ATT DRA TILL URSKOGEN...



…och dit tänker jag ta er med nu. 
Luta er bekvämt tillbaka bara och följ med. 

Själv packade jag ner sovsäcken och lite annat smått och gott för
ett par dygn i vildmarken. 
Och då menar jag inte de där märkta vandringstråken, även om de
i och för sig också är vildmark, utan här skall vi ta oss in i 
kungsörnens revir.

I Finland häckar dryga 300 par. 
För att häckningen skall lyckas behöver kungsörnen lugn och ro.
Och eftersom den har ett revir på 150 - 300 km2, så talar vi inte om små 
skogsdungar här inte...
Nej, det är km efter km efter km av skog.
Det är svårt att förmedla känslan av att gå i sådan här mark. 
När man vet att det är tiotals kilometer till närmaste väg, till närmaste by.
Det är bara väldigt tyst och väldigt stort, och väldigt mäktigt att uppleva.

Vi tar oss fram med bil längs skogsvägar i varierande skick.
Nu och då möts vi av trafikmärket med texten:
"Vägen underhålls inte, kör vidare på eget ansvar".

När inte ens terrängbilarna klarar sig att ta sig vidare är det dags att
ta på sig vandringsskorna och ge sig iväg.
Vi går, och går och går.

Det är svårt att uppskatta avstånd, men någon liten kilometer blir det nog.

Och så äntligen är vi framme!
Vid det första boet.

Det är svårt att få fram dimensioner i bild, men boet var kanske knappa 2 m högt
och nästan lika brett. Hela boet syns inte på bilden.

Och det här boet är bebott. 

Örnföräldrarna har märkt oss redan för länge sedan, och dragit. Det är
sällan man kommer åt att se de vuxna örnarna.
Örnarna gillar inte att bli störda och träden där kungsörnen häckar
är skyddade och det är ett privilegium att få besöka
dessa boträd.
Det är få som vet koordinaterna var de finns, och att bara "stöta på" ett 
träd med ett kungsörnbo i är inte alldeles lätt. 

När man hittat ett nytt boträd skyddas trädet enligt naturskyddslagen.

Ett örnpar har 3-5 sk bytesbon, men de lägger ägg i bara ett av bona - om 
ens det.
Att örnarna lyckas med häckningen beror på många omständigheter:
Det skall finnas mat, naturligtvis. 
Och området kring boet skall inte störas.

Men i det här boet har allt gått vägen. 
En ca 7 veckor gammal unge kikar ut över bokanten.

Ringmärkaren, eller assistenten, klättrar upp till boet, som är på varierande höjd.
Just det här boet var på kanske 15 m höjd i en rätt så tät tall, så det ställer
klättrarens kunskap på prov.
Ungen läggs försiktigt i en stor ryggsäck och hissas sakta ner till marken.

Ungen vägs, vingarnas längd mäts och så noppas det några fjädrar för dna-analys, innan
den ringmärks.

Matti, som var vår guide och örnringmärkare sedan 1989, har ringmärkt nästan 200 kungsörns-
ungar så kungsörns-prinsessan här är i vana händer.

Den här ungen är ca 7 veckor gammal, man ser redan att de riktiga fjädrarna börjar växa ut genom 
babydunen och få sin "vuxna" färg. 
Även om örnen kommer att byta fjädrar både en och två och tre gånger innan den är
vuxen "på riktigt".

Hon (med stor sannolikhet) är redan rätt duktig på att försvara sig både med näbbar 
och klor. Men under själva ringmärkningen är hon lugn och riktigt örn-cool.

För att få ett grepp om hur stor en sjuveckors örnunge är så ställer lillungen
upp som måttstock. Han är väl ca 165 cm, så man får lite dimension på
det hela. 
Kungsörnen är lite mindre än havsörnen som vi ju har här i södra Finland, 
men båda har som vuxna dryga 2 m mellan vingspetsarna. 
Den här hade kanske 70 cm. Om ens det.

När ungen hissats tryggt upp tillbaka till sitt bo.
Mamma-örn cirklade högt, högt ovan om oss och kollade in vad vi
sysslade med.
I boet fanns inte mycket mer än lite rester av en hartass, så det var nog
dags för lite påfyllning i kylskåpet.

Vi drog vidare.

På de flesta träd hänger tofsar av skägg- eller tagellav vilket ger en
härlig känsla av urskog och en luft fri från föroreningar.
Jag är inte speciellt bra på lavar, men lavar som hänger är bra.
Det vet jag…!

Som jag sade var vägarna vi körde på inte speciellt  underhållna.
Och varför skulle de? När jag kollade på min gps så var det här 30 km
till närmaste större väg - åt alla väderstreck.

Ibland var vägarna minst sagt av det mer våta slaget...

…ibland var de rätt torra. 
De riktigt torra hade däremot så mycket uppstående stenar att 
körande på dem var helt jämförbart med en slalombana.
Har ingen bild på de vägarna - fullt upp med att koncentrera sig på
att inte skrapa upp botten på bilen, nämligen!

Men någonstans här tar vägen slut.
Bara att klä på sig gummistövlarna och traska iväg igen - till 
nästa bo.

Även det boet var bebott.
Den här gången var ungen betydligt yngre, bara ca tre veckor gammal.

Men kolla vilka klor man har! 
Även om greppet ännu är rätt så mjukt kan man bara föreställa sig
vilken kunglig jägare det skall bli av den här krabaten!


Här i äldre grabbens famn, han som i sista minuten lyckades få en
flygbiljett och hängde med på en urskogstur.


Den här ungen var just oct just gammal nog att ringmärkas.
Det är nämligen viktigt att benen är tjocka nog, så inte märkningarna 
åker av. Skulle ungen varit mindre skulle man fått återkomma lite senare.
Men nu fick även denna (förmodligen) prins en ring runt tassen.

Lite lurvig och tilltufsad i dundräkten kom även den lyckligt tillbaka
till boet. 

Första dagen började lida mot sitt slut, men när man nu en gång är i Lappland,
så kan man inte en vecka före midsommar direkt skylla på att ljuset tar slut, 
så ännu ett bo kollades, men det var obebott. 

Dags att söka sig till nattkvarter.

Även om det fanns förvånansvärt lite både mygg och andra kryp som har en
benägenhet att suga eller tugga på en eller annars bara förorsaka obekväma kliande
märken efter bett, så är det liksom inte precis breved en myr man skall slå läger,
även om det är fint...




Men så kom vi då fram till vårt övernattningsställe.
En liten sjö mitt i ingenting.
Om jag bara kunde förmedla den totala tystnaden och den nästan sakrala stämningen
 från denna ödemarkssjö!


(Inte undra på att lite tuvull också trivs här….hehehe…)


Sjön var så klar att precis allt speglade sig så man nästan inte visste vad
som var spegling och vad som var på riktigt.

Tänk att vi ändå har natur där det bara är att traska ut till sjön och 
fylla på sin vattenflaska…
…tänk!

Följande dag gav vi oss igen iväg för att leta efter örnbo nr 4.
Vädret var bättre än dagen innan, men men…

…boet vi skulle kolla in hade rasat.
Bara en hög av riskor på marken vittnade om årtionden av bobygg.
Var det vinterns snötyngd som hade fått boet att rasa? 
Eller blev det bara för stort?
Några färska tallkvistar i rishögen skvallrar om att det rasat senare.
Kungsörnen nämligen "dekorerar" sitt bo med färska kvistar.


Kvar i tallen finns bara en liten bråkdel av det som varit ett örnnäste. 
Kanske det ännu någon gång, något år, blir ett nytt bo…

…återstår att se.

Följaktligen ingen unge här…inte heller rester efter ägg, så 
här hade nog inte ens ruvningen kommit igång innan hela härligheten åkte i 
backen.


Så bara att dra vidare.
(bilen på bilden har inget med något att göra, den bara råkade köra före oss…)

När man kör omkring på skogsvägar, och vägen ovan är klassad 
som landsväg, så kommer det inte servicestationer emot så det 
stör. Alltså får man fylla på vattenkanistern där det är lämpligt.


Och precis som vi började längta efter lite kaffe (behövs vatten till det ja)
så kör vi över en bäck där det bara är att fylla på reservoarerna. 
Det här är nog lite livskvalitet det med. Inte sant?

Men visst har "vildmarkslivet" sina avigsidor också.
I alla fall om man försöker göra det lite bekvämt för sig och spara lite tid 
och därför tar sig fram med bil så långt som (o)möjligt.
(Och vandra bara någon km i stället för några tiotals kilometer…)


Då finns det en uppenbar risk om att det börjar säga psssssss….i däcken.
Och det gjorde det också.
Vägarna vi körde på är rena rama däckdödare! 
Det var lillungen som upptäckte att det pyste.
Och jodå, en nagelstor sten hade lyckats ha hål på däcket.

Bara att ta och byta ut. 
Och så var det bara att dra vidare igen!

Vägen eller "vägen" till det sista boet vi skulle kolla var lindrigt sagt stenig och 
gropig och möjligen okej för en traktor, men inte för fordon mindre än det.
Men det gick okej.
Långsamt kommer också fram - och med alla däcken hela dessutom!

Terrängen att vandra i var riktigt fin. 
Inga kärr att ta sig över, och inga istida stenrösen att bestiga heller.

Tyvärr var även det boet tomt, likaså örnparets "chambre séparée" ett stycke
ifrån. 


Så fem bon, två örnungar (och en massa km) på två dagar.
Dags att dra sig hemåt.

Lyckligt en fin erfarenhet rikare.

Säger då det!



NÄR MAN KAN SKÖRDA...


….det absolut vackraste som finns!

Jag menar, bara tänk att få gå ut i försommaren och skörda syren.
Det är så att man blir berusad och lite bubblig inombords med mindre.
Hade tänkt plocka några klasar för att kandera dem ifall jag skulle få 
för mig att baka någon gång någonting.

Men så blev jag lite ivrig...

Någonstans i mitt bakhuvud viskade en liten röst om man minsann
kan göra annat av syrener än att kandera dem.

Det blev saft - och vilken saft sen!
Man kan ju lätt tro att det skulle bli lite parfymsmak över det hela, men
nix, det blir lite som flädersaft - fast sötare.
Eller ja, det är svårt att beskriva en smak.

Av den här satsen blir det dryga 2 liter saft, och den blir rätt koncentrerad,
så den är minsann dryg.

Men vad skall jag här babbla, syrentiden är snart förbi, så här kommer receptet:


Man knipsar ca 50-60 syrenblommor.

Jag lade dem på tidningspapper en stund så alla kryp skulle krypa bort.
Dessutom sköljde jag dem under kallt vatten innan de åkte ner i kastrullen.

Man kokar upp 2 liter vatten och häller i (håll i er) 2 kg socker.

Skala (tvätta innan, fast det är kanske självklart) 2 citroner.
Själv tog jag 1 citron och 2 lime för det råkade jag ha hemma.

Citron-limeskalen och den pressade saften av alla citrusar hälls över
syrenblommorna.

Ja alltså, jag lade i hela klasar så det är inte så pillrigt alls som att kandera
de små,små blommorna.

När sockret smält och vattnet kokat upp så häller man det
över syrenklasarna.

Och så skall det vara ca 50 g citronsyra också - det finns
på apoteket, i allafall här i Finland hittar man det där.

När saften svalnat i kastrullen ställer man hela härligheten svalt i
tre dygn. Glöm inte att röra om ett par gånger varje dag.

Sedan är det bara att efter tre dagar hälla saften på rena flaskor.
Bra att använda silduk så blir saften riktigt fin!




Och voilá försommarsmak om något är inkapsad på burk - eller ja,
flaska då.

Bäst att förvara flaskorna i kylskåpet - trots sockermängden.
Man kan också frysa saften.

Tänk er en varm sommardag...
…och så kunde man kanske blanda det med antingen vitt vin eller 
varför inte skumvin?

Det här var det bästa jag gjort på länge!

Och hur det gick med de kanderade blommorna?
Det gick däremot så där…

Riktigt pillriga sysslor är inte riktigt min starkaste sida, 
om vi säger så.

Jag tror jag kör med någon annan dekoration på kakorna i stället.
Som ett körsbär, eller en jordgubbe eller så…;)


Men det här var en riktig skoj ny bekantskap, syrensaften.
Det finns en risk att mina syrener nästa år ser mer eller mindre
skabbiga ut om jag slår på stort och lagar lite mer av den här gudomliga saften.

hälsar en syren(saft)frälst,


IBLAND BEHÖVS INGA ORD...


…för att beskriva hur skön en söndag kan vara!





Man bara njuter av det ändlöst vackra som finns just nu.

En sådan där skön dag då tidtabeller inte finns och tankar
har fritt spelrum.

Medan solen går ner där bakom de gamla tallarna.

En sådan dag. En fin en.

tycker,


FÖRSOMMARSKYMNING...




…jag får inte nog!
Där julidagarnas solgass och augustinätternas sammet får mig att bara
kura ihop mig av njutning just då, det lyckas försommarens skymning också med.
Förmodligen skulle försommarmorgonens gryning vara lika fin och
ge samma magiska känsla av lite overklighet, men jag är av den
renrasigt morgontrötta sorten så det liksom inte finns i min värld…

Jag kan onekligen tycka att det är synd, att jag skall ha så svårt att 
övertala mig själv att stiga riktigt, riktigt tidigt upp en morgon och gå ut.
Men vad kan man åt sin natur? 

Sedan när jag har semester och fått sova ut ordentligt - sen skall jag!
I alla fall en morgon…kanske?!

Men nu är det försommarkvällsskymmning som gäller.

Mina rensade maskrosor lever alldeles tydligt ett eget liv i komposten.
De lyser som små spöken i kvällen.
Kanske de är spöken? Jag menar det var ju en vecka sedan jag rev upp dem
och slängde dem på komposten.
Och likaväl fortsätter de…och stiger till och med upp över kanten.

Vilka envis en!
Igår kväll gick jag ner till stranden som ligger precis här nedanför där jag bor.
Eftersom jag dragit på mig en löjligt liten, men ack så irriterande skada
på ena foten, så är mina promenader just nu, för att uttrycka det lindrigt, 
skrattretande små och korta.
Med tanke på att jag om en dryg vecka skall dra till Lappland för att vandra lite
och hoppeligen fota kungsörn (med lite tur kanske det blir en bild eller två) 
så tar jag det riktigt piano nu och vilar upp foten.

Men ner till stranden kan man alltid klinka iväg.

Där i vassen - någonstans - håller rördrommen till. Jag kan höra den.
Inte för att jag har speciellt stora förhoppningar på att få syn på den, den är
ju en jäkel på att gömma sig och se ut som ett vasstrå, men ändå tar jag 
kameran med mig. Lämnar en snopen hund hemma.
Men när det är ungar av alla de slag i vassen så är det
inte riktigt läge för att ta en ivrig terrier med sig.
Sorry Aida.

Märker rätt snabbt att det här är terräng där man inte tar sig fram speciellt ljudlöst.
Är det fuktigt så sjunker man ner till anklarna (minst) i gyttja och det låter 
tjiff-tjaff-tjaff-tjiff när jag går.
Kommer jag in på lite torrare partier ser fjolårsvassen till att det låter 
som om jag traskade på knäckebröd.
Här är det fullkomligt omöjligt att smyga! 

Känner mig som en elefant i ett glashus - minst!



Det enda jag lyckas med är att skrämma upp ett gäng skrattmåsar som redan 
lagt sig till kvällsro i viken. Ups…sorry!

En av dem visar tydligt hur man borde röra sig här.
Genom att knappt krusa vattenytan flyger den in och lägger sig.

Jaa-aa…jag försöker, men det gååår inte att röra sig tyst och stilla här!

Så hör jag trumpetandet från rördrommen igen.
Det låter rätt långt borta. Tycker jag.
Fast det kan vara knepigt att veta. Lätet kan höras flera kilometer.
Är det rätt nära eller riktigt långt borta? 


Inte alldeles lätt att hitta en fågel som gör sitt bästa att se ut som ett vass-strå i den här
miljön. Med ett vassbälte som sträcker sig långt, långt åt alla håll, både utåt och åt sidorna.

Inser att jag borde parkera mig här i vassen i ett camotält (som jag inte har) för en 
längre tid (som jag inte vill) för att kanske få syn på den.

Nja…det är nog inte min bit av kakan.

Dessutom luktar en gyttjevik rätt så apa, om man skall vara ärlig…;)

I skrivande stund (klockan är halv tolv på natten, och jo jag skall på jobb i morgon, suck) så
håller ett åskväder att bygga upp sig över viken.
Det mullrar lovande på håll, och precis just lystes försommarnatten upp av en
blixt. Jag kan inte motstå åskväder!
Tycker att det är bland det finaste i naturväg som man kan bli bjuden på.

Så, ingen rördrom, men väl årets första åska.

And I love it!

så tänker,


OCH VÄRMEN SOM FÖRSVANN...




…och alla tröjor som igen plockats fram, och alla snopna miner
över att det igen är kallt därute som finns lite varstans omkring en.
Och visst blir man lite snopen, när temperaturen med nöd och näppe 
orkar ta sig till tio-strecket. 
Så där just och just!

När det var som varmast för en vecka sedan passade jag på att trimma
Aida till sommarpäls. Då kändes det som en fantastiskt god i idé, 
hon som älskar att ligga ute i solen och steka sig!
Nu vill hon in fort, fort.
Lite som jag.

Och fort, fort hinner vi bädda ner oss i soffan med filtar och täcken.
Brrrr…jag tycker det är helt onödigt att slå trettio år gamla rekord om
snabbaste temperaturraset!
Så himla onödigt! Jag kunde ha nöjt mig vid mindre ras faktiskt!
Helt utan problem.
Men vi lämnade ändå den dunmjuka tillvaron bland alla täcken och
stack iväg till stugan.
I år hade vi ingen student att fira, men väl en svägerska som fyller år
och befinner sig i stugan bara en kort promenad genom skogen ifrån.
I väntan på att få tassa iväg dit, sitter jag här på terassen med dubbla tröjor 
och ser ut över ett disigt hav.

Kanadagässen har redan ungar, men svanarna simmar fortfarande bara 
omkring på tumanhand, eller vad de nu behöver jaga bort en envis 
inkräktarsvan nu och då.
Ejderhonorna guppar i grupp ute på fjärden.
Och precis när jag sitter och skriver här, så dyker ett annat gäng
ejderhonor upp alldeles vid stranden. De är sex honor med
fem små dunbollar. Och så en till, en ensam en med en dunboll.

En ensam skarv drar förbi och och så plötsligt kommer
ett gäng sädgäss flygande.
Storskarken söker sin gumma. 
I holken invid husknuten har någon flyttat in. Om det är
paret svartvitflugsnappare som i fjol, eller ettriga lilla blåmesen är
än så länge oklart. 

Korparna flyger kraxande förbi och någonstans längre in i skogen
galar göken.  

Drillsnäppan niger hysteriskt på klipporna.

Det som först verkar vara bara en disig vik en kylig sista maj-dag,
bjuder på mer än man tror - om man stannar upp och följer med en stund.

Och plötsligt är jag väldigt glad att jag lämnade det varma boet av
täcken och filtar. 

Nog är här fint - fast värmen saknas...