ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN...




...är det fler som tänker som jag.

Under många år har fastan varit en tid för mig då jag medvetet dragit ner på något. Det har varit kött, det har varit TV, det har varit än det ena och än det andra.
Inte så mycket för den kristna sakens skull, utan mer för att det bara känts så...vettigt.

Vardag och fest har kommit så nära varandra att det där med festligt lite tappat sin glans.
Håller ni med?
Man kan trolla fram vilken sagomiddag som helst, när som helst. Om man vill.
Man kan gå och shoppa sig vilken lyxgrej som helst när man vill. Om man vill (och har råd, då...)
Men även vi, som kanske inte tar vårt morgondopp i slanthavet precis, har lite suddat ut gränserna på vardag och fest.
Och för att återfå gränserna, uppskattningen, den barnsliga glädjen och längtan, vi kan ta till fasta.

Man kan fasta på annat än mat. 
Bara ens egen fantasi sätter gränser för vad man kan ha för tema för sin fasteperiod.

Och mina teman har varierat under årens lopp. Men fasta, på något sätt, det har jag hållit på med en tid nu.

Det finns få saker som känns så bra som att avstå, för en tid, från något och sedan till påsk återinföra det i ens liv igen.
Eller så händer det, som det hänt för mig - ibland märker jag att jag egentligen klarar mig bra utan, eller åtminstone med mindre än innan.

Och nu...äntligen, äntligen finns det ett namn på det jag sysslat med:


Man avstår från något under fastetiden. Man kombinerar den urgamla kristna traditionen med ekologi och miljötänkande.
Hur underbart, smart som helst!

Vi kombinerar ju annars också kristna traditioner med mer kommersiella dylika.

Tänk nu...jul. 
Eller varför inte påsk?

Påsken avslutar ju fastan, det känner varenda kotte till.
Vi firar våren, är man kristen har påsken än djupare betydelse.
Man firar att fastan är över.


Många av oss upplever nog påsken som något som strör lite extra lediga dagar i arbetskalendern.
Vadå fasta?

Men testa på det! Jag lovar att ni blir överraskade över hur bra det känns att för en tid avstå från något.
Göra sig uppmärksam på sina egna ingrodda vanor, som kanske inte är så bra, inte för en själv, och kanske inte för naturen, för miljön.

Bara att gå in på hemsidan här och välja vad man vill och delta i EKOFASTAN.


Sex veckor under vilken tid man drar ner på något, eller avstår helt från något.
Det är inte för resten av ditt liv - det är bara sex veckor, men det kan ändra en hel del på din inställning.

Jag lovar - jag har testat förr.

Och man väljer vad man vill. Inga pekpinnar här, inte! 
Det är ju bara du som vet...

Jag är med.
Med vad - det är bara jag som vet.

Och påsken kommer att vara så mycket mer än bara några lediga dagar och vårens återkomst.
Just därför.




NÄR RISK FÖR NATTFROST...

...är över.

Då, då flyttar de här små krabaterna ut.
Än vräker snön ner, och drivorna är meterhöga. 
Tanken på frostfritt känns avlägsen som en vän man inte sett på rysligt länge.
Men ljuset, det bleka ljuset, det första tvekande steget mot frostfritt har tagits av Moder Natur.

Min hungrande själ längtar efter mer, men jag får hålla mig, nöja mig med de små smulor av hopp om vår som strös ut i små, små doser.

I sina mjuka babysängar av torvblock ligger kronärtskockans små barn och sträcker tyst på sig och känner efter.
Vänder sig mot det bleka, tysta ljuset som finns att hitta i februari.


Det finns de frön som är otåligare, som hungrigt söker sig mot varje lux.
De rangliga, omättliga, ivriga.

De vet inte om att de är ett försök. Utsatta för ett test som kan bli bra - eller så inte.
Totalt ovetande är de om att jag lurar dem - det är inte sommar, inte ens vår än, men om de visar sig det minsta samarbetsvilliga får de som belöning en tjuvstart till sina likar.
Om det inte lyckas - ja, då väntar komposten på dem - life is hard...

Totalt utan rädsla för att sluta i komposten innan livet ens riktigt startat är mitt olivträd och mina lager.



Som om de ändå känt av ett litet, litet hot gör de sig till och skjuter ljusgröna nya skott lite här och där.
Blidkar mig. Övertalar mig.
Nyss har de sett hur det kan gå, då man ger upp i vintermörknet.
Muehlenbeckian gav upp. Orkade inte.
Klarade inte av väntan.

Jag kan inte klandra den.




Mårbackadamen.

Hon kämpar på, sträcker sina långa magra armar över hela fönstret. Suckar tyst och fäller några torra blad.

Tröstar henne och berättar om en ny sommar, ny mylla, näring, värme, sol. Allt det som kommer att få henne att grönska, att blomma ut. Om vinden som kommer att smeka hennes sammetsblad, om det sköna sommarregnet.

Hon lyssnar stumt, kanske tvivlar hon på mina ord?
Kanske måste hon överväga om hon skall lita på mig?

Men som svar sköt hon iväg några nya, rangliga, långa skott.
Hon är med!

På vandringen mot våren.

VAR DET BÄTTRE FÖRR...





...?

Nostalgitrippen som utlöstet av att gräva bland gamla foton får mig att fundera på det där som jag trodde att bara generationen, eller generationer före mig tänkt och funderat på.
Var det bättre förr?

Jag hör ju till den åldersgruppen under vars livstid det mesta har hela tiden blivit bättre.
Tills nu känns det som.

Nu tänker jag inte på min lilla värld inom mitt hems väggar - utan den stora där ute.

Å andra sidan, om man ser bakåt i historien - har det någonsin funnits en tid då allt bara blir bättre hela tiden?
Det har altid funnits krig, alltid kriser, alltid något hot.

Förr var kriserna ändå kanske mer konkreta - det gick att förstå dem.
Vem som helst förstod.

Nu känns det annorlunda. Lyssnade på en föreläsning här för en tid sedan om ränteläget i världen.
Euribor, den där räntan som styr så mycket. Den baserar sig ju egentligen inte på något verkligt, inget som skett, inget som hänt, utan på förväntningar, gissningar, analyser. Som görs av personer som gissar, analyserar, förväntar.

Lite märkligt - egentligen!

Än märkligare blir det då ett såpass känt bolag som tex Apple gör sin historias bästa vinst - och ändå får det aktiekursen att sjunka - fär att förväntningarna på resultatet var ÄNNU högre.

Riktigt märkligt - egentligen!

Min banks chefsanalytiker brukar nu och då förgylla min epost med nyhetsbrev om det ekonomiska läget i världen, och han är superduktig på det han gör - tror jag - jag förstår ungefär hälften av vad han skriver om ifall man skall vara ärlig.
Men nu senast skrev han något som till och med jag förstod.

Att framtidens ekonomi i världen måste bygga på långsiktighet. 

Nääää...allvar?

I min lilla värld, inom mitt hems väggar ,skulle typ ingenting fungera varken särkilt bra eller särkilt länge om jag bara tänkte kortsiktigt och glodde mig vindögd på sk kvartalsekonomi.

Långsiktighet är väl en självklarhet?
Eller?

Talade med en kille idag som sitter dagarna i ända i en sådan där stor snöplog som jag var livrädd för när jag var barn.
Han har jobb - mycket jobb - massor med jobb - han jobbar hela tiden. Dygnet runt.
Han skulle inte vilja jobba så mycket. Inte dubbelt mer än vi alla andra.
Men han har liksom inget val - om han vill ha en arbetsplats.

Företaget han jobbar på tycker att vintrar med mycket snö inte är norm för Finland.
Inte ens då vi haft tre vintrar å rad med Riktigt Mycket Snö.
Ingen ny anställs. Redan nu har flera av hans kolleger blivit sjukskrivna av utmattningssyndrom.

Motivationen varför man inte anställer någon till-läggsresurs är att om man sprider ut de dagar då det snöar på hela året, så borde det räcka med den arbetskraft de har!
Det är ju helt absurt - för det snöar ändå rätt sällan under perioden april - september. Inte ens i Finland.

Om en ekonomi baserar sig på antaganden och förväntningar, men vägrar reagera på verkligheter, är det inte lite märkligt?

Och var det kanske bättre förr?
I alla fall?

Jag vet inte, kanske jag också bara baserar min analys på känsla och antaganden - så där som man gör där ute i stora världen....?

VINTAGEVECKA...





...har det varit på facebook och i synnerhet på veckoslutet pluppade det upp den ena profilbilden efter den andra som föreställde personen minst 5 år bakåt i tiden.
Det här verkar vara ett finskt fenomen, men hoppas det sprider sig.
För det är en riktigt rolig grej faktiskt - att se barndomsvänner ladda upp bilder hur de såg ut - och som man minns dem.
Men också färskare vänner - hur de såg ut  - då någon gång.

Man blev riktigt nostalgisk - och många valde att gräva lite djupare i sina fotoalbum, fotolådor och laddade upp mer gamla bilder.

Måste själv också dyka ner i den där lådan vid något skede och skanna in några pärlor från min barndom och ungdom och på så sätt spara dem också på någon annan plats än bara där i låddan.

*

Här är jag då 11 år.
Frisyren har inte ändrats så mycket på 36 år. Eller jo, den har varit både den ena och den andra, men jag är liksom tillbaka till det här...om än kanske inte fullt så spänt...inte alla dagar i alla fall, hehe.

Jag minns inte själva fototillfället - antingen har jag alldeles toksvårt att hålla mig för skratt, eller så var det just det året jag hade tandställning för mina framtänder pekade liksom lite olika vid något skede.
Det var nog det senare. Jag har liksom aldrig haft svårt för att fnissa, skratta, eller asgarva när jag känt för det!

Vem var jag då - 11 år gammal?

Tja...en rätt medelmåtta+ elev i skolan, utan att speciellt mycket anstränga mig, tänka på saken, eller ens bry mig.
Det rullade på bara.
Jag trivdes i skolan - ja, trivdes väl med det mesta. En helt vanlig, rätt sorglös unge.
Inte så att jag inte redan då fått smaka på att livet inte alltid var bara solsken, men det fanns alltid en trygghet som..ja var just det trygg, även om det stormade och regnade omkring en.

Jag älskade att skrinna, kommer jag ihåg. Tog sparkstöttingen till skridskobanan mest hela tiden.
Jag skidade, långa turer, och då fanns det alltid kakao och apelsiner i ryggsäcken. Apelsiner som var färdigt skurna av mamma, men oskalade och om man väntade för länge så frös de och smakade nästan som isglass.

Jag var snabb som en hind. Till och med grabbarna i skolorna vi tävlade mot ogillade att ha mig emot sig i stafetten på 4x100 m. Jag tränade inte speciellt mycket, kanske jag faktiskt var rätt begåvad bara. Fast det tänkte jag inte så mycket på då. Jag bara sprang - för fullt.
Det var sedan i tonåren som jag saktade farten - så killarna Någon Gång skulle få fast mig...*fniss*
(fast det var då det....liksom)

Det här var också innan jag blev hästintresserad och började rida. Det var innan jag nästan hellre hade valt att leva i en spilta 24/7  fram om Ålands skärgård där jag ändå tillbringat de flesta av mina barndoms somrar innan det.
Eller kanske inte ändå. Åland och sommar är min barndom liksom i ett nötskal.
Där, på Åland, har jag sprungit på klippor, fiskat, läst massor av böcker, klappat får, blivit brun som en pepparkaka, läst lite till, kört båt och mekat med båtmotorer, satt hö på störar och blivit ihjälbiten av bromsar.
Levt sommarliv av hela hjärtat.

*

Det var vad som alldeles spontant kom upp ur mina minnens djupa dunkel.
Tänk vad ett litet, slitet gammalt foto väcker till liv?


Skoj med sådant här.
Att damma av gamla bilder ibland.
Testa.

Rekommenderas!

DET SNÖAR PÅ MIN FARSTUKVIST...




...och lyktan har inget ljus - bara en skugga.

Idag har snön vräkt ner - igen.
Jag söker och letar, men hittar inga vårtecken. De är som uppslukade av snön varenda ett.
Jag vet att min själ är alldeles för otålig för dessa breddgrader. Den passar inte in här.

Ändå kan jag stundvis tycka om vintern, men det är bara just det som är problemet, det är bara stundvis.
Sedan tar min längtan överhand. Den bara gör det, som en alkoholists längtan efter sprit, eller den eviga bantarens längtan efter wienerbröd. Jag kan inte komma på något annat som man kunde likna det med.
Det är som ett lockrop från djupet av mitt innersta, som jag inte rår på.


När jag hade skottat klart mina stigar, min parkeringsplats, mina ingångar stannade jag upp och försökte, verkligen försökte hitta det fina i allt detta vita - fortfarande efter tre månader av mörker och snö.

Det är friskt, syrerikt och fräscht. Jo. Det är det.
Det är vackert - det går inte att förneka på något sätt.
En kväll som denna är det vackert! Varenda en gren och uppstickande kvist har en spetsslöja som en brud.
Det är tyst och dämpat - snön tar bort alla vassa ljud.

Jovisst, jovisst.



Och det får vilket köksfönster som helst att se inbjudande, lockande ut.
Nu vet jag också att det där inne, i just det här köket, doftar gudomligt gott, precis nu.
Har projekt Tömma Frysen och i ugnen puttrar en osso bucco. 
Och en riktig vanlig hederlig köttfärslimpa som får åka snålskjuts i samma ugnsvärme. 

När jag skottat klart kan jag gå in till dofterna, tända en brasa och svepa in mig i en filt.
Smyga in fötterna i ett par raggsockor.
Knäppa fram Spotify och välja en violinkonsert. 
Kanske...den här som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på...


Och även om jag in i hjärtat tröttnar på vinter, så kan jag ju nog ändå fortfarande se dess skönhet.
Det är bara det , att jag fruktansvärt gärna skulle önska lite avstånd till just detta, just nu.

Vackert, men tack det räcker...

Och jag är inte ensam om mina tankar. De flesta jag talat med - och jag talar väldans mycket i jobbet, är av samma åsikt.
Jag är inte ensam om att känna så här - inte mer än en månad till av detta, det klarar jag inte av!

I mars svänger det - det är min, och många, många andras mantra så här års.

Och har man en själ som hamnat i en annan proveniens än den borde, då är februari inte lätt - inte för någon av oss som känner igen sig.

Och ute...ja, där fortsätter det snöa på min farstukvist.