…någonstans in i dimman.
Vaknade till en räv som skällde utanför mitt fönster.
Det låter kusligt när man ingenting ser.
Även om jag inte år mörkrädd på något vis så blir det så konstigt när
nattsvärtan faktiskt lite slår ut ett sinne helt och hållet.
Men räven tassade vidare och jag fortsatte sova.
När jag sedan på senare morgonsidan kravlade upp mig var det till en
mycket, mycket dimmig värld.
Skillnaden från dagen innan då solen ännu sken på alla höstlöv och
fick allting att glöda. Till och med på kvällen, så det inte var någon dimma än
så fanns färgerna där, även om solen gått i moln.
Det var motigt att få igång mitt maskineri. Det blir så i dimma och dis, tycker jag.
Lite som om en del av mig stannat kvar i sömnen och jag vill inte riktigt vakna helt och hållet.
Somliga andra var minsann vakna redan från första stund.
Bara jag plockade fram gummistövlarna så visste hon:
SKOGSPROMENAD!
Att det är genomblött överallt bekommer inte henne det minsta.
Inte förrän vi är tillbaka till stugan och hon minsann ser till att sno åt sig
den stolen som har ett fårskinn i.
Tur att hon har en päls som torkar på direkten, annars skulle
det lätt bli att det luktade våta yllesockor inne resten av dagen.
Nej, den här hundens päls torkar extremt snabbt.
Mycket behändigt tycker matte!
Kokade lite mer kaffe för att försöka få de där arma ögonen att hållas uppe och sinnet
att vara vaket. Gärna kroppen med för den delen.
Satte mig på en hopvikt handduk på klipporna och tittade ut över havet…
eller ja på den där gråa vägg som skulle föreställa himmel och hav.
Ja, ibland finns det stunder då man kan tycka att havsutsikt är överskattat!
Gårdagens stora flock på hundra och åter hundra gäss har dragit vidare.
Det är nästan lite illavarslande tyst i viken.
Det är totalt tyst. Inte ens vinden som rasslar i vassen. Ingenting.
Ingen mås, inga gäss, inte en skarvar.
Hör en knipa vissla förbi någonstans i dimman. Den såg jag aldrig.
Sedan plötsligt syns det en liten prick ett stycke ut.
Zoomar in och får syn på skäggdoppingen - men också den ser färglös och blek ut
där den simmar mitt i dimman.
Det är som om dimman skulle äta upp alla nyanser av färg.
Hmmm…samtidigt kan jag känna att den här disigheten är rätt så
meditativ på något sätt. Och så måste det ju vara fan så bra för huden
när man går i en konstant dimdusch, hehehhehe...
På sitt sätt är det väldigt, väldigt vemodigt när naturen liksom slocknar ner
inför vintern. Det enda som hördes i skogen var talgoxarnas drrr…ande
dom hördes från vingarna när de kilade mellan grenarna.
Det är mysigt. Det ljudet.
Kvällen tätnar runt knutarna.
Någon hämtade rosor åt mig och tillredde en middag.
Sådant gör mig lite glad.
Fast dagen är hur grå som helst!
Ha ett skönt veckoslut alla söta!
3 kommentarer:
Dina foton visar hur vackert det är även utan färger, melankoliskt vackert.
Äntligen har jag fått/tagit mig tiden att läsa och njuta av dina inlägg. Jag vill ha tid på mig då, inte bara hasta över och konsumera.
Kvällen är redan förbi och har övergått till natt, vart tog tiden vägen? Jag har fått njuta av tänkvärda inlägg och vackra foton.
Varma tankar till dig.
Cia
Ofta tittar jag in här hos dej och njuter över dina ord och bilder.
Sen bär jag med mej den underbara och trolska stämningen som du förmedlar under min dag.
Att som du kunna använda det skrivna ordet på detta sätt är en otrolig gåva !
- Tack för att vi får ta del av den.
Varma hälsningar / Anneli
Tack! Vad glad jag blir över era kommentarer, sådant värmer i höstrusket mer än något annat!!!!
Kram!
Skicka en kommentar