DE NYA...



…i viken ja. 
Eller en sjöfågel är en sjöfågel är en sjöfågel.

Jag kan stundvis tycka att det är nästan komiskt att jag kan hitta mig själv, 
visserligen lojt tillbakalutad, på klipporna, så där lagom i skymundan bakom 
en undernärd tall. 

Hur i hela fridens dag kommer det sig att jag plötsligt drabbats av detta 
intresse? Ja, man kan undra!

I tjugo års tid var allt som simmade i stugviken för mig en and. 
Om den var storväxt kunde det kanhända vara en gås. Så tänkte jag.

Mannen min har alltid varit fågelintresserad så brist på läromästare hade
jag då minsann inte! Det fanns bara absolut inget intresse.
När barnen var små och vi var på stugan så stack han ofta iväg
tidigt på morgonen på skogspromenader för att kolla fåglar.
Och jag valde nästan alltid att stanna kvar och sova.
Som den utpräglade kvällsmänniska jag är känns all morgonaktivitet, som gör
att man måste lämna sängen alltså, bara…jobbig!

Så för mig var en sjöfågel antingen en and eller en gås. Punkt.

Sedan kom våren 2008. Jag tror det var då något startade.
Min mamma hade dött någon månad tidigare och jag kände att jag mer
än någonsin behövde mina funderingsstunder vid havsstranden.
Och där simmade och flög den ena "anden" efter den andra.
Och de såg väldans olika ut.


Så jag dammade av min gamla (och urdåliga) kikare och började följa med.
Snart lärde jag mig lite om deras beteende. Och allt blev genast så mycket mer intressant!
Ändå dröjde det länge innan jag riktade min kameralins första gången mot en fågel.

Vid det här laget känner jag rätt bra till alla bevingade sommargäster i viken.
Faktiskt så till den grad att när jag såg dessa två på håll, utan vare sig glasögon eller
kikare, så tog jag för givet att det var paret skäggdopping som huserade ute på 
fjärden som två små prickar - de brukar vara där.

Men det var det ju inte alls!

Utan helt nya gäster i viken.


Förmodligen hade de bara stannat och rastat en stund, för enligt vad jag läst på så
häckar de i insjöar och lugna, frodiga havsvikar.
Nå, visst har vi ett och annat vasstrå men så där himla frodig skulle jag inte säga att våran
vik är. Och inte är där speciellt lugnt heller, när vinden ligger på så känns det minsann!

Men få se. På besök var de i alla fall och eftersom arten blivit mer och mer 
sällsynt så är det ju ännu mer skoj att ha dem på visit i viken.

En and är inte alltid en and, fast jag trodde det så länge….;)


Ha en skön vecka alla!

NI VET DE DÄR SMÅ, SMÅ, FÅNIGT SMÅ TINGEN...

… i vardagen.

På facebook snurrar för tillfället ivrigt en utmaning om att fota sin vardag i fem
dagar. Många tycker att det är en återvändning tillbaka till det vad facebook
i tiderna var tänkt för. Andra river sig i håret åt bilder på morgonkaffet -
gärna i en Muminmugg…vi är ju från Muminland vi!

Jag tycker själv att det på sitt sätt är rätt skoj.
Det är ju det vi vardags-bloggare håller på med.
Delar med oss av vår helt vanliga vardag.

Tänk bara på framtidens forskare som förmodligen har en enorm
mängd information om vårt sätt att leva här och nu, både i text och bild, att plöja
igenom. 

Tänk nu, kanske någon forskare någon gång i slutet av 2000-talet
hittar mitt foto om hur vi i vår familj firar påsk.
Ofta, ofta har det varit invigning av stuglivet på samma gång.
Mina barn kommer att minnas hur de letat påskägg i 
mer eller mindre isande havsvind, i vårblek skärgårdsnatur.

Gömställen för äggen är begränsade men alla år lyckas jag påskharen
hitta några nya ställen….

Är havet öppet till påsk, vilket händer nu och då, är det obligatoriskt
invigande av kastspöet som står på programmet.
Oftast är fiskelyckan så där…sååå ivriga fiskare är ingen av oss att vi skulle
lita på att det blir färsk fisk endera dagen…

Men det är njutbart att bara testa in kastknycken. Den brukar bli 
bättre fram emot midsommar. Och då serveras det färsk abborre lite
nu och då. Jag säger bara färsk fisk och nypotatis. 
Också det ett fånigt litet vardagsting att bli lite lycklig över, liksom!

Och när vi nu är inne på de där små vardagliga tingen så går det inte att 
förbise vår "vädersten". Invid bryggan finns en ensam sten som 
med skarp tydlighet visar vattnets höjningar och sänkningar.
När det ser ut så här betyder det att det blir fint väder även följande dag.

Vi kollar in stenen utan att tänka desto mer på att vi läser naturens
egna väderleksrapport. 


Så här på våren blir det att "kolla in" att vikens alla invånare hittat hem från sina vintervisten.
Även de återkommer till "stugan i norr".

Strandskatan var på plats. Check.


Än så länge var hen/den ensam.
Däremot hade många andra vik-invånare återkommit med sina partners.
Endel hade inte helt kommit underfund med vem de nu sen riktigt skall bilda familj med, men
allt det där var på gångs med en härlig aktivitet!

Framtida historiker och forskare må undra men även om jag är rätt
med på kartan om vad som händer ute i världen, om kriser, både ekonomiska och
geopolitiska, så är det ändå de där små, små, fånigt små vardagstingen
som kryper över nyhetströskeln i den här bloggen!

Här kommer nu och för alltid att presenteras en alldeles vanlig
medelålders-kvinnas alldeles vanliga vardag.

I mer än fem dagar, hahhahaaa...

Sorry…det får ni leva med :D!


ETT STORT TACK TILL VÄDERGUDARNA...


…man kan ju inget annat än ödmjukt ta emot en påskledighet med sol och värme
och spegelblankt hav och god mat och ja hela paletten.
Mellan varven hann jag in till storstan på en 50-årsfest som
var precis så varmhjärtad och glad som mannen som firades själv är.
Skratten, och talen och musiken lämnade jag kvar i stan och styrde
tillbaka ut till stugans tysthet.

*

Det var mycket tranor i farten, men också sjöfågel - till och med några alldeles nya
bekantskaper i viken, och det var ju en härlig överraskning det!

Nu har jag åter landat i mitt soffhörn, helgens sol och havsvindar hettar på kinderna.
Säger bara igen - ett sådant väder! På sina ställen nästan 20 grader även
om det ute vid havet var helt okej med dubbla tröjor…

Till natten öppnade jag de dubbla fönstren ut mot havet och lät brisen
ta sig in. Dubbla täcken och man sover som en stock!

Bara det att jag har den dåliga ovanan att sova med ena armen utsträckt under 
huvudet då jag sover på sida. Vilket jag oftast gör.
Så även denna natt då temperaturen ändå kröp ner till nollstrecket.

I sömnen drog jag då armen in under täcket och….iiiiikkk!!! 
Den var så iskall att i min yrvakna förskräckelse så ville jag ta tag i armen och 
- slänga ut den!
Började sprutskratta när jag insåg att den där isiga saken liksom sitter fast i mig...

Innan jag somnade om djupt inkrypen bland mina täcken hörde
jag orrspel på håll, men var alldeles för sömnig (och frusen) för att stiga 
upp så okristligt tidigt…

Somnade om medan ejdrarna kuttrade på i viken, 
och även om jag kan förbanna vintern i detta norra hörn av världen,
så lika mycket älskar jag vårens skådespel i naturen.

Låter som världens mest uttjatade plattityder, men 
alla har vi vårt…inte sant!




INGEN PÅSKHARE I ÅR...



…istället en Påsk-ekorre som onekligen påminner om en koalabjörn.
Men det är nu som det är under påsken, allt är möjligt.
Tanter flyger till Blåkulla med en katt på kvasten, haren lägger ägg,
och Jesus uppstod från det döda, lite så där bara...

Med andra ord, mycket märkligt kan hända, varför då inte en påskekorre?

Skönaste påskhelg till er alla!

önskar,


LÄNGTAR SÅ HJÄRTAT SPRICKER...

…nu, eller alldeles om någon dag så får jag än en gång styra motorhuven mot
paradiset i mitt liv. 

En vinter har åter passerat och när jag bläddrar i bilder från i fjol kommer
en längtan över mig som får mitt hjärta att skrynkla ihop sig en aning.

Längtar så. 
Efter doften av hav och gammal vass, efter tystnaden och ljuset, efter 
öppenheten i landskapet (eller kanske havskapet…) 

Efter det enkla i allt.

Att man ändå kan sitta och nästan räkna timmarna efter något man
upplevt i större delen av sitt liv. Varje vår. Inget exotiskt alls, inget
spännande eller speciellt.

Och ändå så att hjärtat nästan spricker.
Av längtan.

Helt stolligt!

tycker,