MILDA VINTER

Har rasslat ner i mitt soffhörn för att dåsa lite efter maten

innan jag släpar min lekamen till duschen för en välbehövlig tvagning. 

Häromdagen knåpade jag ihop, med kattens "hjälp",  några snögubbar av den

sista biten kokosfett och lard som jag hade kvar. 

De skall hängas ut till småfåglarna till jul är det tänkt, även om 

det inte är speciellt kallt än.

Det börjar sakta lugna ner sig på arbetsfronten och det gillar vi för

då känner jag att jag kan ta emot julen med hela hjärtat! 

Lite så där som det kanske var förr? Eller vad vet jag, jag kanske bara

inbillar mig att det var så. Att julen liksom blev en "kronan på verket-fest" 

när allt höstarbete var gjort på en bondgård. Lite så där

som på Emils tid. Och innan det också. 

Väntar febrilt på att en bok skall komma ut i e-boksformat. 

Det är den femte delen i en bokserie av Mikko Kamula 

(tyvärr tillsvidare bara på finska) 

som handlar om finsk senmedeltid och blandar på ett otroligt bra sätt

historik och fantasy i den form som gammal folktro beskrivs i vårt

nationalepos Kalevala. Sträckläste de första fyra böckerna! 

Det är något som får det att dallra i mina fornnordiska gener när

jag läser dessa berättelser. 

*

På tal om gamla tider. 

Vi skrattade gott med gubben häromdagen när vi kom underfund med att om vi

skulle slå ihop oss två till en person så skulle vi ha klarat oss alldeles utmärkt

förr i tiden. Gubben älskar potatis, sill och surbröd. Skulle han bara behöva äta 

det resten av sitt liv så skulle han knappt klaga. Jag skulle....och klaga högljutt! 

Och om jag skulle behöva leva resten av mitt liv med enbart levande 

ljus inomhus så skulle jag klara mig alldeles utmärkt.

Till och med trivas med det. 

Skymning. Skymningsljus. Vilka vackra ord. 

Och vilken skön belysning att vara i. 

Han skulle gå ut på svaga isar för att slippa det...

(Klarljuslampan jag i ett svagt ögonblick köpte åt honom till farsdag 

är hans käraste ägodel för tillfället...)

Lite gammeldags känner jag mig också när jag plockar fram sigillacket och 

börjar smälta det för att kludda ut det på julpaketen och trycka stämpeln med

G o d  J u l

i det smälta lacket. Och det doftar så gott! 

Jag gör nog det bara för doftens skull, och för att det är så rofyllt - det går inte att 

skynda på ett sigillack - det tar den tid det behöver. 

Så inget för sista minuten-paketen precis.

Lika lite som rimmen skall lämnas till sista minuten. Jag har gjort det så många

gånger och jag kan lova att efter veckors jobbstress, julmats-yrsel och en 

julstädning på det så är i alla fall inte min diktådra speciellt aktiverad. 

Så jag tänkte som så...jag kan städa och laga mat med en trött hjärna, 

men rimma skall jag med en utvilad dito. Så har faktiskt rimmat jul-

klappsrimmen i god tid i år. Ibland när jag skrivit rimmen i sista

minuten så har de blivit så kryptiska att inte ens jag själv

begripit hur jag tänkt när det är julafton och de läses upp...

Nu skall det bli en uppfriskande dusch! 

Kram Maggi

OM LÄNGTAN TILL NATUREN

I mitt jobb har jag bråda veckor just kring årskiftet, det blir att sitta mycket 

vid datorn och jobba på, och kvällarna är ju som känt den här tiden

på året inte speciellt ljusa så för det mesta är det mörkt när jag har läge att

ta mig ut på en promenad. Glad ändå att jag inte behövt ta veckosluten till hjälp

för att hinna med jobbet - vågar knappast tänka tanken - men det har gått

väldigt smidigt i år och då blir ju veckoslutsledighet lite som en extra belöning.

När man liksom mentalt på förhand förberett sig på att kavla ärmarna om så behövs. 

Senaste veckoslut var dock helt ledig, och långledigt dessutom då 

självständighetsdagen inföll på en fredag. 

Så på lördag åkte jag ut en sväng. Lite planlöst startade jag men fick för mig 

under rattandet av bilen att åka en sväng till stugan och kolla läget där. 

Allt väl, ville egentligen mest kolla de övervintrande krukväxterna som står i

det sk annexet där ingen värme är på. Men det är ljust där med nästan hela långväggen

av fönster. Inne i stugan är det skumt så här års i och med att taket är brant och har

långa taköverhäng som äter upp massor av det lilla dagsljus som kommer

in genom fönstren. 

Tills vidare såg växterna ut att må hur bra som helst. Å andra sidan har vi knappt

haft dagar med minusgrader, så återstår att se när vintern biter till ordentligt. 

För det lär den göra? 

Att det varit en mild höst fick jag bevis på då jag gick en sväng i träd-

gården och fick syn på smultronplantorna som hade klämt fram några blommor! 

Passade också på att hänga upp några av mina fågelmatskottar som jag fixat till

och fylla på de stora fröautomaterna som jag har i omgivningen. 

Njöt löjligt mycket av lugnet och tystnaden och av mötet med den 

orädda och ganska så nyfikna älgen som jag mötte. 

Hon och stannade upp ett tag och tittade lite nyfiket på varandra innan vi 

fortsatte åt vart vårt håll. 

(Hur jag vet att älgen var en hon? Det vita på bakbenen går på älgkon betydligt högre upp, 

typ ända till svansfästet. Det brukar man kunna se även på långt håll) 

Muehlenbeckian som jag hade i somras i ett par stora krukor verkade

också ha föredragit den milda förvintern. Under några år har jag lyckats över-

vintra muehlenbeckian i kruka, men det kräver nog en fortsatt mild vinter. 

(De här krukorna är så stora så de rymdes inte in i annexet). 

När jag på morgonen startade så visste jag ju inte riktigt vart jag skulle åka och då 

jag åker iväg med den "planen" så har jag ofta en termos med kaffe och ett par smörgåsar med. 

Finns inget värre än att bli kaffesjuk och lite småhungrig och bli tvungen att 

stanna på en bensinstation för att få i sig en kopp varmt kaffe och en smörgås. 

Gillar så mycket mer att stanna på någon naturskön plats och inta min kaffelunch där. 

Nu blev det att göra det vid stugans trädgårdsbord. Inte helt fel det heller! 

Medan jag satt där och tuggade på min smörgås så började skogens mesar nyfiket

ta sig närmare de påfyllda fröstationerna och de upphängda fett-kottarna. 

Efter jul- och nyårshelgerna skall jag nog åka hit igen och unna mig en vinterhelg i stugan. 

Väl hemma kom längtan efter julen över mig. Det doftar hyacinter

i vår hall och adventsljusen lyser i alla fönster. Adventstiden är

det bästa med julen tycker jag numera. Julafton kanske är den där

"utlösningen" som man vet skall komma, medan adventstiden är

det där underbara "förspelet" som kan vara så nyanserat. 

Ni vet vad jag menar?! 

Egentligen är det helt knasigt att jag inte äter risgrynsgröt oftare för

jag kan tycka att det är så galet gott! Kanske å andra sidan lika så bra

för i min värld skall det finnas ett rejält smöröga i gröten och inte skall man spara

på krutet då det gäller socker och kanel heller. 

Mycket av allt är bäst! 

För något år sedan fann jag utterspår vid stugan, men den här gången

var det rätt tomt med spår alls. Eller utgående från vad jag kunde se i den tunna snömängd

som hade snöat därute i skärgården. 

Här vid hemsjön har vi lite mer snö och där havet ännu svallade fritt

har sjön börjat frysa till. Och häromdagen när jag gick till sjöstranden så 

såg jag att uttern minsann under de mer mörka av dygnets timmar tassat både 

hit och dit över isen. Det är kanske det bästa med vinter och snö (kanske det enda?) 

att man får en slags facit över vilka djur som rör sig i ens egna tassemarker. 

Längtan till naturen har bitit sig fast vid mig. 

Någon vecka till och jag kan lämna kontoret lite mer. 

Längtar! 

Kram Maggi

 

FINLAND 107 ÅR

För några år sedan "ondgjorde"jag mig lite frustrerad över att

vi i Finland fortfarande firar vår självständighet så mycket 

med att minnas kriget mot Sovjet. All respekt åt de som krigade

för vår frihet, det kommer jag alltid att känna, men undrade då om man 

inte kunde släppa det här med kriget ändå och lyfta fram ett annat firande? 

Efter vad som hänt i Ukraina och i och med att vi delar 1340 km landsgräns med

Ryssland som visat sig vara nyckfull och inget att lita på så har jag lite ändrat mig. 

Vi skall nog inte glömma kriget. Även om det går en generation eller två. 

Världen är inte så stabil som jag har (velat) tro under mina knappa 60 år på jorden. 

Jag har bara haft tur som fötts just till en lugn period till ett land som sedan jag

föddes, och innan det, efter kriget, ökat i välstånd. Skall vi kunna förtsätta med det? 

Finns så många orosmoln på de politiska och ekonomiska himlarna att jag tvivlar. 

Hoppas innerligt att jag har fel och att vi igen återfår den tilltro på framtiden som är 

så viktig. På så många sätt. 

Dricker mitt morgonkaffe medan det sjätte kalenderljuset brinner. 

När jag frågade ungarna om de vill komma på middag på självständighetsdagen var 

jag lite förberedd på ett "njaaa...." i och med att vi faktiskt ätit tillsammans senaste söndag. 

Men smått överraskande sade det att det är klart det, och de frågade också att 

nog åker vi väl till gravgården också? För att tända ljus på våra familjegravar (både min pappa 

och min svärfar deltog i kriget) men också besöka hjältegravarna intill kyrkan. 

När pojkarna var små och yngre så hörde det till traditionen, men sedan de blivit 

vuxna så har de (givetvis) valt själv, men jag upplever inte att det varit någon

trängsel direkt att delta i dessa besök till kyrkogården. 

Men nu plötsligt är det en annan ljud i skällan. Jag föreslog till och med att vi kunde

ta gemensam middag på lördag eller söndag istället (av vissa ointressanta orsaker) varpå

lillungen gav mig en liten, kärleksfull men dock, uppskällning på WhatsApp. 

"Man flyttar en del middagar, men man flyttar inte på en Självständighetsdagsmiddag" 

var kontentan av hans meddelande. 

Också äldre grabben var inne på samma linje. 

Alltså dukar jag glatt fram finporslinet och kristallglasen för nu var det minsann

lite högtidliga vibbar i luften. 

Och varför inte? Det är inte så ofta jag plockar fram den servicen, så varför inte

passa på att damma av den en dag som uppenbarligen har fått en större 

betydelse för min avkomma än vad dagen tidigare betytt för dem. 

Och till att dagen fått en djupare mening för den unga generationen är helt

klart i världsläget. Det är oroligt, det är krig i Europa och mycket känns lite ostabilt. 

Både när och fjärran. 

Då är det läge att plocka fram traditioner. När barnen var små så ville jag förmedla

självständighetsdagens högtidlighet så det blev ofta en riktigt lyxig middag då. 

När champagnen (läs skumvin) hälldes upp skålade pojkarna:

Tack och lova att vi inte är en del av Ryssland. 

För tänk att det kunde vi vara. Om inte. 

Ända sedan Novgorods tider, och före det, har det varit oroligt vid vår östra gräns. 

I min naivitet - den som fick mig att önska lite annan fokus på självständighetsfirandet än

att minnas kriget  - hade jag tänkt att det skulle förbli lugnt längs gränsen nu. 

Men så kommer det inte att vara. Det är något med grannlandet i öst som är så som det alltid varit. 

Och när jag tänker efter, kanske det är så som det alltid varit med alla länder? 

Vi, mänskligheten, lär oss inte, vill inte ta till sig av vad man gjort fel tidigare. 

Kanske är det rentav så att människan vill kriga? Att evig fred inte ens kan existera? 

Tanken gör mig än mer tacksam över den fredstid vi haft, och i vilken jag 

fått leva hela mitt liv. Hoppas också mina barn skall få göra det. 

Det har varit en självklar tanke för mig, men ibland är jag inte längre 

lika övertygad som jag varit förr. 

Stannar till vid hjältegravarna. 

Tänker på alla de som kämpar i Ukraina, men också de på fiendens sida. 

Liv som bara försvinner för att någon maktgalen vill så, och andra liv för att någon 

måste försvara sitt land. De som ligger begravda här hade inga val, de måste försvara vårt land. 

Och i förlängningen mitt land, min frihet. 

Och det är jag med insikten över hur världen utvecklas mer tacksam än någonsin för! 

Det blev lite moll-betonat inlägg kanske, trots kristaller och gratinerad hummer. 

Kram Maggi

 

ISEN HAR LAGT SIG PÅ SJÖN

Igår lade sig isen på sjön. 

En alldeles tunn, tunn isskorpa som sakta växer till

och slutligen möts i ett enhetligt istäcke. 

Skört som den tunnaste glas, men ändå ett lock. 

Idag har det snöat, inte mycket men ett tunt lager som lagt sig

ovanpå den tunna isen och gett hela sjön ett vitt täcke. 

Det har blivit sen kväll, gubben har gått och lagt sig och

katten har skrynklat ihop sig på en skinnfäll här intill. 

Det enda som lyser är adventsljusstakarna i fönstren och

ett par levande ljus på bordet. Det är det ultimata lugnet. 

Har lagt på en skiva med klassisk adventsmusik. Klassiskt som Händel,

Bach, Schubert och Vivaldi inte som Wham och Carola. 

Jag tycker ju om de julsångerna med, men just i den sena kvällen

är det ofta klassiskt jag lyssnar på. Det är lite som att bli vaggad. 

Det är förresten intressant hur olika musiksmak vi alla i familjen har. 

Jag lyssnar gärna på klassiskt och jazz. Och "vanliga poplåtar" i synnerhet då jag 

kör bil - och gärna fort - och får skråla med. 

Gubben är en stor vän av dansbandsmusik och svensktoppen.

Också musicals, även om han inte är speciellt intresserad av att se

musikalerna. Mer att musiken är okej. 

Och så det där med "vanliga poplåtar". Inte stänger han radion i 

bilen fast det kommer sådant. 

Min äldre grabb är mer för rapp och lite udda musikgenren.

Som mongolisk strupsång till exempel.  Det är förresten galet tufft! 

Och så "vanlig popmusik" - förstås. 

(Nu skäms jag lite för jag har ingen aning om vilken sorts musik

min kommande svärdotter från Sydkorea lyssnar på...tror jag aldrig 

hört henne lyssna på någon speciell genre, eller att hon nämnt nåt

om sin musiksmak - måste fråga när vi ses nästa gång). 

Och lillungen lyssnar gärna på femtiotalsmusik och till och med fransk chanson, 

och musikals och så "vanlig popmusik" - förstås. 

Man kommer liksom inte undan den där "vanliga popmusiken" som 

är rätt harmlös och kommer från alla kanaler hela tiden, men när vi

själva väljer att lyssna på musik bara för oss själva så blir det

väldigt olika. Vilket jag faktiskt aldrig tänkt på förrän nu! 

Sedan är vi nog alla lika okunniga om finsk popmusik. 

Det har inte heller varit på något sätt ett medvetet val, det har bara blivit så. 

*

Nå det här blev nu ett lite märkligt svammelinlägg (igen) men jag skyller på

att min hjärna har lagt sig i det där "bli vaggad- läge" som klassisk musik

gör med mig. Isynnerhet efter en tuff arbetsvecka är det minsann skönt att 

försätta sig i den känslan. Känner mig lite som isen som lägger sig. Långsam. 

Bara vara i ljusets sken och låta Ave Maria 

strömma ut från högtalaren. Kan inte bli mer rofyllt! 

Kram Maggi

FÖRSTA ADVENT

Så tände jag då det första ljuset i min adventskalender. 

Och amaryllisen i vas slog lagom ut dagen till ära. 

Jag var till gravgården och tände ljus på familjegraven, vandrade lite

omkring på gravgården i ett meditativt duggren. 

Inte det optimala vädret för att trolla fram julstämning, men

det finns ett sådant lugn i disväder att jag gillar det bara av den orsaken. 

Pojkarna kom på middag och i det stora hela var det en 

skön helg på många sätt. 

Lite avslappnat slö och kravlös. 

När jag rotade i kistan med julpynt så hittade jag mina juldoftspåsar. 

De har jag inte haft framme på år! 

De innehåller kanel, stjärnanis och kryddnejlika och under många år

spred de en juldoft omkring sig, men nu i år fanns nog ingen doft kvar hur

jag än vände och vred och skakade på påsarna. 

Men jag sprättade upp en liten bit söm från påsarna och bytte ut

innehållet till lite färskare varor - med doften kvar. 

Och tadaaaa....nu doftar det lite svagt av julkryddor i hemmet igen. 

Även om jag inget bakat eller ens kokat glögg. 

*

Nu har jag fått en katt i famnen och skrivandet sker med ena handens fem-fingersystem

så lika bra att sluta skriva och krafsa spinnande katt bakom örat istället. 

Sådant är också viktigt!

Kram Maggi