...och så
VILSE och MYRRA
och en massa kattbus :)
Om mitt hjärtat har smultit????
Som glass i solen!
Kurrrrrrr...säger jag bara:)
M.
MEDELÅLDERS...
...kan man väl säga att sommaren är? Och det känns härligt bekant på nåt vis....;)
Försommaren är ju sådär småhysteriskt snabb och det händer grejer hela tiden och knopparna är vackra och skira, men också slutna och spända.
Men denhär tiden har blommorna slagit ut, och är öppna och bjuder på sig själva och erbjuder en öppen famn för alla möjliga små kryp...
Lite sliten kan man känna sig ibland, men ännu medveten om sin charm är hon, rosen.
Ibland kan man stöta på de mest underliga varelser i tillvaron, men med lite erfarenhet av livet vet man att de inte är så farliga som de ser ut....
Och så framför allt, man har lärt sig att se skönheten inte bara i det uppenbara, utan också i det lite udda.
Om jag jämnför mig med en trädgård är det nog en trädgård just nu jag är. Jag kan tycka att en försommarträdgård med allt det skira och väna är alldeles förtjusande. Eller att en sensommar eller en höstträdgård kan kännas lugnande rofylld och trygg. Men det är just nu jag är, precis här. Mitt i sommaren, mitt i livet...
...och har inte hunnit fixa nåt härhemma - och inte ute i trädgården heller. Men nu kanske? Här sitter jag bara och njuter...
...och har en hel semester framför mig :)
Njut av helgen som bara väntar på er!
Kram M.
LÄNGTAN...
...det vackraste ordet i det svenska språket enligt mitt tycke. Längtan.
Regn är kanske inte nåt jag direkt längtat efter, men det kom ändå...Och kylan.
Trädgårdens blommor har fått en vattenskur i nacken de med. Men på mitt humör rår inget regn. På min längtan inget lågtryck...
För nu är det OHI ON (förbi, över, done, fixat,klart...) för äldre sonen min. 362 dagar i armén är tillända och han är hemma igen. Visserligen bara för att svänga och fira välförtjänad semester några sommarveckor, sen drar han vidare...Men ändå.
Och jag som tycker att det var just han ryckte in? Nästan lite skrämmande hur snabbt ett år har gått...Ännu mer skrämmande hur fort 20 år har gått. I morgon blir det 20 år sedan jag blev mamma. Jisses! Det var ju just! Jag lovar!!!!!
Lillungen som redan vant sig vid att vara sommarledig välkomnar storebror till de dåsiga dagarnas tillvaro.
Själv har jag en mellanvecka på jobb, men sedan hakar jag på de dåsiga och hoppeligen v a r m a sommardagar som bara ligger och väntar....
Jag längtar:)!
Kram alla! M.
TIDENS GÅNG...
Just en sådan här dag skulle jag önska att tiden gick sakta, sakta så jag skulle riktigt hinna njuta av varje solstråle, varje vindsmekning, varje doft från havet eller skogen...
Men tiden går med samma, sakta, trygga lunk oberoende vad än sker, var man än är.
Klockan har jag slängt på spiskransen, där kan jag förstrött kasta ett öga på den när jag går förbi...
- WHAT???? är den åtta snart? Och vi har inte ens hunnit med middag än!!!
Denhär underbara klocka från Fé är min semestergåva (eller nåt...hihi) till mig själv. Lillungen utryckte också sitt gillande:
- Är klockan gammal? Har den kugghjul och sånt??? frågade han med lysande (lystra) ögon. Han älskar allt som man kan pilla i små beståndsdelar och sedan försöka få ihop igen med varierande framgång...
- Nix, den är alldeles NY, går med b-a-t-t-e-r-i-e-r...den SER bara gammal ut, svarade jag och spände mina hålltassarnafrånminklocka-blick i honom.
- Nå, fin är den i allafall. Jättefin, jag tycker också om sånt där gammalt som du.......*onödigt lång tankepaus* ......också tycker om. Klämde han till på slutet. Tur för honom...;)
Riktigt på riktigt gammal är denhär cigarrlådan, som jag har tändstickor i. Gamla ting är fina, men extra roligt blir det när man känner till historien bakom dem.
Denhär cigarrlådan var planerad att Göran skulle få till julklapp 1942 av sin mamma.
Göran hade åkt till sjöss några år tidigare, och med den tidens kommunikation visste inte Mor Edith när hennes som skulle dyka upp. Trots krigstider och knappt om pengar ville hon ha en fin gåva till sin son ifall han trots allt skulle dyka upp till jul.
Men han kom inte...inte till den julen och inte till någon jul efter det heller. Det gick en tid och Göran anmäldes försvunnen. Mor Edith hörde aldrig av sin son mer, och vilket öde han mött vet ingen...
Trettio år senare dödförklarades Göran, och hans cigarrlåda hamnade hos min mamma, som var släkt med Mor Edith. Cigarrlådan åkte ner i källaren, till min pappas verkstad. Vad som förvarades i den kommer jag inte ihåg, men jag har minnen att jag lekt med den som barn.
Nu har den, trots att den flortunna försilvringen nästan helt slitits bort, fått komma fram igen. Jag kan föreställa mig hur Mor Edith kände sig när hon för sina smala slantar ville få cigarrlådan graverad. GF och 24.12.1942....OM han skulle komma...
Nu står den här på spiskransen i stugan, ett stenkast från havet som troligen "tog" Göran, då för 60 år sedan...Sådan är tidens gång....undrar om nån sitter och skriver ner historien om min klocka en vacker dag?
Kram M.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)