SANTA MARIA DE LA ENCARNACIÓN...

Eller katedralen i Granada.

En lite kylig dag blev det att gå på stan, och lite av en slump gick

vi på katedralen i Granada. Det är nämligen lätt hänt, att man "går på den".

Den ligger aningen inklämd mellan en massa gator och gränder och absolut 

inte så mycket till landmärke - inte från gatunivå i alla fall.

Den är nästan lite anspråkslös, men det beror bara på att man inte får in hela

katedralen utifrån, så inklämd mellan andra hus är den.

Att det är frågan om världens största katedral i renässansstil blir man varse om

när man väl tagit sig in genom de enorma trädörrarna.

Katedralen är en verkligen vacker och speciell i sitt ljusa ljus. 

Det var drottning Isabella som efter erövringen av Granada lät starta upp byggnationen

av katedralen. Detta efter slutet på det muslimska styret som varit rådande

i närmare 800 år. Katedralen är byggd på samma plats som 

det innan det funnits en moské.

Katedralen blev klar 181 år senare.

I ett kapell i anslutning till katedralen vilar både hon, 

Isabella och hennes man, kung Ferdinand.

Här finns så mycket att vila ögonen på, så mycket att ta in, så

det lönar sig ta god tid på sig när man besöker katedralen.

Här finns många altare för olika helgon, den ena mer gyllene än den andra.

Men fantastisk fina allihop! 

Nu var jag ju här utanför den värsta turistsäsongen, så stundvis 

var jag nästan ensam i katedralen, bara en handfull andra besökare.

Det är också en så annorlunda känsla att inte behöva trängas, utan i

lugn och ro få gå omkring och ta in allt detta. 

 

Intill ingången till katedralen finns ett museum med en massa gobelänger, prästkläder, smycken,

skulpturer och annan fantastisk konst. 

Där finns också den här...Johannes Döpares huvud på fat.

Ja, det blev ju klart att det gick tokigt för honom...

Så ja...är du i Granada.

Gå inte förbi denna vackra kyrka.

Den är värt ett utdraget besök. 

Absolut.

SIERRA NEVADA...

Även om jag gillar att resa spontant, så fanns det två grejer jag fixade till

hemma redan innan resan hit till Granada.

Biljetter till Alhambra, det rekommenderades mig eftersom besökarantalet begränsas till

(anspråkslösa) 8000 per dag. 

Och så beställde jag en guide med jeep och inrikting på natur.

Sierra Nevada är ju det sydligaste läge där man kan åka slalom, men det är inte min grej riktigt.

Många år sedan jag susat ner för en pist. Och i synnerhet här känns det lite...avigt.

Snömängden på Sierra Nevada har stadigt minskat i takt med den globala uppvärmningen och

nu hölls pisterna i skick med tiotals och åter tiotals snökanoner. En undrar hur

mycket energi det kräver...

Nå hur som helst, jag ville se Naturparken Sierra Nevada, jag.

Guiden körde upp längs små, sandiga, dammiga vägar. Det är inte en bra idé att

hyra en bil och själv försöka hitta småvägar. Dels är de i rätt så varierande skick, och en

jeep är ingen överdrift. Och dessutom är det förbjudet att köra i naturparken

utan speciellt lov. Uppe i bergen finns vakter som möter en där vägen slutar med en

böteslapp i värsta fall. I bästa fall kommer man kanske undan med en varning.

Så, ja...ta en guide. Har man turen att få en som vår, så får man goda skratt och

en hel del information om naturparken och livet i Sierra Nevada.

Vår guide berättade att han hittade den här lilla vägen som är en del av det nätverk av 

stigar och mindre vägar som fårhedrarna använder. Själv hade

han upptäckt den här turen då han cyklade (!) omkring i bergen.

Han gillar att som motvikt till sitt sociala jobb komma upp hit

och vara i ensamhet, stillhet och total tystnad. 

Och bland dessa vyer! 

Att jag så förstod honom! 

Hih, lillungen min som inte är speciellt ivrig på att knäppa selfies tog säkert

fler under den här turen än under de senaste fem åren sammanlagt. 

Vyerna tog bara andan ur en! 

På sina ställen körde vi förbi vattenreservoarerna dit smältvattnet från Sierra Nevada

samlas upp. I framtiden, om uppvärmningen fortsätter, kan

det bli ett problem med att få tillräckligt med vatten för Granada-borna. 

Nu är vatten-nivån låg av förståeliga själ, det är vinter. Men till

våren, då snö och is smälter uppe i bergen, skall vattennivån stiga upp till 

skogskanten som man ser på bilden.

Det blir mycket vatten, det! 

Här kör vi på den första, för bilar, menade vägen upp till Sierra Nevada. 

Den är asfalterad, men den är inte bred.

Vid möte..ja, då backar någondera - ofta ett bra tag dessutom.

Vägen gick förbi några vackra hotell, som numera är nerlagda på

grund av att man inte längre använder den här vägen.

Men då det begav sig hade det varit fantastiskt att bo där.

Nu höll naturen på att ta sitt tillbaka.

Vi skulle upp och ner för ett par kullar innan vi skulle nå Sierra Nevadas nästhögsta topp:

Pico del Veleta.

Sierra Nevada består ju av runt 20 toppar med höjder på ca 3000 m, så det blir att 

åka upp och åka ner. 

Men så kommer vi fram.

Den sista kilometern (?), svårt att beräkna i sådan terräng,  

blir det att vandra uppåt längs en stenig och slingrande stig.

Ibland försvinner stigen under snön, så man får lite ana sig fram, 

men väl framme, andfådd och varm, belönas man:

Ser ni den där lilla pricken mitt i bilden.

Det är ju min lillunge, det.

Här, i det här landskapet, ser han synnerligen liten ut.

Jag vill bära dessa vyer i min själ med mig för att ta fram de 

när det känns som om väggarna faller över en.

Här är det långt mellan väggarna.

Vackert! Andlöst vackert! 

ALBAYZIN...

...eller gamla stan i Granada.

Det är här vi hyr en lägenhet. Just den här lägenheten är hyrd via en skola

som ger lektioner i både spanska och flamenco, men det finns säkert

möjlighet till liknande boende i Granadas gamla stad, om man 

vill känna på genuint boende i Abayzín, eller Albaicín, man kan tydligen

stava det på flera sätt.

Här på bergsbranterna har det funnit bebyggelse förmodligen redan på

600-talet, men en stor del av den stadsbild som fortfarande finns kvar idag

är från tiden före morernas välde i slutet av 1400-talet.

Det här är vitkalkade väggar, små,små gränder.

Människor bor och lever här, inte så mycket turistigt alls.

Nu är det ju off-season förstås, men alla världens souvenirbutiker lyser

med sin frånvaro här. 

Det är också en bit att ta sig till butiken...

...och det går nästan som ett pass på gymmet - alla gånger!  

Häng med!

*

På vår lilla patio har alla andra blommor gett upp för vintern, 

en endaste ros orkar blomma.

Bra så! 

Här är porten ut till gatan. Det är bastanta grejer det här! 

Lådan uppe i hörnet är postlådan. 

Jag hittar ett zinkfat som jag som den sanna skrotsamlaren kunde tänka mig ta hem och

plantera blommor i sen när det nu blir sommar igen...

...men näe, det blir nog bara vid tanken. 

Fast bara för att se minerna vid incheckningen? 

Näe, vi skulle till butiken, ju!

Här är vår lilla "gata". 

Mycket pittoresk och fin.

Och grändens gäng.

Här ser man förresten lite av de inmurade, söndrade glasflaskorna som

finns längs många av murarna. 

De är väl tänkta för att förhindra större inkräktare, men 

man får ju hoppas att katterna slipper få tassarna uppskurna.

På sina håll här i Albayzín ser man betongplumpar längs trapporna. 

De är för att man på några ställen skall kunna ta sig fram med något hjulförsett.

I det här fallet var det ett lass med sand som skulle transporteras. 

Här är det liksom mest uppåt eller neråt hela tiden åt något håll.

Har man barn i barnvagnsålder - vänta ett tag innan ni reser hit.

Mötte en familj där mamman bar på ett par barn och pappan

bar på barnvagnen - och kassarna därtill.

Det såg rätt kämpigt ut...

Men för den som är självgående och har en hyfsad kondition så 

är detta en pärla att upptäcka.

Det är nämligen inte bara några gränder utan faktiskt en rätt stor

stadsdel som man har att upptäcka. 

Gå vilse i och hitta tillbaka.

Det här är nog bland de vackraste vägarna jag gått till butiken.

Betydligt mer ansträngande att ta sig hemåt med ett par matkassar dock, men det går.

Det är ju trots allt vinter här och temperaturen är kring +15 sådär, som mest.

Alldeles perfekt för en nordbo på matuppköp i dessa backar och trappor.

På sommaren i 35 graders värme. Ja, då kanske jag hade struntat i att gå 

till butiken. Inte på dagen i alla fall.

*

Men Albayzín. 

En vacker pärla att bo i.