EN DATORISERAD VERKLIGHET...

...det finns väl knappast någon som inte inser att datorer och allt det för med sig

kommer att styra, och styr redan nu, en stor del av våra liv.

Det är bara så.

Vi har alla världens tekniska tingeltangel som vi behöver för att var up-to-date, men

som inte nödvändigtvis tilltalar vårt estetiska sinne.

Det är en liten utmaning för oss som helst skulle bo och leva som vid sekelskiftet (det förra) 

men ändå inte utan dagens teknik.

Jag gör mitt bästa för att gömma undan tekniska prylar.

Wlangrunkan är en sådan.

Helst skulle jag ju gömma den i källaren, om jag hade en, källare alltså vill säga, med sina

blinkande ljus i blått och lila.

Det tycker den inte om. Att bli placerad i en källare.

Nej, den här apparaten vill stå rätt nära ett fönster.

Killen som var och installerade den här i tiderna var lika bestört över min

ovilja, nej motvilja, avsky, att placera den på fönsterbrädet som jag

över tanken att jag måste ha ett blinkande plastmonster på mitt fönsterbräde.

Det må vara osagt att vi inte riktigt...var på samma våglängd om placeringen.

Jag menar, i min tankevärld, finns det någon som verkligen placerar dessa 

på...sitt...fönsterbräde? Frivilligt?

Okej, jag kan inte gömma undan den i ett skåp, i en låda eller ens på en 

osynlig plats för då tar den "på näsan" och vägrar leverera kontakt till

cyber-rymden.

Efter många, och långa förhandlingar med plastskrället har vi äntligen kommit till en kompromiss.

En korg verkar vara något som vi båda kan acceptera.

Jag står ut att se på den, genom korgens galler.

Och den står ut att ge mig den kontakt "dit ut" jag vill ha.

Lite winwin-liksom...

...för fåfängt behov av skönhet för själen och...det där andra som bara liksom behövs.

Hur fixar du det?

undrar,

OM ATT ANDAS FRITT...

...och låta det ske.

Det låter väl ändå som den mest självklara sak i världen, och skulle det inte vara det så 

ja...då skulle det inte vara så bra med oss.

Men ändå är det inte alltid vi liksom uppmärksammar att vi andas, eller hur vi andas.

Jag hör själv till de där vars stress, bekymmer och problem biter fast sig som en

ilsken terrier någonstans mellan skulderbladen och jag blir stel och öm

i hela ryggen. Det gör nästan ont att andas då och min andning blir omedvetet 

ytlig. För jag vill ju inte bli påmind om knuten mellan skulderbladen.

Det är några år sedan jag blev medveten om det här.

Jag hör till dem som rätt sällan går till en massör. Jag vet inte varför, men det är

bara så. Jag gillar kanske bara inte främmande människor så nära inpå mig. 

Kanske, jag vet faktiskt inte.

Men så tyckte jag att jag skulle unna mig lite indisk hårmassage, i en livssituation då 

liksom mycket var bara för mycket. Kände mig lite stel och "låst".

Det märkliga, eller just då upplevde jag det kanske så, var att massören inte sade många ord till mig.

Jag njöt som en mätt katt. Svag belysning, absolut inga extra ljud, och en massage som 

var mild och kraftfull på samma gång.

Jag kan inte riktigt förklara det. Det kändes bara både bekvämt och ruskigt skönt!

Massagen gällde också axlar och skuldror.

Jag höll på att somna av den milda behandlingen.

Och hela tiden var hon som masserade bara tyst. Hon visste inget om mig.

När massagestunden nästan var över började hon prata.

Hon "upplyste" mig om att jag bär på en sorg, också stress, men mest sorg.

(vilket stämde för jag hade för en tid sedan förlorat min mamma, veckan innan begravt min hund 

och på något vis kört fast i min relation.) 

Just där och då blev jag medveten om vad min kropp försöker tala om för mig.

Det var också början på min väg mot yoga och meditation.

För en tid sedan träffade jag en person som "åktiniväggen" för något år sedan.

Totalt kraschat och fallit sönder i smulor.

Han berättade om hur han kom på fötter igen:

"Jag började med att lära mig att andas"

Och jag förstår precis vad han menar.

Jag har inte tappat fäste, men jag vet vad han menar med att lära sig andas.

Jag tyckte då jag började med yoga att rörelserna, ställningarna, asanas var det viktiga,

men oj, vad jag har ändrat mig. 

Numera är det andningen, den lugna djupa, välgörande, helande som är prio ett.

Och det övriga kommer sedan. För det kommer - också. Liksom på köpet.

Numera märker jag på direkten, på min andning, om det är obalans i mig.

För att jag har ett verktyg att lyssna med. Det blir...nästan lite..magiskt.

Häromdagen blev det tal med min kollega om att "jumppa".

Hon sade att hon tycker om den här tanken med yoga, men skulle aldrig gå på en kurs.

"För ni alla kan slå knut på er" ungefär.

Neeej!!! Så är det ju inte alls! 

Sällan har jag hållit på med någonting som skulle vara så ofokuserad på resultat - i andras ögon,

för någon annan. Och det får - och bör - ta den tid det tar.

Det är det som är så annorlunda.

Resultaten känner man inom sig och det är absolut ingen tävling.

Vilket i sig är ganska befriande i den tävlingsinriktade arbetskultur som är behärskande just nu.

*

Och vad har bilden med allt det här att göra.

Jo, till min enorma glädje har min tonårs-bara-stora-fötter-grabb börjat

haka på mina yoga stunder.

Och det bara för att det...är så skönt.

Precis som min indiska hårmassage då för många år sedan.

Där allting började.

Om att lära sig....andas.

SMÅ VACKRA VARDAGLIGA TING...

...och tack och lov för snön.

Även om jag lovordat värmen så har jag förbannat mörkret.

Jo det har jag...som något ivrig fotograf har jag förbannat mörkret.

Och brus i bilderna...Nåja, det om det.

Vad jag också tidvis kan förbanna in till tristess är dataprogram och dito system

som inte fungerar. Jag kan riva hårtestar av mig över det ibland. Nästan.

I synnerhet då det gäller mitt jobb. Det kan kännas frustrerande så man kan krevera

när förväntningarna på att något INTE kommer att funka är betydligt högre än tron på 

att det skall funka.

Jag tror man känner igen sig inom många branscher. Inte bara min.

Vi kan ta rättsväsendet i Finland till exempel.

Det skulle komma ett underbart nytt dataprogram som skulle underlätta,

försnabba och förenkla saker och ting.

Vad skedde? Det motsatta.

Vem har inte upplevt det? I våra jobb. 

Det talas om att det föreklar för alla partner. För oss som jobbar med det 

och för våra kunder, klienter, patienter - you name it.

För egen del kan jag ju säga att vissa saker när det gäller jobbet har, på grund av ovanstående, inte riktigt gått...som det borde. Det kan man läsa om, lite här och var...

Rättsväsendet i Finland märkte också att det som skulle försnabba processerna gjorde

att det blivit än längre köer i rätten för...alla.

Också sjukvården gastar över krångliga och halvfärdiga program, som inte bara är

halvfärdiga utan också direkt kan äventyra patientsäkerheten.

Radiologer kan inte tolka de bilder de får datorledes.

Domare kan inte tolka förhandsinformation.

Och säg mig vem som inte stött på motsvarande - i sitt eget jobb?

Ändå. 

Ändå publicerar ETLA (Näringslivets forskningsinstitut) att var tredje arbetsplats

kommer att ersättas av just dessa (hoppeligen ändå bra mycket förbättrade) dataprogram i framtiden.

Vi talar om en tidperiod på 20 år...

Och det här - det skorrar ju lite illa med politikernas tro (hopp?) om att vi skall

vara ute i arbetslivet till allt högre ålder. Om att ungdomarna skall ut i arbetslivet allt yngre,

om att kvinnor skall stanna kortare tid hemma  med sina barn.

Hur vill man liksom ha det?

Vill man ha jobben kvar, eller vill man ha högteknologi - i allt?

För jag undrar om det faktiskt går att förverkliga.

Eller liksom VILL vi att det skall förverkligas?

För dataprogram är minsann inte gratis de heller, även om de inte lyfter lön.

Å andra sidan - för en medelinkomsttagares årslön får man ju inte mycket till dataprogram...

Och också det kräver uppdateringar, som...kostar. Varje år.

Är vi på helt rätt väg eller har vi valt fullständigt fel?

*

För en tid sedan besökte jag vårt grannland i öst och allt det ryska

har ju länge varit mål för diverse skämt om tiden som stått stilla och allt det där.

Och mycket är...annorlunda där. Mycket som känns främmande för oss i väst.

Bara tullkontrollanterna är som från en Bond-film, jag lovar!

Men kultur och historia finns där i övermått för dem som vill se.

Men det kan vi ta en annan gång.

Bodde på ett anrikt hotell mitt i stan.

Jag minns hotellfrukosten där.

Det kom en tjej och serverade kaffe till borden.

Just vid mitt bord hade mjölken tagit slut, så jag bad "kaffeflickan" hämta mjölk.

Vad gjorde hon?

Hämtade mjölk? 

Nejdå, hon gick till köket för att hämta den "mjölkansvariga" flickan som kom för att fylla på

mjölkkannan.

Det här ser helt absurt galet ut i mina ögon.

Kan liksom inte bara "kaffeflickan" sköta det här med mjölk - också?

Mjölkkannorna stod ju på ett bord som "kaffeflickan" måste passera

på väg till köket. 

Senare råkade jag på kaffeflickan och vi snackade en stund.

Jag frågade om det här, och hon tittade helt oförstående på mig och sade:

"Jag studerar historia, konsthistoria och litteratur på universitetet.

Det här morgonjobbet ger mig just så mycket inkomst att jag klarar mig.

Och hon som serverar mjölken, hon har tre barn hemma, skulle jag

försöka ta hennes jobb ifrån henne?"

Hon var i ålder med min äldre son och när jag stod där i vårkylan och pratade så

berättade hon om alla litteraturklassiker hon läst - på lågstadiet - och då 

insett att det vill hon studera, förstå, veta mera om.

Nu talar vi klassiker som min grabb knappt hört talas om - och då är han ändå rätt "på kartan" ur

vår västerländska syn på allmänbildning.

Den här tjejen läste dem när hon var tio, på nytt vid femton och nu i vuxen ålder, 

och som hon sade; de växer för varje gång.

*

Jag har kanske svårt att se att vi skulle kunna någonsin gå tillbaka till

denna "hierarki" av arbetsuppgifter som på hotellet i St Petersburg,

men stundvis kan jag tycka att vi ger över våra jobb, våra arbetsplatser, 

vårt kunnande och vår yrkesstolthet och framför allt förenklar 

vår allmänbildande utbildning till ett väldigt billigt pris - 

till förmån för kostsamma dataprogram - som fungerar ibland...

Tänker också på det här med planerna på att göra bland annat historia till ett valbart ämne i

gymnasierna. Det är det mest galna jag har hört...typ någonsin!

Om vi inte kan vår historia, då förstår vi inte vår nutid och har inte en chans i världen att 

välja rätt för vår framtid.

Det här har man vetat i sekler!

Hur kan man ens för en sekund tänka annorlunda?

Eller är det så galet att någonstans tänker man som så att ett 

"dumt folk är lätt att leda?"

Och vi sväljer det med hull och hår?

*

Nu tror jag ju inte på allvar att vi kan stoppa den utveckling som sker.

Den är förmodligen både större och betydligt mer radikal än 

industrialismen var på sin tid. 

Vi tror att vi nått det vi kallar dataåldern - jag tror att vi har bara börjat.

Är det på gott eller ont?

Om detta må historikerna skrifva.

DET KOM SNÖ...

...det var väntat. Förr eller senare skulle den ju komma. Allt annat är otänkbart på dessa

breddgrader. Förväntat. Och ändå, var det nästan magiskt när det kom.

Kylan, ljuset, den dämpande effekten som bara snön kan ha på allt.

Allt är så naket, och ändå så mjukt. På ljud.

Gick en promenad i skogen. Valde en ny skog, ny för mig.

Jag brukar göra så, när det snöat.

Vid nysnö är det omöjligt att tappa bort sig, bara att vända och gå tillbaka samma väg man kom. Mycket behändigt. Med spår. I snö.

Sådant förstår jag. Praktiska saker.

Så finns det så oerhört mycket annat jag också skulle vilja förstå.

Inte bara läsa om, utan verkligen förstå.

Förde en intressant diskussion över en laxpasta och ett par glas vin om 

den situation vi, "mänskligheten", är i idag. 

Vart vi är på väg. Varifrån vi startat.

Ord, meningar, tankar om ekonomi, om politik, om historia, 

om miljö, om...om allt det där stora.

Som hur vi än försöker g(l)ömma påverkar oss in på individnivå.

Fråga är kan vi påverka - från individnivå?

Först gäller det kanske ändå att försöka förstå...vad det är som händer.

Och det är så galet intressant - och rätt svårt att...förstå.

Undrar om någon verkligen gör det?

På riktigt?

När kvällen skymmer kryper jag upp i mitt soffhörn och tullar på sista chokladen från

julen. Ute faller några enstaka, vilsna, snöflingor.

Nästan alla har åkt och en ny vecka väntar.

MOTSTRIDIGT VÄRRE...

...kom just hem från en promenad med hunden.

(Och bilden är inte från ikväll, utan en dag då det nästan fanns ljus. Nästan).

Det är så mörkt ute att jag knappast ser jycken i andra ändan av kopplet. Det gör mina steg tunga, 

mörka på något sätt. En bil som kommer emot bländar mig med sina missriktade lyktor.

Kanske de inte alls är missriktade? Kanske jag bara är så ovan för ljus i mina ögon?

MEN samtidigt som jag muttrar för mig själv i kvällens svärta, gillar jag sen fuktiga luften.

Det är som att andas dimma - det fuktar mig inombords på ett skönt sätt. Jag fryser inte och

allt känns liksom milt på något sätt. Lite lulligt-ulligt mjukt där i mörkret.

Fräscht, men inte friskt. Snällt men inte tryggt.

Jag samtidigt längtar efter (lite) vinterkyla och fruktar den, eller fruktar är ju ett alldeles för starkt

ord, men jag liksom vill och vill inte...

Jag funderar varför jag inte planterade några tulpanlökar (till) nu på hösten.

Jo, för att jag har ingen "ledig"rabatt.

Jag velar om att anlägga nytt, eller bara låta trädgården vara som den är.

Samtidigt som jag längtar efter trädgårdspåtande, så njuter jag av att ha tid

till annat. På ett sätt som jag aldrig haft innan.

Jag vet, det låter motstridigt.

Men det är så det är idag. En dag av mycket motstridigt.

I tankar. I funderingar. I gärningar. I allt.