AUGUSTI...

På natten, vid fyra-tiden vaknade jag av åskan. Där kom första blixten och så räknade jag sekunder. Åskan var långt borta, men mullret kändes in i bröstet ändå. Äntligen åska, om också på håll.
Jag kröp ihop under täcket och fortsatte sova. Vinden som tog sig in genom fönstret och förbi spetsgardinen var ljummen. Jag log. Åska är fint.


*

På morgonen är vinden en annan. Havet ligger ännu stilla, bara små krusningar, men
suset i de tunga granarna bakom lidret talar och berättar om att det ändrar.
- Snart kommer det att ändra, vet du!

Medan kaffet kokar och jag brer mig en smörgås, matar hunden och
reder ut en sömntova i håret blåser det upp.
Jag vet ju hur snabbt det kan gå, och jag var förberedd, det hade träden viskat
till mig, och ändå står jag häpet och tittar på havet som börjar koka i
samma takt som vattnet i kaffepannan.

Vinden har ett annat ljud, en annan styrka, en annan läggning än tidigare.
Den är mer allvarsam och tung, den dansar inte över vågorna på lätta sommarben,
den går tungt, rullar, nästan lite mödosamt.
När den tar tag i bordsduken är det inte ett lätt fladdrande utan hårda
tag som får dukens tyngder att slå dovt i bänken.
Ljudet får hunden att morra till, skälla ett litet osäkert skall som om inte den
heller visste varifrån det illavarslande i ljudet kom.
Det allvarliga, det seriösa, ljudet som låter; det här är på riktigt.
Den här vinden är på riktigt.

Jag sitter ute och tar emot vinden. Fryser. Eller ryser jag?
Går in tillbaka, dyker in bakom draperiet som gömmer det mesta man
kan tänka sig behöva på en liten stuga.
Gräver bland korgar och på hyllor.
Fäller strykjärnet som med näppe missar mina tår.
Behöver jag verkligen ett strykjärn härute? Det kan man fråga sig.

Hittar det jag letade efter; hösttröjan. Den där noppiga som
är tät nog att hålla mot vind. Lite i alla fall.

Nu hör jag åskan, och vågorna som fått sin vita kam
dansar än vildare. Små förvildade vindilar tar och rör upp virvlar vid
bryggan som om där samlats enorma fiskstim. Men det är det inte,
det är bara vinden.

Över viken ser jag regnet komma, den där grå ridån som man inte
kan missa vad det är. Ser regnet piska ner i havet. Hårt, befallande, allvarligt.

Ett litet möss kilar över berget och gömmer sig i bergeniarabatten.
De brukar göra så, mössen, för de vet det jag vet.

Nu blir det oväder.

EN AVSTICKARE...

Godmorgon,

Jaha, jaha. 

Det var nog inte den bästa av idéer jag hade när jag igår kväll tyckte att jag skulle

justera lite på textbredden i min blogg, 

för även om jag oftast har ett litet blekt hum om vad jag håller på med så lyckades

jag med en solklar tydlighet bara strula till det.

Som ni ser.

Det saknas en massa grejer till höger här på sidan. Som listan på bloggare

jag gillar. Å andra sidan vet jag att jag behövt uppdatera den en tid nu, många

bloggare som jag förr följde med har slutat och nya som jag hittat och läser

har inte hittat till listan - på grund av min slöhet helt enkelt.

Men nu är där ingen info alls, om någon eller någonting alls.

Hela den biten tycks ha halkat längst ner. 

Skall försöka ta och dra upp den igen vid läge, nu finns inte tiden.

Så får bli som det är nu ett tag. 

Kommer att flänga runt lite ett par dagar innan jag igen landar här på stugan för någon dag.

Det blir inget mindre än lite festande, wohooo!! 

Min kära, kära vän sedan första dagen i 

skolan då det begav sig - 1973 visst? - fyller det där fina halvseklet och kommer över

på samma sida om milstolpen som jag.

Känner att det kommer att bli många kära återseenden på den festen! 

Längtar! 

Jag behöver också köra lite rekvisita för ett fotouppdrag till stan.

Så jag skall precis bara jag druckit mitt morgonkaffe gå och packa bilen.

Även om det inte är dags än för fotande, så vill jag ha allt samlat på ett ställe i god tid.

Ja...och sedan när jag kommer tillbaka så skall jag fundera på hur jag får bloggen att se

ut som den skall igen. 

Men det tar vi sedan! 

VARA I DET SOLVARMA...

I skogen blev det riktigt varmt. Brisen hade jag lämnat bakom mig, kvar stannade den 

och böjde på gräset som växer i sprickorna i berget. Gräset där har

redan gulnat. Som om solen lyckats bleka dem först av alla.

Skogens gräs har kvar sin gröna fräschör och nigningarna för vinden inte lika djupa.

Några hundra meter till och gräsen slutade niga helt. Hela skogen stod stilla

i en solvarm omfamning. 

Plockade mina blåbär medan flugor och fjärilar liksom dansade på

värmedallringarna mellan tallstammarna. 

Gummistövlarnas kant skavde mot bara ben. De är nya och ännu inte inkörda. Stövlarna.

Tänkte att idag är kanske inte den dagen då de skall köras in heller.

Började dra mig sakta ner mot havet igen. Mellan stammarna kom brisen åt att

svalka min varma nacke. Hårstråna kittlade mot kinden. Man märker skillnad, kom jag på.

Om det är ens hårstån eller någon liten insekt som kittlar, fast känslan nästan är densamma.

Dagen flyter på. Hade det varit som förr, som under småbarnstiden, hade det nu

varit läge för plättkalas med rårörda blåbär, men nu längtar ingen av oss

efter något sött. Vi häller istället upp ett glas torrt vittvin som är så kallt

att glaset immar. Det är skönt att ta i det kalla glaset och låta handen bli sval.

Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om torrt vitt vin, jag får halsbränningar av det.

Men den torra strävheten bär ändå på en smak av sommardagar som jag inte vill vara utan.

Lite som istället för de där plättarna som ingen vill ha, inte just nu.

Jag måste ju erkänna att jag inte saknar att stå inne i det kvalmiga köket och 

steka dem heller. Fast då, i tiderna, tänkte jag kanske inte så?

På var vår sida om bordet, i de knarriga korgstolarna, försjunker vi i var vår text.

Hunden lägger sig suckande av välbehag i solen och blundar. Det lägger sig en

sådan dåsighet över stunden att det blir nästan omöjligt att hålla tankarna

samlade, eller ögonen öppna. 

Kanske slumrade jag till. Jag vet inte. Jag bara var i det solvarma.

Vaken eller inte så vaken.

Mot kvällen, när solens värme börjat blekna kommer svanfamiljen simmande förbi.

De har nästan samma tidtabell varje dag. Tror jag. 

Jag förökar undgå att se på klockan, den ligger därinne på spiskransen där jag lägger

den nästan varje gång jag kommer hit ut. Så har jag gjort i åratal. Som en ritual att här

är tidens takt en annan. Det är många år sedan jag roade mig med att gissa mig till vad klockan var efter att jag varit utan klocka i något dygn. Ofta missade jag ett par timmar åt någondera hållen.

Numera är det knepigare att inte låtsas om klockan. Fortfarande lägger jag mitt armbandsur

på spiskransen, men klockor smyger sig på ändå. Tiden finns där när jag öppnar datorn för att 

skriva. När jag tar fram min padda för att läsa en bok, eller kolla nyheterna.

Eller bara när telefonen ringer. Jag kan inte undgå att på ett undermedvetet sätt registrera att klockan är minsann 12.14. 

Minner mig tillbaka igen till de där plätt-somrarna. Då fanns det inte paddor och inte 

mobiltelefoner som visade tiden fast man inte ville. Jag hade sällan ens tidningen

ändrad hit, bara de några gånger jag visste att jag skulle stanna här i flera veckor, för

då kändes det bra att ta sin morgonpromenad till postlådan 2 km bort.

Oftast blev den promenaden inte daglig ändå, så hade det velat sig så kunde världen ha gått under

och jag hade inte vetat ett skvatt om det. På något sätt känns den tanken nästan lite skön.

Skakar på huvudet åt mina egna tankar. Jag som är lite nyhetsfreak, kunde jag bara strunta

i nyheter i dagar. Kanske en vecka, eller två?

Inser att jag nog då skulle behöva blunda när jag öppnar paddor eller svarar i telefonen, för

där fladdrar så lätt förbi, inte bara klockslaget, utan också de senaste nyhetsnotiser.

Jag har ingen aning om hur jag skulle få bort dem. Och undrar om jag kunde låta bli.

Vänder näsan mot kvällssolen och sätter mig, något mödosamt med en inflammation i höften,

med benen i kors och blundar, andas, låter tankarna bara komma och gå. 

Endel kallar det att meditera, jag vet inte. Jag kanske mest bara...är.

Det räcker för mig.

Det är då jag får syn på dem. Skäggdoppingsungarna. Hela tre stycken! 

Jag blir barnsligt glad, jag som redan trott att det inte hade blivit någon familjeökning alls i år, 

har ju bara sett den där ensamma vuxna. Men här kom hela familjen simmande. Skäggdoppingen 

har återkommit till viken så länge jag kan minnas, tänkte jag skriva, men så är det nog inte.

Måste ju erkännas att under de där plätt-somrarna hade jag nog inte speciellt mycket 

intresse för vem som simmade i viken. Me deller utan ungar. Jag hade mina egna att hålla reda på.

Men nu är de där. Bara en enda gång har den lyckats få ungar här. Det året var det 

bara en unge. Men nu är de tre. De är så fina i sina randiga pyjamas, ungarna.

De smälter perfekt in i ett lite smårutigt hav - det är säkert det som är meningen.

Springer, eller snarare haltar och halkar, upp till stugan för att få en bättre bild, men 

när jag hinner få fram kameran med det långa objektivet är de redan långt ute i viken.

Men de är med ungar. Mina närmaste grannar.

Mitt lilla problem med höften har gjort mig mer stilla än vanligt. Min stilla skogspromenad tidigare på dagen var just det i ordets rätta bemärkelse. Stilla.

Stillheten fanns i skogen, i det solvarma, i avsaknaden av vind - och i mina steg.

Plockar man blåbär är stillheten inget större problem, det är nästan som en 

förutsättning, men mot kvällen kan jag bli rastlös i kroppen.

Behöver göra något. Plättar blir det inte, det hade vi redan bestämt. 

Klämmer in blåbären i den redan proppfulla frysen men en ask får bara inte plats.

Rensar lite på måfå i skafferiet, ser på bäst före datumen - det kan vara skäl att göra det ibland.

Isynnerhet på en sommarstuga. Det vet jag för det har jag erfarenhet av. Att tre år gammalt

bakpulver inte alla gånger fungerar som den ska. Att överårigt havregryn smakar papp.

Sådana saker. Märker till min stora förvåning att kakaon håller på att bli gammal.

Kakao? Skakar nästan lite misstroget på huvudet. Det har då aldrig hänt förr! 

Också det ett tecken på att barn-tiden är över i denna lilla stuga.

Som i en lite protest, dock med glimten i ögat, rör jag ihop en kladdkaka.

Något barnsligt skall här väl ändå få förekomma? Och kladdkaka är barnsligt gott, det vet alla!

Att det sedan inte finns så många som bryr sig om att äta av kakan - det är en annan sak.

Men kladdkaka blev det! 

Vi fortsätter med vårt läsande medan skymningen kryper in mellan raderna och 

får dem att smälta ihop till tecken som inte går att tolka. 

Har dragit en extra filt över mig och hummar nöjt - tänk vad skönt det skall 

bli med fönster mot vinden på terassen vår.

 Även solvarma dagar blir till kyliga nätter. Och så den där vinden, som 

ständigt ligger på, känns det som. Som sällan vilar.

Även om det händer. 

När även grässtråna på udden får vila i sitt eviga nigande. När det 

solvarma igen får vakna till en ny dag, när jag plockar fram en frukost och väljer att

inte läsa nyheterna på paddan. Inte se på klockan.

Jag kollar inte ens vädret - det får väl bli som det blir.

Den här dagen.

DESSA STUGDAGAR...

Faktum är att det hänt mer här på stugan än man kan ana när man ser sig omkring.

Hunden har löptid och är allmänt "svåra-Aida" med hela sitt väsen. Hur man nu sedan förklarar det fysiologiskt eller psykologiskt vet jag inte, men hon spelar sin roll med bravur. Hon är Svåra-Aida.

Hittade ett par möss-lik. Då de ännu var levande hade de krupit in i sjökortet som stod rullat i en kartongrulle och dött en ensam död där. 

Mössen var inte där i dödsfällan samtidigt. Det behöver man inte vara speciellt bevandrad i det biologiska eller morfologiska för att inse.

Det första mössliket hade redan blivit ett skelett, 

med en samling likmask-skal eller något larvliknande som torkat omkring sig. 

Den andra som ramlat in hade nog dött rätt nyligen. Den var helt igenkännbar som ett möss än.

Jag brände upp sjökorten. 

Dags att övergå till de digitala - de kissar inte mössen ner - och inte går de och dör i dem heller.

Optimistiskt gick jag ut i skogen för att plocka svamp. Det var inte med någon större svampskörd jag kom hem med. De flesta (och minsta) kantarellerna plockade jag på vägen ner till stugan.

Små och torra är de, kantarellerna från vägen, men med risk att man kör över dem med bil

så känner jag att det är läge att plocka dem nu. 

I övrigt brukar jag vänta tills de vuxit till sig lite mer än att hattarna är så där knappnålsstora. 

Kom att tänka på berättelsen om rågrannen här som i tiderna lär varit ute och plockat alla pyttesmå

kantareller då en sommargranne kom på honom och undrade om det inte skulle vara klokare att

lämna kantarellerna för att växa till sig lite mer varpå skogsägaren svarat:

- Nej så fan heller, då kommer bara allsköns sommargästerna och plockar dem.

Hmmm....ja. 

Verkar som om skogens gula guld triggar upp känslorna lite.

Själv fick jag komma hem med en rätt så sparsmakad svampkorg.

Någon annan hade nog hunnit före mig.

På utetuppen har getingarna fått till en riktigt fin "trasmatta" i sitt bo. 

Boet är redan stort som en knytnäve. Undrar bara varifrån dessa gula och rosa ränderna

kommer? Getingar samlar ju in sitt byggmaterial från murknande träd, men här i närheten finns inget som är vare sig rosa eller gult. Hur som helst...fin koja har de.

Men det är int heller det som är det stora som hänt.

Jag har också bytt ut min kamerahus precis innan jag åkte ut hit. Det känns 

extra skoj att laborera och försöka hitta alla reglage och knappar och knäppen på

den nya kameran, men inte heller det är det stora.

Min gamla kamera hade blivit lite seg och lydde inte längre "kommandon" i manuellt

läge som den skulle. Hade redan en tid funderat på att byta ut den, så det här

blev nu bara droppen, så att säga. 

Men inte heller det är det stora.

På kvällarna har vi suttit på terassen och pratat eller bara varit i en skön och bekväm tystnad.

Det är också en värdefull sak - att kunna vara i tystnad - utan att det blir besvärande.

Egentligen är det väldigt få människor som jag kan vara i den tystnaden med. 

Även om jag gärna pladdrar på i sällskap, och lyssnar likaledes, så är

det nästan lite magiskt med dessa människor som man kan tiga med utan att det blir pinsamt.

Jag älskar dessa kvällar när något händer över viken. Nu var det gråhägern som 

seglade förbi. Den hade gärna nog stannat till i viken, men svanpappan var av annan åsikt.

- I min vik landar man inte obestraffad, meddelade han väsande som bara en arg knölsvan kan.

Och hägern förstod. Och drog vidare.

Men inte heller dessa lite oväntade naturupplevelserna är det där nya.

*

Nej, vet ni det är något så banalt som att jag äntligen, 

efter utmattningen som drabbade mig i vintras och som jag släpat med mig en längre tid innan det,

åter igen kan läsa.

Alltså kan läsa som en roman, eller en längre text överlag, som att kunna koncentrera mig

långa stunder på bara det. 

DEN lyckan. 

Att vara ute på andra sidan av utmattningen där det återigen är njutbart att 

försvinna in i en skriven text. I en bok. 

DET är det stora.

Jag är tillbaka i det jag en gång var.

I att ha lugnet och den där magiska ron i själen att verkligen dras in i skriven text.

Det är stort - för mig! 

NÄR SOMMAREN ÄR SOM MEST...

Det är fuktigt i luften när jag vaknar vid halv sex-tiden. Kan inte somna om

utan går ner och kokar mig en kopp kaffe.

Det är skönt på terassen mot havet.

 Morgonbrisen har inte ännu vaknat och jag kan höra ett fiskstim 

simma förbi.  Dåsigt tänker jag att man borde plocka fram fiskespöet, men

sitter kvar. 

Det blev aldrig riktigt någon värmebölja, den orkade inte riktigt ut hit till 

havet. Vinden blev aldrig riktigt den där varma. Inte för att det 

är så viktigt egentligen, men kom nu bara att tänka på det.

Precis innan jag steg upp, då jag ännu låg där i sängen och velade hörde jag gässen flyga förbi.

Det är ett sådant där höst-ljud. Tänker på hur sådant där kommer lite smygande, det som

hör till nästa årstid. Också på hur sommaren har sina tydliga nyanser. 

Fladdermöss till exempel. Jag tycker de susar förbi huvudet på mig bara så här mot sensommaren.

Kan det vara för att stugans sken lockar insekter till sig, och då kommer fladdermössen nära?

Så är det nog, men det är sensommar och lite höst för mig.

Viken har tystnad på fåglar. Bara svanarna är här. Och den där ensamma skäggdoppingen.

Svalorna som byggde bo under bryggan har fått ut sina ungar. 

Det ligger liksom en väntan i den här tiden. Vad nu då?

Innan hösten.

Skogen börjar ha en annan  doft. 

Det är mognadens doft.

Det är nattfukt och blåbär, svamp och något mustigt som bara är där.

Något som jag inte kan definiera.

*

Sommartorg. 

Idag blir det att åka till sommartorget och fylla på matförrådet.

Behövs inte så mycket, något smått bara. För torg-känslans skull.

Gäsp...det var inte mycket till innehåll i det här inlägget, inte.

Morgonen är nog inte min tid på dygnet, bara att inse det. Tankarna har 

inte hunnit sätta sig på sina platser utan yrar dåsigt omkring och vill

inte samordna sig till ett flöde.

Som blomflugor är de.

Pilar iväg, stannar upp en stund och så swooosch är de borta igen.

Så skönt att jag inte behöver samla tankarna till något vettigt just nu då.

Får bara vara i den här morgonstunden där tystnaden ersatts med vågskvalp och 

nattfukten torkats upp av brisen. 

Och koka mig en kopp kaffe till. 

I morgonen då sommaren är som mest.