EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 
En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är
faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 
att det blir som en tagg i hjärtat på mig.
Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men
samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till
en stor grej). För oss båda. 
Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.
Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 
rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.
Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som
en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina
glasögon lite.
- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 
På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.
Det var mycket lärorikt, för mig.
Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.
Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.
Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.
Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?
Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på
karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 
ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan
det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?
Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om
kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?
Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om
just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 
alla fall år ut och år in.
Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?
Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,
försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…
Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och
ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 
Men så har det absolut inte alltid varit. 
Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.
Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 
Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 
med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är
det kanske dags att tänka om?
Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna
efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!
Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.
Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 
halkar åt det ena eller det andra hållet?
Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner
en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla
upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är
dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,
tycker


SLAPPAT OCH SLÖTT...


…idag hände det,solen gjorde intrång i våra liv. 
Lockade mig ut på terassen med min kaffekopp, och jag gick.
Den värmde, i själen, i hjärtat, i kroppen. 
Bara en nordbo kan förstå den känslan när solen äntligen, äntligen infinner sig
och dessutom värmer. Den värmer, den värmer…
Man känner en eufori bubbla, som ett nyss upphällt glas champagne i hela sitt inre.

Blåmesen burrar upp sig till talgox-storlek och twittrar, nej kvittrar, ut budskapet
om äganderätten till holken i pilträdet till alla som tvivlat.

När jag kommer in ligger mina fyrbenta tillsammans i solskenet som 
strilar in genom terassdörren.

Våren gör alla lite gladare och go'are.

Man måste ju bara lite…älska solen!



MAMMA, VAD HAR DU GJORT DÅ...






…var den första frågan när lillungen landade på finsk mark efter en knapp vecka i 
Portugal, med dopp i Atlanten, besök på Europas sydspets, 
stadspromenader…minst hundra kilometer!

Ja…a…jaha, vad har jag gjort då? Nå, inte så mycket…ju!
Glott på mina småledsna krukväxter, blivit lyckligt yr och glad och uppåt av tre 
minuter solsken, det måste ha varit på onsdag? Eller kanske det var måndag? Tisdag?

Det är skrämmande hur dagarna börjar flyta in i varandra!

Men! 
Jag har beställt pallkragar åt mig! Det är många år sedan jag odlat något ätbart 
överhuvudtaget. Lite örter i krukor och lökar nerpetade i rabatten räknas kanske inte riktigt?
Näe, det kanske det inte gör, men nu skall det alltså bli andra bullar av!

Medan jag glor på min marströtta älghornsbräken går ätbara trädgårdsdrömmar lite i gång.
Mangold, och rucola - helt klart.
Morötter? Nja…jo…kanske?
Gräslök förstås. Och dill. Basilika i stooora krukor.
Squash. Och tomaterna, de som är på gångs under glaskupan.
Måste gräva fram en gammal skev hink att plantera dem i.

Rädisa! Finns det något bättre? Och olika salladssorter, naturligtvis.
Rödbetor!!! Få se nu….hur många pallkragar beställde jag….?

Fortsätter drömma, medan solen visar sig lite till,
vinden är havskall, och lillungen är på väg hem.

Han som mött solen på riktigt och fått gå i t-skjorta och simmat i Atlanten.

Lövli!


ÄR MARS FULT...


…eller kan man alltid välja vad man ser?

Jag har en bekant som avskyr mars. Mer än november, mer än någon annan månad faktiskt.
Han tycker mars är det fulaste, tråkigaste, smutsigaste som finns.
Är det så?

Har "roat" mig idag med att plocka upp hundskit. Från min gräsmatta.
Och nu talar vi inte någon enstaka liten förvirrad lort utan en hel gravgård av 
bajskorvar i mer eller mindre långt kommet upplösningstillstånd.
Under de senaste veckorna har jag varit tvungen att bara släppa ut min hund
på sina bestyr på bakgården. Och en liten hund klämmer ur sig kopiösa mängder.
Allt det där har jag nu serverat som på bricka på min bakgård. Najs?

Fåglarna har formligen dränkt marken under fröbaren med fröskal.
En kvarglömd pumpa från oktober har löst upp sig och runnit ut i en orange smet.
Vägarna är fulla av sand och blöthet. Det ligger något grått över allt. Najs?

Jag kan se att den finns, den här fulheten (hih, vet ni vad - fulhet är inte ens ett ord som finns!)
Det osköna går liksom inte att undgå om 
man väljer att lyfta fram det.
På något sätt har jag ändå lyckats leva i snart ett halvsekel utan att fästa någon 
större uppmärksamhet på mars frånstötande väsen.

Funderar på vilken styrka, ja makt, vi har i våra tankar, i det vi väljer
att fokusera på. Och i att tillåta oss att acceptera det som är, men som vi 
inte kan rå för ändå. Och istället skyffla lite mer energi på att 
lyfta fram det där som är vackert, viktigt, betydelsefullt för just vårt välmående.

Jag förnekar inte hundskiten och de smutsiga vägarna. Jag bestrider inte vinterdammet,
jag nekar inte till att perennerna i min trädgård ser överkörda och rätt slemmiga ut.
Men jag väljer att blunda för dessa, inte på så sätt att jag skulle tro att de 
försvinner, utan på ett sätt som gör att de inte tar så stor plats.
Jag kan acceptera att de finns men inte fästa mig, klamra mig fast i det.

Tänk om det är så att man kunde överföra det här till så mycket mer
i sitt liv? Bara inte låta det förpestande fula ta mer utrymme än det förtjänar?
Ingen kan trolla bort det, men man kan kanske dämpa det genom att
rikta sin uppmärksamhet på mer sköna saker.

Vad som är fult och vad som är fint, är ju så himla olika, men vi har alla något som
är vackert, älskligt, för just oss.

*

Idag startar fastan, och många väljer att fasta - på olika sätt.
Någon väljer bort kött, någon ser mindre på TV, någon väljer 
att åka kollektivt, någon sminkar sig mindre…you name it.
Man väljer bort något som man brukar vanligtvis ha i sina liv.
Jag brukar också fasta, tycker om tanken att lite städa i sina livsval.

Men i år tänker jag fasta på ett annat sätt.
I år väljer jag att varje dag:
- lyfta fram, se, något vackert
- göra något som jag njuter av
- ge mer utrymme för det just jag tycker att är fint

Rätt och slätt - mata mig själv med lite feel good.
(Rätt själviskt kanske, men ibland behövligt)

För jag tror, att samtidigt som man koncentrerar sig lite på att få till
det där vackra, sköna, fina i sin egen vardag så tar man bort risken att
man börjar fokusera på allt det som inte är så himla bra.

Mars må vara ful, jag kan acceptera det, men jag tänker inte låta det ta över!
Hundskit mot krokusknoppar! Bara att välja, liksom…;)

För om man vill kan man ändå alltid välja vad man ser, vad man tar till sig, 
vad man lyfter fram.
Att fasta handlar ju om att finna måttlighet och det är bra, 
men ibland kanske vi behöver mata oss själva med lite
övermått av det som gör oss glada?

Vad jag egentligen menar kan komprimeras i följande dialog:

- Du är inte så lycklig som du tror! INGEN kan vara så lycklig!

- Hmmm, hon kanske har rätt? Men vem bryr sig så länge det funkar!





Och ibland undrar jag om inte vissna tulpaner är minst lika vackra som färska.
Så där för dagen, i alla fall.

kram på er!


AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.
Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.
Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.
Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.
Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 
aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.
Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna
intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 
är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.
Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.
Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att
de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.
Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.
Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 
säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med
bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.
Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika
fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 
språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill
hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen
från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin
lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.
Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.
Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att
vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?
Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?



Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 
världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 
till och med till våra soffhörn, 
faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.
Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 
Om att den oftast ändå är ganska så bra.