. Min vägrar så mycket som doppa

sin klo. Hon skyr vatten som om hon trodde självaste pesten

hade sin boning där, medan Smilla tar fyra steg på land innan följande dopp.

Min doppade sig senast...aldrig någonsin. 

Inte frivilligt. 

Går ut en kort sväng innan skymningen kryper in över klipporna.

Svalorna har sin vana trogen ändå bosatt sig under bryggan. 

Skönt att någon är hemma av vikens invånare.

Tänder brasa och fortsätter läsa om minimalism.

Jag kan inte riktigt släppa det.

Känner stark lust att rensa bort, städa ut och sopa rent.

Jag blir aldrig en renodlad minimalist, det vet jag.

Men att göra sig av med onödigt kräsä - det vet jag gör gott.

Och att inte ta in onödigt heller - kanske ännu skönare.

Ja, ja...vi får se.

BLOMNING...

Varje vår finns det en stund som jag längtar så till.

Ett doftminne som behöver uppdateras årligen för att inte

försvinna från minnespinnen.

Det är den där stunden då man stiger in i ett växthus.

Det doftar jord och fukt och värme och grönt.

Alla växthus har inte den rätta doften, den är starkare och

mer äkta i de där lite äldre växthusen med jordgolv. 

Jag ser till att besöka åtminstone ett sådant växthus varje vår.

Däremot har jag blivit betydligt sämre på att köpa hem sommarblommor, 

vilket kanske inte gör mig till den mest lukrativa kund där jag 

drömskt går omkring och sniffar jord-doft.

Nickar ett "tack och förlåt" när jag går ut tomhänt.

Jag behövde bara uppdatera doften.

Styr kosan mot stugan och ser att julrosen

övervintrat och står glatt där och vippar i kvällssolen.

Och jag känner mig välkommen.

Att en liten blomma kan göra skillnad.

Kanske jag sen också behöver mer blommor i mitt liv?

Kanske alla behöver det?

TANKAR SOM GROR...

Bland det trevligaste som kan hända en människa, utöver att förälska sig då,

är nog att få lära sig nya saker, ny kunskap, nytt kunnande. 

Att känna att någon ny insikt och ny kunskap inom ett nytt område

stilla gror och växer inom en.

Det är alldeles magiskt.

För en tid sedan kom det ju sig att jag slintade in på en 

utbildning i naturfotografering, vilken är alldeles underbart! 

Jag är så glad, så ivrig och så...novis.

Har så mycket att lära mig, försöka förstå och så

många nya kunskapskriterier att uppfylla. 

Men samtidigt är jag lite barnsligt rädd att tappa bort det där

enkla, spontana och kravlösa i att bara skjuta iväg en bild och fånga

stunden, stämningen, på ett måhända enkelt sätt. 

Bara det att just där och då finns

en enkelhet, en närvaro och någon slags spontanitet som jag är

aningen rädd för att tappa då man skruvar upp kraven på bildkvalitet, 

på total perfektion och beräknande eftertanke innan varje klick på avtryckaren.

Jag har varit där förr. 

I situationen då jag utbildat mig i det jag älskat mest av allt att göra,

men på den vägen samtidigt tappade bort en liten bit av den spontana lusten.

När spontaniteten ersätts av analys, eftertanke och beräkningar

blir bilden då bättre? 

Ja...ärligt, jag vet inte.

Men jag har gjort ett beslut. 

Länge velade jag med att lägga ner Tuvull, börja om med nya tag,

ny image, nytt blad, nytt allt.

Men jag ångrade mig.

Tuvull kommer att leva kvar som ett fönster in i min vardag.

Som en kanal för min skrivklåda - då den sätter igång.

Den får vara den plats dit vardagens bilder får landa. 

De bilder som är tagna utan eftertanke, men med en känsla av närvaro.

Kravlöst.

Vid skede kommer jag säkerligen att lägga upp en 

portfolio på nätet där naturbilderna får samsas.

Just nu känns det som en bra plan.

Jag vill inte bara jaga de där 'perfekta' bilderna som tar andan ur...någon.

För ärligt talat, i detta enorma flöde av bilder, hur många bilder tar på 

riktigt andan ur en?

Inte så himla många. 

Vi kanske lider av någonslags bildförstoppning?

Med de orden kan det ju tänkas lite avigt att jag gett mig, 

med hull och hår, i kast med att utbilda mig till proffsfotograf. 

Jag hungrar efter att bli bättre på vad jag än gör.

Men jag vill också ha kvar lusten och glädjen i att knäppa banala 

bilder på min katt.

Och min hund. Och solnedgångar. 

Och trivial mat. Och det som växer i krukorna.

För att jag älskar att göra det.

Så jag har tänkt. Tänkt till.

Tuvull får fortsätta som förr.

I sinom tid kommer det något annat och nytt där 

naturfotograferingen får ta hela scenen. 

Tills dess:

Njut av våren.

Vackrare än så här lär det inte bli.

PÅ VÄG HEM...

På tåget mellan Åbo och Helsingfors.

Tröttheten efter intensiva kursdagar och sitter som små sandkorn på

näthinnan och bildar en seg hinna av ouppmärksamhet i hjärnan.

Orden är slut. 

Det är skönt att sätta sig på tåget, plugga lugn, skön musik

i öronen och stänga ut alla andra omkring.

Det blir som att se på en film. En stilla film utan ord.

Tåget stannar i Salo och människor väller ut, släpandes 

på sina kappsäckar eller nästan dubbelvikta under tyngden av sina

ryggsäckar. Någon springer. 

En kvinna går med trötta steg. Hon släpar på en chockrosa kappsäck.

Skall hon hem? Eller är hon på väg bort?

Varför är hon så trött?

Jag tänker;

Jag är också trött, men på ett skönt sätt.

Och min kappsäck är nästan tom och ganska lätt.

Ryggsäcken är däremot rätt tung, tung av kamerautrustning.

Och huvudet är fullt av nylärd kundskap. 

Det börjar smått skymma över åkerlandskapen som susar 

förbi i ögonvrån. Emellanåt lyfter jag 

blicken och låter den vila på naturen därute, 

på hus och gårdar som tåget kör förbi.

Våren startar upp på allvar. Åkrarna ser nysådda ut,

dammiga och grå i väntan på att det skall gro.

Jag är som en sådan där åker, informationen från

veckoslutets kurs har landat som små, små frön

i min kunskapsåker. Den som skall gro och grönska

av de frön som såtts där under några dagar på Åland.

Nu skall jag sköta om dem, vårda dem,

ansa och gödsla dem så den växter till nytt kunnande. 

Och jag återsåg mitt barndoms Åland, även om det denna gång var 

ett rätt ytligt och tidspressat återseende. Men känslan fanns där.

Och båthusen. 

Hur jag saknat dessa båthus!