DRÖMMAR...

...ni vet den där känslan när man långsamt sluter ögonen och drömmer sig bort?

Det finns många ställen, många tillfällen, man kan drömma sig till...

...men när jag hugger tänderna i brödet och mina smaklökar fylls av tomatsmak, sluts mina ögon och jag drömmer mig bort till sommar och solvärme...

...när jag sedan öppnar mina ögon, är det bara SNÖ så långt ögat når!!!

Det kräver verkligen en hel del fantasi för att ta sig till känslan av solvarma tomater och gräs under tårna...

Någonstans under detta täcke väntar mitt trädgårdsland på en ny vår...en ny sommar!

Ogräs.....kommer ni ihåg att det ens FINNS nåt sånt????

Alla trädgårdens växter har dragit på sig en skön snöpäls att värma sig i. Men djupt under min egna fuskpäls finns ett hjärta som litelite börjar slå för våren och sommaren som är på kommande:) Även om det onekligen är en bit dit, så hjälps det inte att det börjar rycka i en trädgårdssjäl...

Man går ut en sväng i trädgården för att kolla att allt är ok under snömassorna...och så stannar man lite upp och drar lite smeksamt handen över en övergiven kruka. Drar fingrarna över syrenbuskens grenar, känner knopparna som finns där, och bara väntar...väntar...väntar.

Längtar....längtar...längtar...

Fast samtidigt gör jag som ungarna, njuter av nuet, av stunden, av snön!

Allt detta vita, vackra är borta snart och även om mina tankar redan snurrar i tiden framför oss så är det idag som är här...och innan den förvinner skall jag försöka passa på att ta för mig - av vad som erbjuds - just idag.

Om framtiden vet man inget - bara att det blir en ny vår - och att drömmar är tillåtna!

Ha en underbar vinterweekend alla rara därute.

Ses i pulkabacken i morgon?

Kram

M.

TACK...

...älskade vänner därute i rymden för era kommentarer, ni skall veta att de värmer!!!

Även om vårt beslut inte har fötts under en natt, även om vi inte har något otalt med varann, även om vi separerar som vänner, även om våra hjärtan av olika orsaker längtar ut, är det inte ett lätt beslut...

Men samtidigt är det så att något måste göras när rostangreppen börjar. Vi har rostskyddat och lappat tidigare, men någongång måste man sluta...Lappar man för mycket finns det inte så mycket kvar av det ursprungliga. Bara ett lapptäcke av lappar som håller ihop, men inte skapar en enhetlig yta.

Och så av olika orsaker börjar man längta ut. Man tänker och funderar och svänger och vrider och när man sedan äntligen sätter det i ord är det bara en lättnad.

Nu vet jag att jag är priviligerad, på många sätt - i denna livsituation. En separationssituation är sällan lycklig, och man känner hela spektret av känslor. Lyckligtvis känner vi fortfarande en slags kärlek för varann som bygger på respekt och vänskap.

Det är inte samma kärlek som en g ång förde oss samman, det är en kärlek som bara önskar den andra allt väl.

Det är ändå ingen idé att sticka under stol med att det är bland det tuffaste beslut i livet jag gjort, men när det väl är gjort kan man inte börja tveka...Man skall lita på sig själv, och sina känslor. Ibland kan hjärtat ha rätt?

Och ingen blir någonsin lycklig av att känna sig instängd, inlåst. Även om vi varit måna om att ge varandra utrymme så har det funnits stunder då ingen av oss riktigt fått luft...

Under denhär processen har jag många gånger funderat på hur man vet om man ger upp för lätt, eller hur man vet om man försökt för länge....?

Jag hoppas att vi gjort beslutet i ett bra ögonblick. Då vi båda längtar ut, men fortfarande har vänskapsvarma känslor för varann...

...eller som (ex)gubben min sade här en kväll:

- Är det okej att vara bästa vän med sin blivande exfru???

Det värmer mitt hjärta att höra sånt! För så vill, och hoppas, och önskar, och ber jag att det kan vara - när det svåra är som "bäst".

Kanske hoppas jag för mycket, kanske är jag naiv...men just nu känns det iallafall som om vi skulle vara på den "bättre" sidan. Nu känns det som om man kunde se bakåt och vara glad över allt fint vi fick tillsammans. Och det är mycket! Inte minst våra underbara ungar <3>

Trots att jag här nu talat så mycket om "frihet", så har jag ändå försökt fånga lite vår...

När kölden knäpper utanför stugknuten och temperaturen smyger ner mot -25 vill jag vara på den säkra sidan och har burat in en liten bit vår....

Hoppas "våren" trivs i sin bur - den får åtminstone vara ifred för nyfikna kattfröknar;)

Kram alla därute - och ännu en gång, tack för era kommentarer, de betyder så mycket!!!

Puss, M.

LÅNGSAMT FARVÄL...

"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom,

en storm vi måste orka rida ut.

Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans.

Att allting kommer ordna sig till slut.

Men hur säger man till nån att här tar vägen slut.

Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut.

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl.

Om du ser mig i ögonen så säger dom

att vi kan bara vara dom vi är

så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det

så är det bara ett långsamt farväl...."

Med dessa ord från Lisa Nilssons låt, som jag så kan ta till mig just nu sitter jag och funderar över det här när något tar slut.

Här hos oss, i det lilla huset, kommer nu våra stigar att skiljas, efter många år är det dags att välja åt vilket håll man går i ett vägkäl. Denna gång kommer vi att välja olika stigar att vandra, gubben och jag.

Det är ju så att när man levt med någon länge...så kommer dessa vägskäl obönhörligt...hittills har vi valt samma håll, men denna gång blir det inte så för vår del.

Det finns hjärtan som längtar ut.

Snart kommer vi att gå våra alldeles egna stigar - vad där finns, vad där väntar på oss, kan vi inte veta. Men jag vill tro att vi traskar in på våra nya stigar med nyfikenhet och tilltro. På vart vårt håll.

Någonting som hos oss varit ett långsamt farväl blir nu ett avsked.

Men livet i det lilla huset fortsätter...

kram alla ni söta därute!

M.

VÄLKOMMEN VARDAG...

söndagmorgon, och man kommer lite sömndrucken sådär ner till köket, försöker orientera sig kaffebryggaren, skära sig en liten brödbit, märker att osten blivit lite torr, skär bort det och skall då bara slänga det i soporna...då det händer:

Jag står där med hela dörren i handen och förstår ingenting (vilket beror på att jag inte ännu fått i mig det välsignade morgonkaffet)...dörren hängde ju på sina gångjärn igår? Varför gör den det inte idag???

Gubben kastade sig nästan på telefonen för att ringa en snickare och få dörren fixad, men då vaknar mitt barnsliga "jag kan själv" och trots det stora tvivlet som lyste i hans ansikte lägger han snällt tillbaka telefonen...

(hehe...ni som följt med min blogg en tid vet att han inte själv frivilligt tar i ett verktyg:)) Så, istället för att avnjuta en skön söndagsfrukost med morgontidningsläsning i lugn och ro, gräver jag fram min verktygskass...

...

...en timme senare börjar ett litet, litet TVIVEL krypa till min morgontrötta hjärna, men nej! Jag ger inte upp! Det var ju bara skruvhålen som blivit lite glappa - sånt är väl ingen sak i världen att fixa?

Dyker ner i verktygskassen som innehåller det mesta man kan tänka sig behöva och lite mer och hittar en tub med nåt som ser jättegeggigt ut...petar in lite av det i de för stora hålen bankar in en propp som visserligen är tre nummer för stor, men med en rejäl hammare får jag den också på plats. Skär nästan tummen av mig när jag skall skära bort den delen av proppen som inte rymdes in...Skruvar fast skåpet - och tadaaa...

Ytterligare en svettig halvtimme senare sätter jag mig för att avnjuta söndagsfrukosten:)

Den mycket tvivlande gubben testade dörren (inte alldeles så försiktigt som jag hade önskat, satt i tystnad och höll tummarna) men den höll!!!

Och än hänger den där den ska...Ibland sparar man en liten slant på att vara envis!

Resten av dagen sysslade jag med att vara lite huslig av mig (det händer...hahah) Strök och stökade undan "helg"servetterna och plockade fram vardagsservetterna...de som jag aldrig stryker för jag tycker sisådär om att stryka stup i kvarten och så mycket om när de är sådär skruttiga.

(de är de på första bilden)

Sen skall jag ju som sagt ta itu med lite pojkrum här så småningom, och istället för att börja med att röja ut alla miljoner prylar som där finns nu, kom jag på att jag faktiskt mycket hellre fixar lite "pynt" som hoppeligen passar in där...sen när det nu nångång blir färdigt.
Vision finns...nu väntar jag på ett energiskov att börja!

Bara en blick in i rummet med allt som borde göras får min energi att rinna av mig och får mig att tvivla på mina egna idéer ibland...;)

Bäst att ta envisheten till hjälp där energin tryter. Men när vi nu på allvar går mot ljusare tider och man får kurera sin vintertrötthet med tulpaner så kanske, kanske....nån vacker dag?

Så...det blev inte av att börja med det idag. Efter mitt husliga anfall gick jag istället på en promenad - ibland kan jag få riktigt användbara idér när jag bara sätter den ena foten framför den andra...

Och i morgon! Då skall jag bla flytta talgbollarna till ett lite säkrare ställe....

Myrra har tydligen nog inte helt koll på det här med jakt om hon tror att hon kan lurpassa på dem tre cm från talgbollen, men trots det skall mesarna få en lite tryggare plats att käka på:)

Nu mina rara: ha en bra vardagsvecka!!!

Kram M.

ENSAM I SLOTTSPARKEN...

...en sagolikt vacker vinterdag!

Det dräller inte precis av herrgårdar här i Finland, men jag har turen att ha några pärlor inte alltför långt borta. När temperaturen ute närmar sig -20 grader och all aktivitet på slottet har avstannat under helgerna kan man lyckas med att ha en hel slottsträdgård för sig själv!

Det är riktigt magiskt att få vandra omkring i en slottsmiljö som slumrar i midvintern. Slottsparken är långt över hundra år gammal och de gigantiska träden som majestätiskt sträcker sina vintergrenar mot himlen, nästan som i en bön om vår, gör mig medveten om vår litenhet och tidens perspektiv.

En stel dam i pälsmössa och tjusig vit snöboa stötte jag på, men hon var inte på prathumör så jag vandrar vidare...

Det gamla stallet, i nygotisk stil, numera inhyser det konferensutrymmen. Men om jag skulle ha varit en häst för 100 år sedan, så skulle jag mer än gärna haft min spilta just här, tror jag. Faktum är ju att det är lätt att romantisera...förmodligen var det inte så rosigt alla gånger, fast det var vackert...

Slottet ligger invid en å, som är så ström att den sällan fryser helt om vintrarna. Längs iskanten (knappt så man ser dem på bilden) låg ett gäng med änder och såg synnerligen frysna ut. De reagerade knappt när jag ropade till dem: det blir nog vår...snart. Kanske jag inte lät alldeles övertygande?

Här skymtar vagnstallet. Nu finns där en kvalitativ krog - stallkrogen - med fantastiskt god mat, och vintertid en stor brasa som alltid brinner i den vackra öppna spisen.

Det enorma lärkträdet sänker sina grenar ner mot marken som en gardin...måste vara bland de äldsta i Finland - det är ENORMT!

Och här har vi då själva slottet, knackade på för att fråga om jag kunde få komma in och värma mina tår vid de vackra 1700-tals kakelugnar, och så kunde jag gärna ha stannat på middag också, men ingen öppnade...

Om ni orkat såhär långt i mitt blogginlägg, så får ni ännu en kort historik om slottet:)

S'il vous plaît:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svart%C3%A5_slott

Nu skall det bli lite blomkålssoppa med rökt lax, när nu dendär slottsmiddagen uteblev denna gång;)

Men jag är lycklig över besöket ändå!

Hoppas ni haft en fin trettondag - i morgon blir det vardagsrutiner igen, och åååh, hur skönt är inte det? Också!

Kram på er alla, klä på er väl - det blir kallt ännu en tid, men det ÄR en vår på kommande!

Kram M.