HÖSTRUSK...

...med besked. 

Naturen har minsann tagit kalendern på orden och sett till att september inleds med en riktigt rejäl höstig storm med regn och regn och lite regn till.

Och blåst.

Katten som tidigare mest bara stuckit sig in för ett mål mat nu och då vägrade idag lämna sängen.

Tyder på att en ny årstid är på kommande med storm- (hahaha) steg.

Finns det någon bättre orsak att tända eld i spisen, tända ljus, hälla upp ett glas rött, svepa in sig i en filt och inta samma ställning som katten gjorde tidigare idag.

Och helhjärtat strunta i att regnet vräker ner vågrätt därute.

Hösten är fin, höststorm är fint - isynnerhet såhär från soffan!

Kurrrrr!

RUFSIGT...

...värre, and I like it.

Nu talar vi dessvärre inte om min frisyr - den kan också vara rufsigt värre, men jag vet inte alla gånger om jag "like":ar det lika mycket.

Vad jag däremot gillar är rufsiga, naturliga, småvilda buketter och som kund i blombutiken kan jag ha lite udda önskningar ibland.

Det har säkert delvis sin förklaring i att jag under en period av mitt liv, någonstans mellan åldern 30 och 40 jobbade som florist under, tja...sju år. Nåt sånt.

Min kärlek till estetik, till naturen, till växter ledde mig dit. Och trots att jag har den största beundran - och förståelse -  för detta hantverk, för det är det som det är och inget annat, så är jag en urtråkig kund i blombutiker numera...

Ofta kommer jag hem med en bunt grönt. Eller en knippe med något annat. Men nästan alltid en bunt av något spretigt och faktiskt inte speciellt färggrant.

Det är som om mitt behov av färger mättades under de åren.

Och det har inte kommit tillbaka - om det nu ens någonsin riktigt starkt funnits där?

Behovet av färg.

Jag kunde "trolla" ihop färgglada buketter och arrangemang till olika tillställningar, till olika behov för olika personligheter. Men det jag själv bar hem till mig var ofta rufsiga buntar av lite udda växter som inte någon annan sett skönhet i.

Och det sitter i.

Att hitta skönheten i det där rufsiga, vilda, vardagliga.

Numera jobbar jag med helt annat. Men nu är det mera som så att det uppskruvade tempot, stressen och all that kind of shit som får mig att känna att dämpade toner hemma är det som känns bäst.

Eller så är det bara sådan jag är.

Oberoende av yttre omständigheter gillar jag mest det sparsmakade och avskalade och rufsigt enkla.

Kanske det är just så enkelt det är?

Att mycket av det vi väljer - eller väljer bort - bara och enbart beror på att vi är just vi.

Och att det inte alls har så mycket av yttre omständigheter att göra som vi tror, eller vill tro.

Vi är vad vi är, och undermedvetet väljer vi alltid det vi trivs bäst med, bäst i, bäst av.

Kanske vi bara borde bli bättre på att lyssna på vårt undermedvetna?

MÅNDAGARNAS MÅNDAG...

...eller varför steg jag upp överhuvudtaget?

På natten hade det regnat och blåst. Ett berg av de sista flyttlådorna av kartong som jag slarvigt nog hade glömt ute hade liksom helt av sig själv f l y t t a t  på sig själva med vindens hjälp, och ohämmat spritt ut sig över hela trädgården. Detta innan de utmattade av vind och regn förvandlats till slemmiga cellulosahögar som man omöjligt flyttar på utan att de löser upp sig i små, små beståndsdelar.

Så himla skoj...

På jobbet hade telefonen fått ringfnatt och vid eftermiddagen började jag fundera om det fanns en allvarlig risk att luren hade vuxit fast i min skalle någonstans där i höjd med mitt öra.

Hemma gjorde jag kanske det dummaste beslutet man kan göra efter en dag som denna;

Jag tar itu med innehållet i en liten låda som legat öppnad men orörd i ett par, tre, fem veckor nu.

Trådlöst nätverk. Japp, japp...precis sådant skall jag ta itu med just i kväll.

Hur i hela fridens dag hade jag ens en tillstymmelse av tro, hopp, mod, förväntan att det skulle gå vägen att bara koppla upp? Just like *that*.

Behöver jag gå in på detaljer? Näe, gissade det. Vi vet alla hur det kan vara när det där som bara skall gå som smort inte riktigt gör det.

"Bara koppla KDHJD-kabeln i RHFKDJRI-dosan och så starta om ODKFLEOSJ. Om (när) detta inte fungerar kan man enligt manualen gå in på hemsidan den-å-den för vidare tips om var felet kan ligga."

GÅ IN PÅ NÄTET MED VADÅ???

Tre svettiga och adrenalinstinna timmar senare fick jag äntligen min gamla goda nätsticka att samarbeta efter att tålmodigt övertygat datorn om att jag INTE vill försöka koppla upp WLAN.

Inte en endaste gång till.

Blev jag klokare av hemsidans instruktioner?

Nå nä. Det är skrivet för personer med bra mycket mer a) intresse b) nördfaktor c) tålamod d) tekniskt kunnande och e) tålamod än vad jag någonsin fick tilldelat när generna delades ut.

Fast innerst inne vet jag att jag inte är alldeles ensam om att känna såhär.

Ta till exempel namnet på apparaten i fråga.

Den heter Huawei.

Den måste ha fått sitt märkesnamn på onomatopoetiska grunder.

För det är just så det låter när man svissar iväg fanskapet så lång man orkar kasta...

Huuuuuaaaaaweeeeeei-eei-eeeei-ei.

TYST SAKNAD...

...i går skulle min mamma haft födelsedag.

Det är snart fem år sedan hon förlorade sin kamp mot cancern. En kamp som hon kämpade mot som en furie, men som till slut vann över henne.

Och jo, jag saknar henne. Det är bara så. Jag saknar att inte kunna ringa henne, jag saknar att inte kunna stämma träff för en kaffe på stan, jag saknar henne för hon var, förutom min mamma, faktiskt min bästa vän.

Tiden suddar ut saknad, visst gör det det - och så skall de också vara, men jag tror inte på att saknaden någonsin riktigt försvinner. Den bleknar, den uppenbarar sig mer sällan, men den kommer.

Som en tyst, dämpad känsla finns den plötsligt där - för att försvinna lika stilla som den kom.

Det är väl så med saknad.

*

Är inte så mycket för pynt i trädgården.

Inga tomtar, klot, tingeltangel i buskarna. Inget sådant.

Ting i trägården skall gärna för mig ha en funktion, som sprutkannor, korgstolar, ämbar, klätterställningar, fågelbord eller regnvattenmätare.

Men hon, älvan, kommer alltid att följa med.

Hon satt det första året efter det att min mamma dött på hennes grav, lite som för att vaka över liksom.

Hålla koll på att allt var väl.

Sedan flyttade hon in i min trädgård. Hon sitter aldrig på någon synlig plats, hon gömmer sig gärna bland växtligheten. Bara de som vill se, ser henne.

Hon är som saknaden. 

Oftast syns och märks hon inte, men när man väl får ögonen på henne så tar hon tag i en och får en att stanna upp en stund och minnas. Eller mig, det är ju bara jag som vet varför hon sitter i min trädgård, det är mina minnen som väcks.

*

Sent i går kväll, då natten redan var ett faktum gick jag en sväng i trädgården, och fick syn på henne, där hon satt under pionens blad. 

På något märkligt vis gör den lilla älvan mig varm inombords, för att just för mig är 

hon mer än bara en lite småkitschig figur. 

Hon symboliserar på något märkligt vis en kontakt med någon till vilken den verkliga 

kontakten är bruten för alltid.

Hon får nog stanna kvar i min trädgård, känner att hon hör hemma där.

Fast jag inte är så mycket för det där med trädgårdspynt...

...så må hon vara undantaget.

Den Lilla Älvan.

ÄNDRADE PLANER...

...det blev inte alls ett stugveckoslut, utan planerna ändrades i sista stund.

Istället har jag stått vid grytorna idag och rört ihop lite smaskig middag av höna, vitlök, persilja, svampar och massor av smör.

Stugan kan vänta.

Det blev ingen villa-avslutning och inga forneldars natt för oss nu.

Istället blev det fullt runt matbordet och trots att solen plötsligt hade fått för sig att leka att det är högsommar och passade på att gassa som den minsann borde gjort de senaste månaderna, så blev det lite höststämning vid matbordet.

Också i övrigt har hösten krypit på härhemma.

Blockljus.

Jag köper aldrig blockljus, utom just då hösten är i antågande.

Jag vet inte om det är det lite rustika både i form och färg och struktur som gör att jag faller för dem.

Varje år på hösten.

Senare återgår jag igen till mina vanliga vita kronljus, men ett litet snedhopp i mitt förhållande till ljus sker ungefär denhär tiden av året - varje år.

Sedan har jag minsann blivit lat med att byta ut både gardiner och kuddar efter årstid.

Jag är glad om jag kommer ihåg att tvätta mina gardiner mellan varven.

De är vita och enkla och raka och faktiskt för tillfället riktigt nytvättade.

Det är däremot inte fönstren, men det struntar jag i just nu.

Så länge jag behjälpligt ser ut genom rutorna så kan jag skjuta på jobbet om något roligare att göra finns att välja. Och det brukar det göra...

På tal om ljus, så kunde jag här i veckan konstatera att min utelampor inte funkade. Plötsligt har det blivit så mörkt på kvällarna att en lampa som lyser upp trapporna är riktigt bra att ha.

Det fixade sig, nu kan jag lysa upp, inte bara ingången utan stora delar av trädgården.

Idag, då det tänds forneldar runt omkring längs kusten har jag slagit på lamporna för att testa hur det känns när trädgården är upplyst.

Det är fint. Även om jag knappast kommer att ha full belysning på hela tiden, jag gillar också mörknet, men nu vet jag iallafall hur det funkar. Och att det funkar.

Det är så med nya hem. Man får lite testa sig fram för att hitta alla knappar och knäppen och hur de funkar. Hur allt funkar.

Blockljusen däremot, de funkar precis som de skall och sprider en rustik höstkänsla i huset.

Att doften av muscovadostekta kantareller dröjer sig kvar gör känslan än mer präktigt höstig. 

När skymningen smyger på därute, när jag har vinkat hejdå åt matgästerna och sett till att lillungen med kompis fått det varmt och gott i sin stuga tänker jag krypa ner i soffan med en riktigt bra bok, fluffa till de gamla kuddarna och krypa ner under en filt.